Hoppa till huvudinnehåll
Av

Amalthea 100 år, del 2

En omedelbar effekt av bombdådet var att de engelska strejkbrytarna i alla hamnar runt hela den svenska kusten från Lysekil och Göteborg i väster till Sundsvall i norr krävde att få åka tillbaka till England. Det fick de också göra så snart som man skaffat fram båtar för transporten.



En annan effekt var att kungen, Gustav V, avbröt sin harjakt på Skabersjö slott och skyndade till sjukhuset i Malmö för att trösta de skadade strejkbrytarna och ge dem presenter och pengar som plåster på såren.

En tredje effekt av Amaltheahändelsen var en rasande och skoningslös attack från hela det etab-lerade samhället mot Amaltheamännen. Detta beskrivs av Algot Rosberg i sin bok Amalthea, som kom ut 1918 tack vare den ungsocialistiske förläggaren Axel Holmström i Stockholm.

Ovälkommet för s
Naturligtvis var attentatet mot Amalthea synnerligen ovälkommet för de socialdemokratiska ledarna. Det störde deras förhållande till kapitalet och kunde skada dem i den förestående valrörelsen. De socialdemokratiska tidningarna gallskrek därför skoningslösa fördömanden över Amaltheamännen. I sin bok skriver Rosberg:

”Medan närliggande lands borgerliga tidningar såg jämförelsevis lugnt, sansat och förstående på händelsen, skrek de socialdemokratiska bladen här i landet i himmelens sky på ’brottslingarnas fasttagande’”.

De använde ord som ”ett fegt lönnmord” om en aktion som faktiskt var framprovocerad av kapitalisterna och strejkbrytarna själva, och vars resultat blev, att hela landet befriades från detta slödder. Om en av dessa socialdemokratiska tidningar skriver Rosberg vidare:

”Ett av dessa sköna arbetareorgan trodde till och med att jag och mina kamrater utfört attentatet betalda med kapitalisternas guld – för att förstöra riksdagsvalen till den kommande hösten”.

En fjärde effekt – och den viktigaste av alla – var att strejken slutade nästan med en gång och att kapitalet vann en total seger över hamn- och transportarbetarna genom att förlikningskommissionens förslag till uppgörelse fastställdes efter dramatiska turer. Alltså, lördagen den 18 juli, redan en månad efter strejkens utbrott eller en vecka efter Amaltheabomben – när hamnarna redan var rensade från strejkbrytarslöddret – så tvingades arbetarna att ta emot och svälja förlikningskommissionens förnedrande och skändliga uppgörelse. HUR KUNDE DETTA VARA MÖJLIGT?

Det var en uppgörelse som bland annat innehöll ett inskrivet accepterande av arbetsgivareföreningens paragraf 23. Detta hade LO och alla andra fackförbund successivt antagit tidigare. Det var bara hamn- och transportarbetarna som vägrat och dessutom gått i strejk för sina arbetsvillkor och mot diktaturen i paragraf 23. Nu i veckan efter Amaltheadådet sammanträdde Transportarbetareförbundets extra kongress i Stockholm för ett slutligt ställningstagande i konflikten.

Situationen i landet var mycket tillspetsad; Arbetsköparna ropade på storlockout medan det från arbetarhåll över hela landet togs mötesuttalanden och resolutioner med krav på storstrejk. I denna nationellt upphetsade stämning stod majoriteten av delegaterna vid Transports extra kongress rakryggade och solidariska med strejkkraven och beslutade med röstsiffrorna 61 mot 41 att avslå förlikningskommissionens avtalsuppgörelse. Så långt alltså en arbetarseger mot kapitalet.

Ultimatum
Men samtidigt sammanträdde LO:s representantskap i Stockholm. Där hade som sagts alla fackförbund utom Transport anslutit sig till den förhatliga uppgörelsen. När resultatet 61 mot 41 från Transports extrakongress rapporterats till LO:s representantskapsmöte utbröt det värsta ränksmideri man kan tänka sig. Beslutet på Transports kongress godkändes inte av LO. Den tidens högsta fackpampar satte sig helt enkelt över det demokratiskt fattade beslutet på Transports kongress och man skickade tillbaka ett ultimatum till Transportkongressen att de kan välja mellan två olika alternativ:

1. Transport överlåter åt LO att definitivt besluta om hamn- och transportkonflikten
eller
2. Transport ogiltigförklarar sin tidigare omröstning och genomför en ny omröstning med nya regler: Dels att omröstningen måste genomföras med slutna valsedlar och dels att ett eventuellt förkastande av förlikningskommissionens förslag till avtalsuppgörelse måste samla minst två tredjedelar av rösterna för att gälla för ett avslag.

I ultimatumet krävdes att Transport skulle svara LO:s representantskap senast kl 4 på eftermiddagen den 18 juli.

Transportkongressen försökte sprattla emot men fann sig tvingade att rösta igen. Påtryckningarna från LO måste ha varit effektiva, för den nya omröstningen slutade med siffrorna 54 för uppgörelsen och 46 mot uppgörelsen. Alltså ett nederlag för arbetarlinjen och seger för kapitalet och LO-högern i denna strid.

Striden återstår
Man kan bara spekulera om en storstrejk enligt de otaliga arbetarkraven och resolutionerna i stället för kryperi för arbetsköparnas hjärtpunkt – paragraf 23 – skulle ha ändrat historien. Vi kan bara konstatera att den stora striden fortfarande återstår att utkämpas. Återstår att utkämpas av Amaltheamännens efterföljare.

En följdeffekt av LO-ledningens eftergiftspolitik var att mängder av arbetare – och till och med hela avdelningar – lämnade LO och fackföreningarna. Från juli 1908 till juli 1909 lämnade 44000 arbetare LO. Det var en tredjedel av alla fackligt organiserade.

Domarna hade överklagats och fastställts i hovrätten. Efter överklagandena till högsta domstolen ändrades Rosbergs dödsdom till livstids straffarbete men Anton Nilssons och Sterns domar stod fast. Anton Nilsson fick rådet att begära nåd hos kungen och efter en viss tvekan ansökte han också om nåd. Detta beviljades och den 26 februari 1909 omvandlades hans dödsdom till livstids straffarbete.

Amaltheamännen fick pröva på flera av Sveriges fängelser: Malmö, Karlskrona, Långholmen i Stockholm, Härnösand, Långholmen igen. För Rosberg blev det dessutom Härlandafängelset i Göteborg. I Anton Nilssons och i Rosbergs böcker får läsaren beskrivningar av de ohyggliga förhållandena i fängelserna med smuts, vägglöss, råttor, extrem isolering, hårt straffarbete, fukt och köld, otillräcklig eller skämd mat och i flertalet fall rent omänskliga vakter och sadistiska fängelsechefer. Särskilt Rosberg misshandlades ohyggligt svårt.

Manifestationer
Orsaken till de många fängelsebytena var arbetarnas alltmer omfattande solidaritetsmanifestationer och risker för fritagningsförsök. Här är ett exempel från Antons bok där han beskriver hur han flyttades med tåg från Karlskrona till Långholmen i Stockholm:

”Sent på eftermiddagen kom vi fram till Liljeholmens station i Stockholm. Utkommen ur vagnen såg jag en massa med folk. Med min högra hand skakade jag järnkedjan jag var bunden med, och vänd mot folkmassan ropade jag ut med min stämmas fulla styrka: Leve revolutionen! Och massan svarade: Leve Anton Nilsson! Blixt-snabbt föstes jag in i ett rum i stationsbyggnaden. Två kraftiga civilklädda kriminalare grep mig där i bägge armarna och vakten från Karlskrona ställde sig vid den låsta dörren med den vänstra axeln stödd mot dörren och i högra handen en uppdragen revolver. Sekunderna gick. Kriminalarna och jag stod i mitten av rummet. Ängslan och oron syntes klart hos dem. De fruktade att folkmassan skulle spränga dörren och befria mig. Det hade också kunnat genomföras, om det gjorts snabbt och resolut. Den ene kriminalaren släppte min arm och ringde som besatt efter förstärkning. Ännu en gång upprepade han sin påringning, och nu skrek han otåligt att det måste ögonblickligen komma förstärkning. Vi stod säkert en kvart innan förstärkningen kom och jag stoppades in i en bil som med rasande fart körde över broarna till Långholmens centralfängelse.”

Solidaritet
Hur kom det sig att den hemliga transporten var känd av radikala arbetare i Stockholm och att arbetare också demonstrerade sin solidaritet på detta sätt? Svaret är att det hela tiden läckte ut information genom fångvaktare (och även genom fångar som släppts fria efter avtjänat straff) och att informationen alltid kom till Axel Holmström, en av ungsocialisternas ledare i Stockholm. Axel Holmström och hans fru Siri arbetade oavbrutet för att mobilisera, samla och organisera solidaritetsarbetet för de tre Amaltheamännen.

De tre första åren på Långholmen satt Amaltheamännen isolerade i ensamceller men efter det första året fick de börja ta emot en del brev och telegram. Det kom solidaritetsyttringar från hela landet, från grannländerna och från Europa och Amerika. Att Amaltheahändelsen och Amaltheamännen var kända i så många länder var främst Axel Holmströms förtjänst. Det gavs ibland möjligheter till kommunikation mellan fångarna och Axel. Vid ett tillfälle smugglades tex Anton Nilssons anteckningsbok till honom. Vid ett annat tillfälle hade Anton genom en fångvaktare fått en fil men på Axel Holmströms bestämda order fick Anton inte använda den för att rymma. Vid ett tillfälle erbjöd en fångvaktare att han för 1000 kronor skulle släppa ut Anton. Fångvaktaren ville emigrera till Amerika men åter sade Axel Holmström nej. Han arbetade med demonstrationer och uppvaktningar och trodde att de snart skulle släppas fria.

Inte nog med att Anton hade fil och flera erbjudanden att befrias. Av en fångvaktare fick han nyckelämnen och låna nycklar så att Anton själv kunde fila sig nyckelkopior för att rymma. Åter sade Axel Holmström nej. Anton Nilssons verklige fångvaktare under de senare åren i fängelset var alltså bokförläggaren Axel Holmström i Stockholm. Nu med facit i hand kan vi konstatera att det var rätt av Anton att lyda Axel Holmström och invänta en legal frigivning som – med tanke på de allt fler demonstrationerna och fritagningsryktena – faktiskt var oundviklig och rimligen ganska nära förestående.

Flygare
En dag inträffade en speciell episod. Anton hörde ett stort jubel utanför fängelset – och ett motorsurr. Det kom från en folkmassa på Långholmsberget som tittade på en flyguppvisning. Från sin lilla fönsterglugg i cellen såg Anton för första gången flygplan. Då bestämde han sig för att bli flygare om han någonsin kom ut ur fängelset.

En annan episod inträffade den 1 maj 1913. Algot Rosberg finns i en av Långholmens straffceller efter någon förseelse. Han har feberfrossa och mår mycket dåligt och han misströstar både sin och arbetarklassens framtid och möjligheter. Och detta ska föreställa proletariatets mönstringsdag med röda fanor och musik. Så här skriver Algot Rosberg om denna 1:a maj 1913:

”Det är mörkt i cellen och mörkt inom mig. Ögonen svida av kuvad gråt och kroppen skakar i frossa
Tyst! Kungssången? Nej, nej, det är Internationalen! Det är den välkända stridssången, som jag inte hört på länge, länge. Varje ton tränger klar och tydlig in i min cell. Jag kan för en stund inte röra mig. Sinnesrörelsen är så stark och ljuset – ett förunderligt ljus – så skarpt, som lyser upp varje vrå.

Jag ler och känner icke kylan längre.

’Upp trälar uti alla stater – – –.’ Sången ljuder kraftig och ren ut över Mälarens klara vattenspegel och ekar mot mitt fängelses gråa murar.

Nu kan jag inte dröja längre. Med ett hopp lyckas jag få tag i fönsterkanten och häva mig upp. Därute på vattnet ser jag en vit mälarbåt. Den är full av människor – män och kvinnor. De senares späda stämmor tränga igenom. Högre och kraftigare ljuder sången, triumferande och segerviss, och den sista strofen: ’– – – ty internationalen åt alla lycka bär’, blir övertygelsetrogen och varm.

Vilka är det, människorna på båten? Kamrater, vänner? Finns det månne någon jag känner, någon som sökande blickar hit – hit mot Mälarens skamfläck? Eller har sången sjungits utan mening! Var det icke en signal, ett rop: Håll ut kamrater? Eller – – –

’Leve Amaltheamännen! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!’

Nu vet jag vilka de äro där ute de kära, kära och jag tycker mig skönja kända gestalter.

Sakta går den vita båten förbi medan sång och hurrarop avlösa varandra.

Det börjar kvällas. Alltjämt går jag rastlöst fram och åter. Ett, två, tre, fyra. Ett, två, tre, fyra. Åh, att man ska sitta här! Sitta inom fyra nakna, gråsvarta väggar på denna de röda fanornas dag.

Bröstet häver sig och krafter, sällan kända, spänner musklerna. Åh, vad dessa tyranner äro små och ömkliga! Med dessa mina händer skulle jag strypa dem; krossa dem till stoft; tvinga dem på knä för Rätten och Sanningen.

Den minnesvärda dagen går och kvällen, och ännu långt in på natten hör jag sångens eldande ord:

’– – – snart skall uppbrottets timma slå.’

De tre skildes åt
År 1913, efter fyra år på Långholmen, skildes de tre Amaltheamännen av säkerhetsskäl. Anton Nilsson flyttades till Härnösand i Norrland, Rosberg till Härlandafängelset i Göteborg medan Alfred Stern hölls kvar på Långholmen.

År 1917 blev det politiska läget alltmer spänt. Stern släpptes fri den 23 mars 1917 men Anton Nilsson och Algot Rosberg fick fortsätta sina livstidsstraff.

I april 1917 skickade arbetare i Härnösand och hela Ådalen ett ultimatum till fängelsedirektören, till landshövdingen och till statsministern. Kravet var att Anton skulle friges senast kl 4 den 1 maj – annars skulle fängelset stormas och Anton skulle befrias med våld. I den lilla staden Härnösand med 9000 invånare samlades nu 10000 människor den 1 maj – många hade gått flera mil för att vara med i demonstrationen. Demonstranterna hade också stora mängder dynamit. I fängelset var vakterna spända. Försvaret av fängelset förstärktes med 200 infanterister med påsatta bajonetter.  Infanteristerna hade med sig 40 mas-kingevär och besatte hela fängelset. Alla, inklusive Anton, var medvetna om att det fanns en order om att Anton skulle skjutas om arbetarna verkligen genomförde en stormning.

Det var inte bara i Härnösand det var spänt. På många platser i Sverige var det nära till revolutionära aktioner. Vi kan här bara nämna Seskarö, Västervik, Ådalen, Göteborg och Stockholm. Det var expropriering av bagerier och det var hungerkravaller.

Efter arbetarnas ultimatum hade landshövdingen i Härnösand desperat telegraferat till statsministern, Carl Swartz, och begärt förstärkning mot arbetarna. Statsministern reagerade okonventionellt och svarade att han istället skickar upp Ivar Wennerström som var något av en idol för Ådalens arbetare. (Ivar Wennerström blev senare försvarsminister i regeringen.) Så här skriver Anton om hur Ivar Wennerström ansluter till arbetarnas 1 maj-demonst-ration i Härnösand och talar till dem:

”Denne kom och talade till arbetarna, manade dem att lugna sig och inte företaga några förhastade åtgärder. Angående oss Amaltheamän uttalade han förhoppningen att vi snart skulle bli frigivna. Han lyckade få omkring halva arbetarmassan på sin linje, medan den återstående delen ville genomföra stormningen av fängelset och inte återvända hem förrän detta var klart. Då sammanhållningen bröts, segrade Wennerströms linje definitivt och arbetarna återvände småningom till sina respektive hem. Statsministern var denna gång psykolog och kände tydligen till Wennerströms inflytande på Ådalens arbetarbefolkning. En förstärkning med militär hade däremot kunnat få en farlig utgång.”

Frigivningen
Några månader senare samma år 1917 blev Anton Nilsson helt plötsligt förflyttad tillbaka till Långholmen. Nu arbetade Axel Holmström och Amaltheakommittén för högtryck. Från sina hemorter Knislinge och Hästveda fick Anton många intyg från så kallat ”prominenta personer”, alltifrån riksdagsmän till byggmästare. Intygen visade på att Anton i sina hemtrakter var känd för att vara arbetsam, snäll, ordentlig, hövlig och nykter. Alla dessa intyg användes för att understödja och skynda på frigivningen.

Högerregeringen under Carl Swartz hade avgått den 19 oktober och den nya regeringen Edén-Branting tillträdde – liberalen Edén var statsminister och socialdemokraten Branting finansminister. På den nya regeringens första sammanträde beslutades att Anton Nilsson (från Långholmen) och Algot Rosberg (från Härlandafängelset i Göteborg) omedelbart skulle släppas fria. Detta var den 26 oktober 1917, för övrigt två veckor innan den ryska oktoberrevolutionens utbrott.  Denna sista fas i Amaltheamännens drama gick så snabbt att inte ens Axel Holmström visste om det. Axel och hans fru Siri blev naturligtvis både glada och överraskade när Anton ringde på hemma hos dem på kvällen den 26 oktober. Nu var Amaltheamännen fria!

Opinionsrörelsen
Den opinionsrörelse som drevs ihärdigt under hela fängelsetiden – drygt 9 år – var avgörande för att Amaltheamännen blev fria.  Om det inte funnits någon högljudd opinion och en sådan medveten organiserad rörelse skulle de tre Amaltheamännen säkert tynat bort och dött i fängelsehålornas tystnad. Några torra fakta om opinionsrörelsen:

• I Sverige hölls omkring 1.650 möten med cirka en halv miljon deltagare.

• I de flesta europeiska länder och i Kanada och USA hölls möten och togs resolutioner som vanligen skickades till den svenska regeringen.

• I Norge hölls ett 50-tal möten med mer än 10.000 deltagare.

• Bara i USA hölls 600 möten med totalt cirka 120.000 deltagare.

• I Sverige samlade petitionslistorna 130.000 namnunderskrifter.

• Axel Holmström var den ledande eldsjälen. Han gav ut skrifter, bevakade både fängelserna och politikernas göranden och medverkade som talare vid 560 opinionsmöten.

• Många av dem som deltog öppet som opinionsbildare och talare för Amaltheamännens sak dömdes till fängelsestraff eller böter.

• Omedelbart efter domarna 1909 var det inte så många som protesterade – en av de första var August Palm – mot slutet var det som en flodvåg som tvingade regeringen till ett snabbt beslut.

• Rykten om fritagningsförsök fanns under hela fängelsetiden.

I våra dagar skulle vi kallat detta för en folkstorm – en riktig folkstorm. Betänk då att det gick att få till stånd en sådan djup och bred folkstorm utan radio och TV!

I Algot Rosbergs bok finns många fler uppgifter och detaljer om det fantastiska opinions- och solidaritetsarbetet.

Fängelsereform
Opinionsrörelsen gav inte bara som resultat att Amaltheamännen släpptes fria och att man i breda lager bättre förstod bakgrund och orsak till att de sprängde Amalthea, utan också att de fruktansvärda förhållandena i fängelserna och behandlingen av fångarna belystes och att en rejäl reformering av fängelserna inleddes. I sin bok Amalthea beskriver Algot Rosberg fängelseförhållandena ingående. Denna bok, som trycktes i fem upplagor på sammanlagt 25.000 exemplar redan under 1918, kan opinionsmässigt ha bidragit till fångvårdens utveckling i humanitär riktning.

Även den tredje Amaltheamannen, Alfred Stern, kom lika obruten ut från fängelset och skrev en bok Långholmsfångar, som kom ut 1918 på Axel Holmströms förlag.

Flygcertifikat
Så fort det var möjligt efter frigivningen började Anton Nilsson utbilda sig till flygare. På våren 1918 började han sin utbildning på Ljungbyhed i Skåne. Vid midsommar var han klar med utbildningen och fick sitt certifikat.

Sommaren 1918 rådde det fortfarande världskrig på västfronten medan läget i öster dominerades av den ryska revolutionen med inbördeskrig och interventions-krig. Anton Nilsson hade bestämt sig. Han skulle åka till Ryssland och den nya sovjetstaten och bidra som stridsflygare mot de vita trupperna. Eftersom han fortfarande var värnpliktig fick han söka tillstånd av krigsministern för att få åka till Sovjetunionen. (En parentes om värnplikten: Redan 1908 – innan Amaltheadådet – hade Anton tre gånger kallats in till mönstring. Sista gången skickade han ett svar till militärmakten som löd: ”På grund av revolutionära åsikter infinner jag mig inte till mönstringen.”)

Den 21 september 1918 reste Anton med båt till Leningrad som då fortfarande hette Petrograd. Anton stannade i Sovjet i nästan tio år men var hemma i Sverige på ett antal besök under denna tid. Han tjänstgjorde vid fronten i Baltikum som spaningsflygare i Röda armén och överlevde närmast mirakulöst ett antal störtningar och allvarliga tillbud. Förhållandena i det svältande och frysande jättelandet var fruktansvärda. Anton stod ut och kämpade vidare. Det tog ju många år innan inbördeskriget mot de vita och kriget mot invasionsarméerna från 14 länder var slut. Anton fick officers rang, blev medlem i det ryska kommunistpartiet och under de senare åren fick han även uppträda som politisk talare på många platser i det väldiga landet – ända bort i Centralasien och upp mot nordkalotten. Under dessa år lärde Anton också känna många bolsjeviker i den politiska ledningen. Han nämner särskilt ledare som Sinovjev, Trotskij, Bucharin, Radek och Kirov och han skriver också om några möten med anarkisten Peter Krapotkin.

Första gången som Anton såg och hörde Lenin var den 1 maj 1919 på Röda Torget i Moskva. Så här beskriver Anton denna 1 maj:

”Vi ville vara med i förstamajfirandet och höra Lenin tala. Miljoner människor fyllde Röda Torget. Flera talarstolar var uppställda, kanske ett tjugotal. Där uppsteg Lenin i närmaste talarstolen från oss. Han var klädd i mörkt med mörk sportmössa och liknade en enkel metallarbetare från någon verkstad. Ett dån av jubel mötte honom. Med livliga gester talade han kraftfullt och med inlevelse som en man ur folket, endast omkring tio minuter. Folkhavet jublade och Lenin fortsatte till nästa talarstol. Högtalare fanns ju inte och för att folkhavet skulle få höra Lenin talade han några minuter från samtliga talarstolar och när den sista avverkats gick han raskt in genom porten till sina arbetsrum i Kreml. Som en rullande ihållande åska dånade jublet från miljonen människor och jag tyckte att det jubeldånet gick över hela Ryssland.”

Tillbaka i Sverige
Tillbaka i Sverige 1928 arbetade Anton Nilsson ett antal år på sovjetiska handelsdelegationen i Stockholm och han var aktiv i det så kallade Kilbomspartiet men i mitten av 30-talet lämnade han politiken. Han var inte överens med utvecklingen i partiet och han var dessutom mycket kritisk mot Stalin och utvecklingen i Sovjetunionen och därmed också kritisk mot SKP (Sveriges kommunistiska parti). Under många år levde Anton Nilsson tillbakadraget men behöll sina revolutionära politiska åsikter.

Hans första bok, Dömd till döden för Amalthea, kom ut 1962 och Från Amalthea till ryska revolutionen kom ut 1980. Han hade gått in i socialdemokratiska partiet men hade sina sympatier hos KPML(r). Vid Palmjubileet 1981 i Baltiska hallen i Malmö gjorde han ett bejublat framträdande tillsammans med Sven Wollter. 1985 talade han på Röd Front i Malmö. Som talare och oförtröttlig propagandist gästade han partiets sommarläger och flera partikongresser.

Anton Nilsson var som en levande legend då han 101 år gammal dog 1989. Algot Rosberg dog 1939 och blev 53 år. Om Alfred Sterns vidare öden har vi ingen information.

Minnet av Amaltheamännen lever!

RAGNAR DANIELSSON
Proletären 28, 2008