Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Jag tänker prata om mördarsniglar idag"

Kommunistiska Partiets ordförande Anders Carlssons 1 majtal som han höll i Värnamo och i Växjö.


Kamrater! 1 maj-firare!

Jag tänker tala om mördarsniglar idag – ni vet, de där slemmiga små krypen som sakta men säkert förstör allt som kommer i deras väg.

Mördarsniglar är ett elände. Det vet alla trädgårdsägare. Finns det några drabbade här, så skall ni veta att ni har min fulla sympati.

Men det är inte trädgårdskrypen jag tänker på. Utan på den politiska varianten, på alla dess högerpolitiker som bara har en sak i sina trånga huvuden: Att så fort som möjligt riva ner så mycket som möjligt av välfärd och rättvisa i detta land.

Har Fredrik Reinfeldt någon like i djurriket, så måste det vara mördarsnigeln.
För fjorton dagar sedan krävde sossarna en nationell strategi mot mördarsniglarna, innerligt upprörda över regeringens passivitet i denna viktiga fråga. Men alls inte mot den politiska varianten. Utan mot trädgårdskrypen.

Tala om sandlådenivå i politiken.

Men låt oss inte skratta bort saken.

Det behövs verkligen en nationell strategi mot mördarsniglarna. Mot de politiska mördarsniglarna, mot det skräckkabinett som idag regerar Sverige och som bara lämnar ödeläggelse efter sig.
Låt mig ta Anders Borg som ett första avskräckande exempel.

Som finansminister kom Anders Borgs till ett dukat bord. Detta efter tolv år av socialdemokratisk nedskärningspolitik.

Vilket Borg och regeringen genast utnyttjade för att dela ut gigantiska skattesänkningar till de rika.
Glöm tugget om skattelättnader för låginkomsttagare. Det är bara dimridåer. Fakta är att 70 procent av regeringens skattesänkningar har gått till den tredjedel av befolkningen som har det bäst ställt.

Det handlar om sisådär 40 miljarder kronor om året rakt i gapet på dem som redan har så det räcker och blir över.

Trots detta gigantiska slöseri redovisar Anders Borg ett lika gigantisk överskott i statsfinanserna. För i år handlar det om 100 miljarder kronor, en summa så stor att den är omöjligt att föreställa sig.

Men vet då att 100 miljarder kronor är mer än hälften av vad hela sjukvården kostar varje år.

Här finns alltså utrymme till de satsningar på skola, vård och omsorg som alla politiska partier utlovat sedan åtminstone tio år.

Men vad gör mördarsnigeln Anders Borg? Jo, han fryser statsbidragen till kommunerna. Vilket innebär att skola, vård och omsorg får 6,5 miljarder kronor mindre nästa år. Nedskärningspolitiken fortsätter, förstörelsen fortsätter. Trots det finns pengar så att det räcker och blir över.

Ni får ursäkta sifferexercisen, men den är viktigt för att ge de fulla pers-pektivet på det som idag sker i Sverige. Som vad gäller sjuksköterskestrejken.

Sveriges kommuner och Landsting har räknat ut att det krävs 2 miljarder kronor för att uppfylla de strejkande sjuksköterskornas krav.

Anders Borg behöver alltså bara skjuta till 2 procent av sitt överskott eller 5 procent av det han redan gett till de rika, för att saken skall vara biff.

Men han gör tvärtom. Han plundrar kommunsektorn på 6,5 miljarder. På det att partikamraterna i kommuner och landsting kan kunna säga tyvärr, tyvärr, vi måste spara, det finns inga pengar till höjda löner.

Det är ett bedrägeri utan dess like.

Landstingen skulle behöva höja skattesatsen med 10 öre för att få ihop de där 2 miljarderna. En sådan skattehöjning är de allra flesta svenskar beredda att betala. För en normalinkomsttagare handlar det bara om 20 kronor mer i månaden.

Men att föreslå höjd skatt att ställa frågan fel. Det behövs inte någon höjning av den orättvisa landstingsskatten. När det finns 100 miljarder i statens kassakista och när Anders Borg & Co har råd att slösa 40 miljarder på de rika.

Eller när regeringen har råd att kasta bort ytterligare 25 miljarder på Jas-projektet. Betänk detta. Till sjuksköterskelöner finns inga pengar. Men väl till Jas. Kriget är viktigare än vården.
Se där högerpolitiken i all dess anskrämlighet.

Vi kommunister säger inte nej till skattehöjningar. Men börja då med att återinföra förmögenhetsskatten och höj den värnskatt som högern vill avskaffa.

Skatt skall betalas efter bärkraft.

Sjuksköterskornas strejk har vår fulla solidaritet. Sjuksköterskorna är skamligt underbetalda, de är lönediskriminerade – som nästan all vårdpersonal. För att det handlar om kvinnoyrken i offentlig sektor. Självklart måste deras löner upp.

Men sjuksköterskorna skall inte ställas mot andra yrkesgrupper. Tvärtom. Höjda sjuksköterskelöner skapar kamputrymmer för andra lönediskriminerade grupper.

Det påstås att strejken är sam-hällsfarlig. Det är helt förvridet. Det är en politik som ständigt utsätter offentlig sektor för nedskärningar och privatiseringar, som är samhällsfarlig. Det är de politiska mördarsniglarna som är samhällsfarliga.

Vårdpersonal har inte råd att ägna sig åt välgörenhet.

Det är naturligts beklagligt att patienter drabbas av strejken. Men ansvaret för det skall uteslutande läggas på de som har uppdraget att garantera vård.

Sjuksköterskorna slåss för sina egna löner. Med all rätt. Men jag vill påstå att strejken har en vidare betydelse. Genom sin strejk sätter sjuksköterskorna fingret på det politiska bedrägeri som pågår i Sverige. Där politiker av alla kulörer talar stort om att satsa på skola, vård och omsorg. Och där de beklagar sig över låga kvinnolöner.

Men det är bara pladder. I politisk handling verkar de i rakt motsatt riktning.

Kom ihåg Fredrik Reinfeldt. Som efter sin Eriksgata genom Sverige talade stort och vackert om kvinnolönerna. Var är Reinfeldt när det gäller?

Och var är Mona Sahlin? Som i sitt installationstal som socialdemokratisk partiordförande gjorde kvinnolönerna till ett huvudnummer.

Som ni vet var Vårdförbundets ledning beredd att skriva under på medlarnas usla slutbud. Men Anna-Karin Eklund stoppades av medlemsopinionen. Sjuksköterskestrejken mobiliserar sin kraft underifrån. Vilket jag framhålla som ett fundament i en nationell strategi mot de politiska mördarsniglarnas framfart.

Det är vi själva som måste stoppa dem.

Jag hoppas innerligt att sjuksköterskorna står på sig. För i potten ligger inte bara deras egna löner. Utan också den offentliga vårdens framtid.

Vi säger: Allt stöd till sjuksköterskornas kamp!

*
Mördarsniglarnas framfart i det offentliga måste stoppas. Varvid det inte bara gäller att knipsa nacken av Anders Borg, utan också av privatiseringsivrare som Maud Olofsson och Göran Hägglund.

Socialminister Hägglunds bud till sjuksköterskorna är att det inte behövs mer pengar i vården. Den är den privata konkurrensen som skall lösa alla problem.

Som om skattepengar blir mer effektiva när en del av den omvandlas till vinst.

Det är rent sanslöst i sin liberala inskränkthet.

Vi kommunister säger tvärtom. Lika rätt för alla kan bara garanteras om det privata vinstintresset bannlyses från vården och från alla annan offentlig verksamhet.

Det är mer pengar som behövs. Inte mer profitörer. Privatiseringspolitiken genererar bara ojämlikhet.

Mördarsniglarnas väg genom folkhemmet har ett mycket bestämt mål. Inte minst vad gäller arbetsmarknaden. Det uttalade syftet med högerns sk jobbpolitik är att skapa en ny låglönemarknad, för de rika att köpa sig bekvämlighet från.

Vi skall få arbetande fattiga i Sverige. Som i USA.

Någon kamp mot arbetslösheten handlar det inte om. Visst kan högern få pigan att återuppstå, särskilt när hon eller han är skattesubventionerad. Men de betyder inte att de arbetslösa blir färre. Tvärtom. Dagen kapitalism behöver arbetslösheten för att hålla arbetarklassen i herrarnas tukt och förmaning.

När konjunkturen nu vänder, så kalkylerar därför Anders Borg genast med stigande arbetslöshet. Så mycket var kampen mot det beryktade utanförskapet värt.

Att högern slapp undan med sin erbarmliga och genomfalska jobbpolitik inför valet 2006 utgör en underlåtenhetssynd av stora mått. Tacka Göran Persson för den.

Men underlåtenheten får inte fortsätta. Vilket Mona Sahlin gör genom att försöka återkalla den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik som var.

”Man kan inte gå med rumpan in i framtiden”, som en känd socialdemokrat från min hemstad uttryckt det.
Arbetarklassen måste formulera en framtidspolitik och ta kamp för den. Klass mot klass. För frågan om jobben handlar om klassintressen och klasskamp. Arbetslöshet är lika bra för kapitalägarna som dålig för arbetare. För att arbetslöshet sätter press på löner och arbetsvillkor.

Det finns en enkel lösning att slåss för. Den är ny eller märkvärdig – för bara några år sedan stod såväl Kommunal som Socialdemokratiska kvinnoförbundet bakom den. Men inte längre. Snart är det väl bara vi kommunister som driver kravet på 6 timmars arbetsdag.

Men vi kommunister är envisa och vi kommer att vara envisa till dess att 6 timmars är införd. För att 6 timmars arbetsdag är arbetarlösningen på sysselsättningskrisen.

När kapitalismen inte behöver och inte vill ha all den arbetskraft som finns tillgänglig, så måste vi kräva en delning av jobben genom en generell arbetstidsförkortning. Det ger jobb åt fler och ett bättre liv åt alla.

Det är närmast tragiskt att arbetarrörelsen övergivit detta klassiska krav. För trots att det är ett framtids-krav, så är det klassiskt.

De allra första 1 maj-demonstrationerna i Sverige och i världen samlades kring kravet på 8 timmars arbetsdag. Det var för snart 120 år sedan och det dröjde till 1920 innan den dåtida arbetarrörelsen lyckades driva igenom det.

Idag skriver vi 2008 och Sverige är ofantligt mycket rikare än 1920. Ändå framställs kravet på 6 timmars arbetsdag som fullständigt verklighetsfrånvänt.

Det är givetvis nonsens. Kravet på 6 timmars arbetsdag är ytterst realistiskt. Om Sveriges löntagare gör det till sitt. Det är bara det fega övergivandet och vår egen passivitet som gör det orealistiskt.

Det finns ingen rim och reson i att vi idag skall tvingas jobba lika länge per dag som 1920. Inte när så många förnekas jobb. Men också för att det finns andra värden i livet än lönearbete.

Att ta makten över arbetstiden är ett andra fundament i en nationell strategi mot de politiska mördarsniglarnas framfart.

Därför kräver vi:
• 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön!

*
Åter till mördarsniglarna. Det finns en mördarsnigel som är större och glupskare än alla de andra. Jag tänker på EU, på Europeiska Unionen, på själva murbräckan för den nyliberala politiken i såväl Sverige som i de flesta andra EU-länder.

Inför folkomröstningen om medlemskapet i EU fick vi veta att EU inte hotar den svenska modellen. Inte på minsta sätt. Neutralitet, arbetsrätt, alkoholpolitik – allt sades vara garanterade nationella rättigheter.

Idag finns inte sten på sten kvar av dessa löften. EU lägger sig i allt. Genom de byråkrater och jurister som styr det genuint odemokratiska EU-projektet.

Vaxholms-frågan är bekant och alarmerande. Enligt EU-domstolen har svenska fackföreningar inte rätt att tillgripa stridsåtgärder mot firmor från låglöneländer, som vägrar teckna svenska kollektivavtal. Vilket undergräver hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Med EU blir det fritt fram för låglönekonkurrens. Inte undra på att Svenskt Näringsliv satsade 900 miljoner kronor på att lura in oss i EU.

Men Vaxholmsfrågan är bara toppen på ett isberg.

I förra veckan fick vi veta att allmännyttiga bostadsföretag och bruksvärdeshyror inte är förenliga med EU-rätten. Den sociala bostadspolitiken kränker den fria konkurrensen. Bort med den!

Man skall inte vara förvånad. Det var precis det här nejsidan varnade för inför folkomröstningen. Lite tillspetsat hävdade vi att allt som blir kvar att besluta om i ett EU-Sverige, är över nationalmonumenten.

Snart är vi sannspådda. Vilket är överdjävligt. Men mest överdjävligt är ändå den politiska maktens arrogans. Jasidan bluffade in oss i EU. Men trots att bluffen är uppenbar för alla, så får den inte ifrågasättas.

EMU-omröstningen går att ompröva. Eftersom folket röstade fel i den. Men inte EU-omröstningen. Eftersom folket skulle rösta fel om den gjordes om.

Att ifrågasätta EU är gammalmodigt, säger Mona Sahlin, så gammalmodigt att vi inte ens skall få säga vårt om EU:s nya grundfördrag. Risken att vi skulle rösta fel är för stor.

Så mycket är demokratin värd i EU-Sverige.

Att kräva omförhandling av Lissabonfördraget är också gammalmodigt. Åtminstone enligt regeringen. Reinfeldt och Littorin talar vackert om kollektivavtal och arbetsrätt, men ler i mjugg när EU skjuter det ena grundskottet efter det andra mot den svenska modellen. Varför utmana opinionen när EU ändå gör jobbet åt högern?

Ingen demokrat kan acceptera detta. I första vändan måste vi kräva en folkomröstning om den nya fördraget. Det är ett demokratiskt minimikrav.

Men det räcker inte. Skall en demokrati värd namnet återupprättas i detta land, så måste Sverige lämna EU så fort det bara går. Demokrati och EU-medlemskap är oförenliga storheter.

Vi kommunister säger:
• Folkomrösta om Lissabonfördraget!
• Sverige ut ur EU!

*
Kamrater!

Jag har i detta tal börjat i omvänd ordning mot vad traditionen föreskriver. Som säger att man skall börja med den internationella solidariteten.

Men det är rätt att göra uppror, inte minst mot traditioner. Så låt mig avsluta med det man traditionellt börjar med. Men med utgångspunkt från Sverige. För så illa är det idag, att Sverige är en del av den internationella reaktionen.

Sverige befinner sig i krig. I Afghanistan.

Glöm tugget om fredbevarande insatser. Den svenska insatsstyrkan i Afghanistan är en del av den USA-ledda ockupationsmakten, är satt att säkra imperialismens herravälde över Afghanistan och över Mellanöstern. Den sysslar inte med fred. Utan med imperialistiskt krig.

Vi som deltog i fredsdemonstrationerna våren 2003, då George W Bush och hans krigsförbrytaranhang laddade upp för det kriminella angreppskriget mot Irak, skall vara stolta över att vi lyckades stoppa högerns gapiga krigsaktivister, sådana som Carl Bildt och Jan Björklund, som med hela sina mörka hjärtans kraft ville att Sverige skulle delta med trupp också i detta ockupationskrig.

Det gjorde vi bra.

Men faktum kvarstår. Sverige är i denna dag en del av det imperialistiska kriget. Med ursprungligt stöd från samtliga partier i Sveriges riksdag. För så är det, sorligt nog. När riksdagen fattade beslut om Afghanistaninsatsen hösten 2002, så röstade samtliga partier ja till kriget.

Nu har vänsterpartiet omprövat detta stöd. Som enda riksdagsparti. Vilket hedrar vänsterpartiet. Att rösta ja till kriget mot Afghanistan var i bästa fall aningslöst. Men att hålla fast vid stödet hade varit rent uselt.
Vi kommunister är inte precis kända för att berömma andra partier. Men i detta sammanhang säger jag: Bra gjort vänsterpartiet! Bra gjort Lars Ohly!

Vi lever i krigets tid. I tiden för kriget mot terrorismen. Som i verkligheten är USA-imperialismens krig mot världens folk.

I denna tid måste fredsvänner och antiimperialister vara lika kategoriska och konsekventa som på sin tid den revolutionära arbetarrörelsens pionjärer.

Vi måste säga: Inte en man, inte en kvinna, inte en krona till imperialismens krig!

Krigets första offer är sanningen. Krigets tid är förljugenhetens tid, är krigspropagandans tid.

När krigspropagandan utmålar Kuba som en diktatur, så är det ljug. Det är socialismen som attackeras.

När krigspropagandan utmålar Robert Mugabe som en diktator, så är det ljug. Det är jordreformen som förvandlat Mugabe till imperialismens niding.

När krigspropagandan framställer terrorstaten Israel som ett offer, så är det ljug. Bortom anständighetens alla gränser.

Det pågår ett folkmord i Palestina; ett folkmord som idag förvandlat Gaza till ett svältande koncentrationsläger. Folkmordet pågår inför hela världens ögon. Men allt var liberaler heter blundar som bara liberaler kan blunda. För att istället gapa om bojkott av OS i Kina, om bojkott av det Kina som hela världens kapitalister gladeligen gör affärer med. Till liberala hejarop. Pengar luktar inte.
Det är ett hyckleri utan dess like.

Vi kommunister har inget till övers för den kapitalistiska utvecklingen i Kina. Men det är inte Kina som startar kriminella angrepps-krig, det gör USA och dess allierade. Det är inte Kina som bedriver folkmord och etnisk rensning, det gör Israel.

Vi är för bojkott. Av terrorstaten Israel. För att det måste bli ett slut av den nu 60-åriga terrorn mot det palestinska folket.

Vi säger: Bojkotta Israel – erkänn Palestina!

*
Kamrater och vänner!

Kapitalismen är barbarisk i allt den företar sig. Den hotar inte bara människorna, utan själva förutsättningen för mänskligt liv. Vilket klimatförändringarna är ett bara alltför hotfullt uttryck för.

När allt räknas i profit går inte ens Moder Jord säker.

Kapitalismens lösning av prob-lemet är det gängse. Pengarna skall styra. På det att de rika skall kunna köpa sig fria från ansvar.

Den barbariska följden är redan uppenbar.

Så kräver FN:s sändebud i matfrågor stopp för den etanolproduktion som den rika världen använder för att döva sitt miljösamvete. För att etanolproduktionen dödar, för att etanolproduktionen bokstavligt talar tar maten ur munnen på de fattiga i den fattiga världen. Genom att ödelägga livsmedelsproduktion.

FN-sändebudet Jean Ziegler betecknar det sätt som etanolen idag produceras som ett brott mot mänskligheten. Vilket är rätt. Det kapitalistiska sättet att producera är ett brott mänskligheten, att sätta profiten före människorna är ett brott mot mänskligheten.

Inget ont om etanolen. Det är kapitalismen jag vill åt. Det är kapitalismen som skapar elände hur den än vänder sig.

Det sägs att socialismen är död. Men socialismen kan inte dö så länge kapitalismen lever. För att socialismen utgör det enkla och enda förnuftiga alternativet till kapitalismens alla orimligheter, för att socialismen sätter människorna och de mänskliga behoven före profiten.

Svårare än så är det inte. Skall samhället vara till för att tillfredställa ett kortsiktigt och glupskt profitbegär. Eller skall vi inrätta ett samhälle som sörjer för ett bra liv åt alla, idag och för framtiden.
Mitt svar är givet. Vi behöver socialism. I Sverige och i världen. Leve socialismen!

Situationen kan synas dyster i ett Sverige hemsökt av mördarsniglar och i en värld regerad av krigets terror. Men låt oss inte vara pessimistiska. Från Nepals berg kommer glada bulletiner. Liksom från vänstervågens Latinamerika. Liksom från Irak och Afghanistan, där imperialismen lakejer inte ens går säkra i sina egna huvudstäder.

Det finns hopp. Världen är hoppfull. Men det ankommer på oss själva, på oss som är samlade här idag och på alla som tänker som oss, att göra verklighet att hoppfullheten. Ingen annan kommer att göra det oss.

Jag hoppas innerligt att väljarna knipsar nacken av mördarsniglarna i valet 2010. Men ett regeringsskifte utgör ingen lösning på arbetarklassens problem. Tvärtom visar all erfarenhet att en ny socialdemokratisk regering behåller högerns alla försämringar.

Högern stoppas bara i kamp för de folkliga kraven.

Det är en utmaning som kan kännas tung. Dagens Sverige präglas inte precis av folklig kamp. Men låt oss vända på steken. När det är uselt kan det bara bli bättre!

Det är ingen dålig utgångspunkt!

Så låt oss anta utmaningen. Alla tillsammans.

Röd Front, kamrater!