Hoppa till huvudinnehåll
Av

Alla är utbytbara

• • Det pågår en valrörelse på SAAB i Trollhättan. Det var när Metall-montering hade sitt årsmöte häromsistens som valberedningen stötte på patrull från medlemmarna när det skulle väljas ny styrelse till verkstadsklubben. Mötet underkände flera av nomineringarna och lyfte fram helt andra kandidater, som man hellre skulle vilja ge sitt förtroende.




Flera upprörda röster höjdes, bland annat från
invandrade medarbetare, om att det ursprungliga förslaget liknade
diktaturfasoner. Man reagerade till exempel på att det bara nominerats
lika många personer som det fanns platser att tillsätta, något som
diktaturer brukar få utstå hård kritik för.



Att sedan den föreslagna styrelsen nästan till fullo bestod av samma
gamla ansikten som ingått i den starkt ifrågasatta styrelse som suttit
vid rodret under det turbulenta gångna året, med 25-punkts programmet,
offertförhandlingar, låtsasstrejken på betald arbetstid samt den
pinsamma sex- och spritskandalen på avd. 112 på meritlistan, var inte
heller något som imponerade på mötesdeltagarna.



*




Det fanns alltså inget annat att göra för mötet än att utlysa
medlemsomröstning. Det borde väl inte vara något märkvärdigt med det,
men det är faktiskt första gången sedan mitten på nittiotalet som det
röstas på det här sättet till verkstadsklubben.



En liten detalj i sammanhanget som är värd att nämna är att på det
utskick från Metall, som kungjorde att medlemsomröstningen skulle äga
rum, så ifrågasatte författaren till brevet i beska ordalag att: "Man
kan ju undra varför inte valberedningens förslag dög i dessa fall."



Det torde väl inte råda några tvivel om den saken, efter allt som hänt
senaste året? Nej, då är det nog mer befogat att fråga sig hur det har
varit möjligt att sköta valen på det här sättet så länge som man gjort,
utan att det har orsakat några större protester.



En förklaring kanske kan vara att när allt har rullat på som vanligt så
har inte de fackliga frågorna känts tillräckligt relevanta för den
breda skaran av medlemmar. Endast ett fåtal har bemödat sig med att gå
på möten, granska nomineringar, följa förhandlingar och ställa krav.
Man har bara ryckt på axlarna och tackat för den eventuella hundring
som senaste löneförhandlingen gav. Det fackliga har mest varit en
angelägenhet för de redan inkörda.



*




Men när sedan vindarna vänder och allting inte känns så självklart
längre, när hela verksamheten, och med den hela tillvaron, ställs på
sin spets, då ökar både medvetenheten om och intresset för hur
fackföreningen sköts. Då kräver man att de som är valda till att sköta
förhandlingar står rustade för att kunna, och framförallt vilja, slåss
för varje medlems intressen. Då kommer det naturligtvis mer folk på
möten. Skulle det då visa sig att man från förhandlarnas sida har lagt
sig platt för arbetsgivarens krav på den ena punkten efter den andra så
kommer de givetvis att bli ifrågasatta.



Så har alltså skett nu, och det vittnar ju bara om att det finns en
gigantisk klyfta mellan dagens medlemmar och de fackliga företrädarna
som sitter på sina poster mest av gammal vana. Att inte valberedarna
har orkat bemöda sig med att "ta tempen" i fabriken utan bara nominerar
sittande styrelse till omval kan bero på slöhet, brist på fantasi eller
en något ljusskygg svågerpolitik.



*




Tillräckligt många medlemmar har i alla fall klargjort att det inte
finns något förtroende för valberedningens förslag, och en handfull
alternativa nomineringar har tagits fram. Vad dessa kandidater har för
ambitioner och förmågor är svårt att sia om.



Men det kanske är många som resonerar som en kvinna i
monteringsfabriken uttryckte sig inför valet: "Det handlar inte i
första hand om vem vi vill ha in, utan vem vi vill få ut. Vi har inget
att förlora."



Hur det än går i det här valet så får vi hoppas att våra
förtroendevalda lär sig något av den här historien och fortsättningsvis
lyssnar på medlemmarnas önskemål i mycket större utsträckning än
hittills. Och att alla medlemmar lär sig att det går att förändra om
man ger sig fan på det. Ingen skall sitta kvar på sin post av gammal
vana. Alla är utbytbara!



Kjell Sätterman, bilarbetare, Saab

Proletären 10, 2005