Hoppa till huvudinnehåll
Av

100 år sedan Amalthea, del 1

Med anledning av att det är 100 år sedan fartyget Amalthea sprängdes och tre unga män dömdes till mycket hårda straff skriver Proletären om händelserna. Detta är första delen av två. Nästa del publiceras i det kommande numret av Proletären.


För 100 år sedan, den 18 september 1908, dömde Malmö tingsrätt tre arbetslösa ungsocialister till mycket hårda straff: Anton Nilsson, 20 år, och Algot Rosberg, 21 år, dömdes till döden. Alfred Stern, 22 år, dömdes till livstids straffarbete. De kom att kallas Amaltheamännen och de dömdes för ett bombdåd – natten till söndagen den 12 juli 1908 – mot logementsfartyget Amalthea där drygt åttio engelska strejkbrytare var inhysta. En av strejkbrytarna avled och 21 skadades, varav sju skadades svårt.

Så här beskriver Anton Nilsson hur han och kamraterna tog emot domen i rättssalen som var fylld med många åhörare och journalister:
”De närvarande hade rest sig upp under uppläsningen. Nu var de på helspänn. De ville se hur vi skulle ta domen, hur vi skulle bete oss i detta ögonblick. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft som motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag stod där jag stod, utan att ändra en min. Rosberg och Stern likaså. Om detta för de närvarande var en besvikelse eller en sensation, så var det för oss som mottog domen en naturlig hållning. Ingen av oss ansträngde sig för att visa denna attityd. Rosberg kände kanske besvikelse. Men jag kände alltför väl till motståndarna till vår kamp – arbetarklassens kamp – för att vänta mig annat. Jag överraskades alltså inte av domen; den var av mig väntad. Hade annat lagrum funnits att åberopa, andra paragrafer med ännu strängare straff, så hade det dömts efter dem. Det här var fråga om vedergällning, hämnd från den besuttna klassen i samhället.”

Strejkkulmen
Hur var det politiska och fackliga läget denna sommar 1908 då Amaltheadådet genomfördes?

Under det tidiga 1900-talet var Sverige ett av de mest strejkdrabbade länderna i världen. Storstrejken 1909 (en strejk som lika gärna kunde ha kallats ”storlockouten”) var en kulmen efter alla stora och små arbetskonflikter – en kulmen som dessutom var en av LO-ledningen genomförd nederlagsstrejk.

Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, hade bildats 1903. Bildandet kan ses som ett svar på dels att arbetarna hade nått långt i facklig organisering och dels som en reaktion på att arbetarrörelsen visade en sådan styrka och sammanhållning i storstrejken 1902.

År 1906 ingick LO och SAF den så kallade ”decemberkompromissen”, som bland annat innebär att LO i alla avtal med arbetsköparna erkänner den förhatliga paragraf 23 (sedermera paragraf 32). Denna paragraf i SAF:s stadgar innebär ”att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare, samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej”.

Vid en hamnarbetarstrejk i Norrköping sommaren 1907 hade de första engelska strejkbrytarna importerats till Sverige. Det var inga vanliga arbetare utan mer eller mindre kriminellt slödder som den engelska polisen hade hjälpt till att skicka iväg till Sverige. De flesta var medlemmar i den ökända strejkbrytarorganisationen Strikers Federation, som hade sitt säte i Hull.

Fyrdubblat medlemstal
Det är viktigt att veta att LO:s medlemstal fyrdubblades från 1902 till 1908 och 1908 var ett kampens år fyllt av strider på arbetsplatserna medan den högsta ledningen i LO och det socialdemokratiska partiet inte kunde, inte vågade och inte ville leda den fackliga kampen – de försökte istället bromsa kampviljan när det jäste bland arbetare i hela Sverige. Överallt diskuterade man den väntade storstrejken. Både arbetare och kapitalister kände att en definitiv kraftmätning var oundviklig. Över hela landet hölls arbetaremöten som antog resolutioner med krav på att LO skulle utlysa storstrejk. Just 1908 var läget gynnsamt för en storstrejk. Kapitalisterna var ännu inte beredda för en kamp på bred front medan arbetarna var mycket ivriga till strid. I detta läge värnade alltså de fackliga och politiska topparna om arbetsfred – bland annat för att opportunistiskt och makthungrigt öka sina personliga chanser i höstens riksdagsval. I sin bok Amalthea skriver Algot Rosberg att arbetsköparna är mer omöjliga att komma till tals med under valår. De vet nämligen att då är de socialistiska ledarna mer intresserade av politisk framgång i valet än av fackliga strider. Den väntade storstrejken bröt alltså inte ut detta året 1908.

Paragraf 23
De många strejkerna gällde förstås lönekamp men i många fall var det också en mer politisk kamp eller maktkamp mot den hatade paragraf 23 och mer konkret gällde det arbetarnas inflytande över arbetsledning och arbetsfördelning på arbetsplatserna. Denna principstrid grep djupare och ökade motsättningarna särskilt i hamnarna.

Denna paragraf 23 var förödande för arbetarna och vid denna tid, alltså sommaren 1908, särskilt hatad av transportarbetarna i hamnarna. Striden gällde hamnarbetarnas möjlighet till organisering – att behålla sin fackförening som en kraft och ett vapen för att slå vakt om arbetsvillkoren och för att försvara den så kallade ”statistikföringen”. Med paragraf 23 som vapen försökte nu stuveribolaget ta över den så kallade ”statistikföringen”, som i de organiserade arbetarnas händer användes för rättvis fördelning av jobben och för sammanhållning i arbetarkollektivet. Den så kallade statistikföraren var avlönad av hamnarbetarna själva.

I stuveribolagets händer skulle statistikföringen istället användas för att splittra och slå sönder arbetarnas organisation. Att en av stuveribolaget avlönad lakej blev statistikförare fick som första följd att de mest medvetna och stridbara arbetarna inte fick några jobb. Det är därför inte förvånande att hamnarbetarna gick till strid för att vinna – kosta vad det kosta vill. Medvetna arbetare inom andra yrken förstod vad striden gällde och ställde upp till stöd för de strejkande men det var inget fullständigt stöd – det blev ju ingen storstrejk.

I detta sammanhang måste också nämnas att kapitalisterna efter en strejk ofta anställde strejkbrytare medan stridbara arbetare inte fick komma tillbaka till sitt jobb. Man kan förstå hatet mot paragraf 23 och att striderna inte bara gällde lönens storlek. Vi måste också ha den ökända Åkarpslagen i minnet. Denna ”antistrejklag” hade stiftats av riksdagen 1899 och fanns kvar ända till 1938. I denna klasslag föreskrevs upp till två års straffarbete för försök att tvinga någon att delta i strejk eller hindra någon att arbeta under pågående konflikt. Mängder av fängelsestraff hade enligt Åkarpslagen utdömts mot strejkande arbetare under dessa år av arbetarkamp. Man kan säga att denna lag gav arbetsköparna fria händer att organisera strejkbryteri.

Vi sammanfattar att karaktären på strejkerna vid denna tid alltmer hade ändrats till att mindre gälla lönen och organisationsfriheten och mera makten över arbetet. Som vi ska se snart var Amaltheamännen medvetna om detta.

Hamnarbetarstrejken
Hamnarbetarstrejkerna 1908 började runt den 20 juni i Göteborg, Helsingborg och Malmö och spred sig snabbt till de flesta svenska hamnarna. Det var mycket bittra strejkstrider där arbetsköparna (stuveribolagen) snart lyckades hålla hamnarna igång med tre tusen strejkbrytare varav cirka 1000 var importerade från England. Importen av slöddret var en dyr affär för arbetsköparna men de var beredda att betala för att vinna striden. Bakom stuverifirmorna stod SAF som gick till strid och sade rent ut att man beslutat sig för att ”göra slut på fackföreningens terror”. Det var hamnkonflikten och en del andra strejker som var SAF:s förevändning för att sätta hårt mot hårt och de gick ut med ett lockouthot mot 220000 arbetare.

I Malmö var stämningen så förbittrad att ”de arbetsvilliga”, dvs strejkbrytarna, inte kunde bo i staden utan fick bo på ett fartyg i hamnen, logementsfartyget Amalthea. De fick skyddas av polismakten – både patrullerande i hamnen och ombord på båten – och dessutom arbeta med polisbeskydd. Sådana fartyg för strejkbrytare fanns i hamnarna runt den svenska kusten. Arbetarna kallade en sådan båt för ”lumplena” och den mest kända av alla lumplenor är Amalthea i Malmö hamn 1908.

Strejkbrytare
Hamnarbetarna skrev ett flygblad på engelska och delade ut till brytarna och man ordnade informationsmöte i Folkets park för strejkbrytarna. Där förklarade man bakgrunden till strejken och vädjade till dem att inte sälja sig som klassförrädare. Ja man till och med erbjöd att betala alla kostnader för deras hemresa till England. Bara tre av ett hundratal brytare kunde övertalas till att tacka ja till erbjudandet. Resten var fräcka och hånskrattade och visade hur de torkade sig därbak med flygbladet. Detta var en turnerande liga med professionella strejkbrytare, som redan hade sålt sig till att bryta strejker i andra länder, bla i Tyskland. De var dessutom beväpnade och vid ett tillfälle när ett tusental demonstrerande människor samlats på kajen vid Amalthea sköt de skarpt från båten mot folk på kajen. De tre engelska skyttarna åtalades men frikändes naturligtvis av Malmö tingsrätt.

På våren och sommaren 1908 var det även en kris i byggnads- och andra branscher med flera tusen arbetslösa arbetare i Malmö. Bland de arbetslösa fanns tre ungsocialister: byggnadssnickarna Anton Nilsson och Alfred Stern och muraren Algot Rosberg. Dessa tre kom senare att kallas för Amaltheamännen och de tillhörde den stridbara och radikala Malmö norra ungsocialistiska klubb, där Rosberg var ordförande. (Kassören hette Albin Sturm och han kom senare att ha betydelse för de tre Amaltheamännens öde.)

Bomben mot Amalthea
Vid denna tid i den strejkheta sommaren höll Hjalmar Branting ett tal vid ett stort möte i Malmö Folkets park. Anton Nilsson var en av åhörarna och skriver om det i sin bok Från Amalthea till ryska revolutionen:
”Behållningen blev för mig lika med noll. Talet berörde andrakammarvalet, gick ut på att dämpa oron, underströk att vi skulle hålla oss lugna. Men detta bidrog ju inte till att lösa konflikten, mättade inga hungriga magar.”

De tre ungsocialisterna insåg att med hänsynslösa kapitalister och med de engelska strejkbrytarna på plats kunde hamnarbetarstriden bli långvarig och förödande för arbetarna, för deras svältande familjer och för arbetarorganisationerna. De menade att nu var läget så kritiskt att det fordrades män som vågade handla! Strejkbrytarna skulle bort! Strejkbrytarna skulle skrämmas iväg – skrämmas med en bomb.

De tre kamraterna stal dynamit i Klagshamns kalkbrott, Rosberg åkte till Köpenhamn och fick hjälp av en ung socialist med att köpa stubin och att bygga bomben med ett par kilo dynamit i en chokladlåda av plåt.  Hur skulle man då skrämma strejkbrytarna med bomben. Så här skriver Anton Nilsson i sin bok:

”Att strejkbrytarna var beväpnade visste vi, likaså att de hade beväpnad vakt ombord och att polisen dygnet runt bevakade fartyget från kajen. Vi utgick från att engelsmännen låg i botten av fartyget, kanske i något lastrum. Kastade vi nu bara en bomb ombord kunde den slå igenom däcket och skada engelsmännen och det ville vi inte. Alltså uteslöts detta sätt. Placerade vi laddningen under vattenytan invid fartyget kunde detta sprängas och många omkomma. Även den möjligheten frångick vi följaktligen. Vi tyckte då, att det för engelsmännen minst farliga vore att placera laddningen utanpå skrovet, högt över vattenlinjen. Sprängverkan skulle då riktas utåt hamnbassängen, eftersom luften erbjöd minsta motståndet.

Vi beslöt alltså placera sprängladdningen vid lastluckan. Inte förrän vid rättegången efteråt fick vi vetskap om att engelsmännen inrättat ett provisoriskt mellandäck av grov plank, där en del av strejkbrytarna hade sitt nattläger. Tydligen fick inte alla plats nere i lastrummet. Detta mellandäck låg i jämnhöjd med lastluckan på yttersidan, just där vi tänkte placera bomben. Men det visste vi ju inte då och jag understryker ännu en gång: våra förberedelser avsåg att eliminera risken för personskador men att ändå skrämmas ordentligt. Den fruktansvärda skräll som ett så där löst liggande dynamitskott åstadkommer alldeles invid dem där de ligger och sover borde ge dem en ordentlig chock och vara nog för att de skulle ge sig iväg.”

Besvärligt uppdrag
Lördagen den 11 juli kom de överens om att Anton Nilsson på natten skulle placera bomben på Amalthea. (En hel del källor anger att det var lördagen den 12 juli, vilket knappast kan vara korrekt.) Anton har beskrivit detta besvärliga uppdrag i både boken och i broschyren. Det var besvärligt att alls hitta en roddbåt – den som han hittade var dessutom i uselt skick och tog in vatten – och det var mycket svårt att stå upp i roddbåten och nå upp och sätta fast bomben på båtsidan vid lastluckan.
Efter smällen rodde han iland och jagades av poliser men lyckades komma undan och ta sig hem. Smällen hade varit enormt stark och väckt malmöborna och det sades att den hade hörts ända till Lund. Bombhålet på Amalthea ser inte så stort ut men båten blev svårt skadad – hela överdäcket hade höjts och plankorna i mellandäck hade splittrats. Amalthea skrotades efter smällen.

Men oturligt nog hade Anton tappat sitt senaste lönekvitto i roddbåten. På lappen stod hans namn. Redan dagen efter tog polisen in Anton och Rosberg men de erkände ingenting. Men ännu värre var att den tredje kamraten, Alfred Stern, i förtroende hade berättat om hela sprängningen för kassören Albin Sturm. Polisen tog in och förhörde alla ungsocialister och snart blev det Albin Sturms tur. Han förrådde de tre kamraterna och berättade allt. Om han gjorde det för pengar har aldrig blivit klarlagt. Enligt Anton Nilssons sagesman blev han mutad med 500 kronor av polisen – kanske var det 3.000 kronor som hade utlovats till den som kunde ange attentatsmännen – hur som helst var det ett förräderi av värsta slag. Man kan förstås också tycka att det var aningslöst och dumt av Alfred Stern att berätta för Sturm om hur smällen hade planerats och genomförts.

Det finns mycket att säga om rättegången men här gör vi bara några noteringar. Först citerar vi ett stycke från Anton Nilssons bok:

”Jag blev rätt överraskad vid en förhandling, när domaren ställde frågan till mig, om konflikten var en maktfråga eller en brödfråga. Jag dröjde ett ögonblick med svaret och tänkte mig för. Så svarade jag att det var en brödfråga. Men jag skulle velat svara maktfråga. Hade jag gjort detta, hade domaren, som jag trodde, fattat det som att det gällde för arbetarklassen något som kallas palatsrevolution. Men så enkel och ytlig var inte arbetarnas kamp. Jag tyckte inte om det svar jag givit och efteråt, i min ensamma cell, funderade jag över frågan och svaret jag gav.

Visst gällde det en brödfråga, kom jag fram till. Men brödfrågan gällde inte maten för dagen, utan ett sådant tillstånd i landet som tillförsäkrade även arbetarklassen en trygg existens. Och för att komma fram till ett sådant tillstånd krävdes den hårda kamp som arbetarklassen förde för att få makt och inflytande, politiskt inflytande. Och genom denna maktställning skulle sedan arbetarnas brödfråga lösas. Brödfrågan var alltså även en maktfråga. Jag hade inte svarat oriktigt, men svaret fick samma oklarhet som frågeställningen.”

Klassmedveten
Vi citerar också ett rättegångsreferat från den danska tidningen Politiken. Journalistens artikel är hämtad ur Rosbergs bok och visar hur domaren förhörde Rosberg och hur moget och klassmedvetet som den 21-årige Rosberg svarar:

”Domaren frågade, om Rosberg hade kunnat sova natten efter attentatet, varpå Rosberg svarade att han sovit mycket gott.

Domaren: Tyckte Rosberg då, att han gjort en riktig handling?

Rosberg: Ja, något oriktigt kunde jag inte se att det var.

Domaren: Tycker Rosberg fortfarande att det var riktigt?

Rosberg: Ja, efter min mening. I alla fall låg det inte något orätt i att skrämma iväg dessa strejkbrytare.

Domaren: Det beror väl på hur ens samvete är. Det överensstämmer i alla fall inte med den allmänna rättsuppfattningen.

Trots
Rosberg sträcker hastigt på huvudet. Man ser på honom att han är trött av det tre timmar långa förhöret, under vilket han hela tiden stått. Nu stöder han sig med ena handen mot väggen. Och så svarar han, under det att det beständiga spotska leendet kring hans mun går över till en skymt av trots:

– Den allmänna rättsuppfattningen? Vad är det? Är det den officiella meningen, som en liten klick i det ena och det andra landet representerar? Den lilla klick, som stiftar lagarna, på så sätt som den tänker och känner rätt och orätt. Denna klick är inte allmänheten! Arbetarna, underklassen, det är den stora allmänheten, som bär bördorna.

Domaren: Var har Rosberg fått sådana tankar?

Rosberg: Jag har lärt att tänka själv. Då man måst leva livet och se dess skuggsidor, så lär man själv att tänka över förhållandena. Då arbetarna inte kan skydda sig genom det enda lagliga medel, som står till deras disposition, så kan man inte förebrå dem att de gripa till vapen gentemot förrädarna. Jag tycker, varje arbetare måste hata förrädiska kamrater. Nu gick det så olyckligt, att en av förrädarna dog, men hans död hade inte något intresse för oss.

Domaren: Det gick så olyckligt, säger Rosberg; han har alltså medlidande med den döde.

Rosberg: Ja, men det gick också olyckligt för oss, för genom hans död blir vårt straff större. Den, som inte förstår dessa synpunkter, borde inte ha rätt att sitta och döma över oss.

Domaren: Vem menar Rosberg egentligen skulle döma er?

Rosberg: Ja, det ska jag gärna svara på, om domaren först vill svara mig på en annan fråga.

Domaren: Rosberg har ingen rätt att ställa några frågor här i salen.

Rosberg (ler): Nej visst, det har jag naturligtvis inte.

Långt senare, 1987 när Anton Nilsson fyllde 100 år fick han gång på gång svara på borgerliga journalisters fråga om han inte ångrat dynamiten mot strejkbrytarna. Anton svarade:

– Om ni tror att jag skulle ångra mig så vill jag svara, rikta frågan till arbetsgivarna istället, det är dom som ska komma med en ursäkt för sitt agerande.

Ett skådespel
Hela rättegången var i huvudsak ett redan uppgjort skådespel. Den Stockholmsadvokat, Romanus, som anvisades åt de åtalade verkade ointresserad och presterade inget försvar. Han var dock ärlig då han motiverade sitt bristande engagemang med att de åtalade ändå redan var dömda.

Att rättegången hade usel kvalitet märktes också på att rättegångsprotokollen förvanskades. Ett exempel: När ordföranden frågade Rosberg om han ångrade brottet, så svarade Rosberg:

– Nej, jag ångrar inte vår handling, men jag beklagar att en man därvid omkom, vilket vi icke ville.

I protokollet tog man bara med den första delen av Rosbergs svar: ”Nej, jag ångrar inte vår handling.” Genom att man tog bort den andra delen av meningen försvann det som ger en förklaring av den första delen.

Anton Nilsson och Algot Rosberg skilde sig åt i en del avseenden. Anton var stark och ganska fåordig och hade inga ljusblå förhoppningar alls på rätten. Rosberg däremot var mer verbal och intellektuell och trodde på sina möjligheter att vädja till rätten och motivera för rätten att här föreligger en mängd förmildrande omständigheter. Han skrev inför den sista rättegångsdagen en mycket lång inlaga med vädjanden och motiveringar. Naturligtvis struntade rätten i denna omfattande och väl motiverande inlaga. Men det blev ett dokument som trycktes i en del tidningar och väckte en del uppmärksamhet.

RAGNAR DANIELSSON
Proletären 27, 2008


• Läs fortsättningen i Proletären nr 28.