Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Vi måste ta oss makten"

Nabila Abdul Fattahs tal från demonstrationen 8 mars i Göteborg




Sverige klappar sig ofta för bröstet och skryter med att det är världens mest jämställda land. Och det kanske stämmer. Att vi är bättre än alla andra länder. Men jag tänker att bara för att vi är bättre än alla andra, så betyder det inte att vi är bra. Vi är fortfarande långt ifrån vad begreppet ”bra” kan innebära.

Och det är konstigt att vi fortfarande kämpar för jämställdhet i det redan så kallade ”mest jämställda landet i världen”

*
Vi kvinnor har misslyckats.

Vi har bara en dag då vi kallar varandra för medsystrar.

Men det finns 364 andra dagar på året som vi inte gör det. Det är under dom dagarna som ojämlikheten får spridas fritt med väldigt lite motstånd.

Jag vet att det är svårt att hela tiden ifrågasätta, vara jobbig, ha attityd.

Men världen förändras inte på en dag. Världen förändras inte idag. För vi måste vara lika enade imorgon och nästa vecka och nästa månad och nästa år.

Detta är ingen hyllning. Det är en kritik. Jag ska inte säga vad vi måste göra utan vad vi ska göra.

Vi ska finnas där för tjejen som måste förklara under rättegången vad hon hade på sig kvällen då hon våldtogs.

Vi ska finnas där för tjejen som igår kallades för hora och på måndag kommer att kallas för hora i skolkorridoren.

Vi ska finnas där för kvinnan som inte för allt i världen kan förstå varför hennes lön är lägre än hennes manliga kollegor.

Vi ska finnas där för tjejen som dödas för att hon älskar fel person.
Vi ska finnas där för kvinnan som just nu, i denna sekund, misshandlas sönder av mannen hon älskar.

*
Vi kommer att vara mindre viktiga så länge vi accepterar att vara mindre viktiga.  

Ingen med makt har frivilligt lämnar ifrån sig den. Makt ges inte. Den tas.

Det är dags att sätta ner foten för det är 2008 och systrar vi är redan sena.

Jag vet inte hur det är med er. Men jag vill kunna se min framtida dotter i ögonen och säga att ”jag var med och såg till att du fick lika mycket rättigheter, lika mycket trovärdighet och lika mycket makt som en man.”

Jag vägrar att tro på att det måste ta hundra år innan vi är helt jämställda ifall vi går i samma takt som vi gjort hittills. För då kan vi konstatera att det är en jävla långsam takt vi har.

Jag vill kunna tänka på 8 mars som den dagen vi kvinnor firade och peppade varandra.
Men att vi inte känner att vi måste göra det nu då vi är helt jämställda.

För varje år som vi har 8 mars ser jag som ännu ett år av misslyckad jämlikhet.

*
Det året som jag inte får höra att jag ska delta i någonting för att man ”behöver en tjej” eller att jag har tur att jag är så söt annars hade jag varit hatad rakt igenom då folk kommenterar att ”Nabila Abdul Fattah är dum och blåst men hon är sjukt snygg”.

Eller att någon inleder en argumentation med ”lilla gumman”, eller när någon påstår att jag inte förstår för jag är ju trots allt tjej, det vill säga inte en man. Det är det året som jag tänker att vi kan börja snacka om att Sverige är jämställt.

För att jag förstår tillräckligt bra. Jag är ingens lilla gumma och jag vet att jag är snygg och behöver inte höra det ifrån folk som ger mig kritik.

Det året kvinnojourer inte överfylls av misshandlade kvinnor.

Det året kvinnor och män tjänar exakt samma lön för exakt samma arbete.
Det året härskartekniker mot kvinnor inte används.

Det året som det är helt oväsentligt vad tjejen hade på sig vid en våldtäkt.

Det året som inte en enda tjej blir kallad för hora i skolkorridorerna.

Det året som alla kvinnor själva får välja vem dom ska gifta sig med.

Det året då alla förstått att alla tjänar på jämställdheten är det året som vi i Sverige kan klappa oss för bröstet och stolt säga att vi är världens mest jämställda land.

*
För nu har vi verkligen inte mycket att skryta med, då vi borde ha hunnit med mer. Som jag sa innan är detta ingen hyllning. För jag blir sällan nöjd. Jag förväntar mig mer.
 
Och jag hoppas att ni alla deltar i att se till att vi får ett mer jämställt samhälle för detta kommer inte att ske automatiskt, så vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta på en förändring.

Vi måste ta makten!

Vi måste ställa oss bredvid männen och visa att vi är precis lika mycket värda. Inte mer, inte mindre, men precis lika mycket.

Vi har väntat länge nu och i hela helvetet heller att jag väntar hundra år på att bli jämställd.

Jag vet inte hur det är med er. Men jag orkar inte hundra år till utav att vara ett kvinnoalibi, en slagpåse, ett våldtäktsoffer, ett könsobjekt eller någons lilla gumma.  

Jag är född kvinna och det är jag stolt över.

Jag vill inte ha utan jag ska ha det som jag har rätt till och inget snack om saken.

NABILA ABDUL FATTAH