Avtalsrörelsen inledd – stå upp för kraven!

IF Metalls krav på löneökningar är gemensamma för hela LO, 620 kronor i månaden, dock lägst 2,6 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst. Utöver detta kräver Industrifacken, där IF Metall ingår, en individgaranti om minst 430 kronor i månaden till alla anställda.

I samma stund som avtalskraven överlämnades försäkrade IF Metalls ordförande Stefan Löfven att fackets lönekrav ”är anpassade till krisen”. Tillsammans med kollegorna i Unionen och Sveriges Ingenjörer uttalar Löfven i en debattartikel i Dagens Industri en from förhoppning om att krisen ska öka ”viljan till samarbete och ansvarstagande” hos arbetsgivarna.

Men om det är något som arbetsgivarsidan varit tydliga med så är det avsaknad av all vilja till ”samarbete och ansvarstagande”. Istället tyder allt på att arbetsgivarna kommer att utnyttja avtalsrörelsen för att ytterligare flytta fram sina positioner och avtalsvägen sätta inskränkningar för arbetarklassens rättigheter på pränt.

Så bemöter arbetsgivarna inom Teknikföretagen fackets blygsamma löneanspråk med ett nollbud och krav på lokala förhandlingar.

Normgivande
Eftersom lönerna inom industrin skall vara normgivande, såsom det slås fast i Industriavtalet, har utgången av IF Metalls avtalsrörelse betydelse för arbetarklassen i sin helhet. ”Även ett nollbud är normerande”, för att citera Teknikföretagens förhandlingschef, Anders Weihe.

Vårens stora avtalsrörelse äger rum i ett pressat läge för arbetarklassen i allmänhet, och för IF Metalls 370000 medlemmar i synnerhet. Arbetarna inom industrin är de som hittills har drabbats hårdast av den kris som beskrivs som den värsta sedan 1930-talet. 60000 av IF Metalls medlemmar har förlorat jobbet.

Dessutom förvärrade IF Metall självt förutsättningarna för en framgångsrik avtalsrörelse redan för ett drygt år sedan, när de på eget initiativ accepterade lönesänkningar genom det så kallade ”krisavtalet”. Att en fackförening inte bara accepterar, utan själva tar initiativ till lönesänkningar, är ett historiskt förräderi.

Även om IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä nu tydligt säger att det inte är aktuellt att förlänga avtalet ger det arbetsgivarna en fingervisning om hur långtgående eftergifter facket är berett till för att visa vilja till ”samarbete och ansvarstagande”.

Det dröjde inte lång tid innan IF Metalls lönesänkningsavtal fick efterföljare hos tjänstemännen i Unionen, och nu tvingas till och med offentligt anställda att gå ner i lön och arbetstid under hot om uppsägning.

Lönesänkningsavtal
Att lönesänkningsavtalet kommer att påverka avtalsrörelsen är uppenbart. Så kunde Teknikföretagen och Anders Weihe så sent som i denna vecka spela ut ett trumfkort i avtalsförhandlingarna.

När lönesänkningsavtal under förra året tecknades för tusentals arbetare inom industrin innebar det i de flesta fall frysta löneökningar för år 2009. Dessa löneökningar på 3,6 procent som förhandlades fram i 2007 års avtalsrörelse skall istället betalas ut under innevarande år.

Nu försöker arbetsgivarna utnyttja redan beslutade löneökningar för att tvinga igenom sitt nollbud.

I sin retorik använder arbetsgivarna hotet om ytterligare uppsägningar och nedläggning av arbetsplatser, vilket inte är annat än lögn och bedrägeri. Ta storföretagen AB Volvo och Scania där arbetarna förra året tvingades till sänkta löner samtidigt som kassakistorna öppnades för att berika aktie- ägarna. Kapitalisternas lönesänkningsoffensiv handlar inte om att värna arbetstillfällen, utan om fördelningen av vinsten. Mer till ägarna, mindre till arbetarna.

Inför den nu aktuella avtalsrörelsen är Kommunistiska Partiets ståndpunkt enkel. Vi förordar kraftigt höjda löner. Att ta ansvar i krisen innebär inte lägsta tänkbara lönehöjning, som IF Metalls Stefan Löfven tycks förorda.

Istället kräver krisen höjda löner för att få fart på konsumtionen. Att kräva kraftiga lönelyft är att visa ansvar gentemot arbetarklassen, inte mot de kapitalister som länge nog har kunnat stapla vinster på hög.

Lagda krav
När kraven nu är lagda är det de som gäller. Facket kan inte acceptera ett öre mindre än de 620 kronorna som är LO-förbundens gemensamma bud.

Förutom de rena lönekraven ställer facket också krav på det arbetsrättsliga området, även de gemensamma för LO-förbunden men med vissa tillägg hos Industrifacken.

Dessutom kräver LO nu för första gången rätten till heltidsanställning i avtalsrörelsen, något som Kommunal har drivit ensamt i tidigare avtalsrörelser.

Särskilt viktig och aktuell utöver de rena lönefrågorna är frågan om bemanningsföretag. Inte minst inom industrin har arbetsgivarna satt i system att utnyttja anställda via bemanningsföretag för att kringgå Lagen om anställningsskydd och rätten till återanställning. Facket har sagt att detta skall bli en stridsfråga i avtalsrörelsen, och nu är det upp till bevis.

Från medlemmarnas sida krävs  vaksamhet och om så krävs aktiviteter för att sätta tryck på de fackliga företrädarna ifall de är beredda att överge de redan lågt satta kraven under förevändning av ”samarbete och ansvarstagande”.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 4, 2010


Kommunistiska Partiets förening på SKF kräver höjda löner
– Vi arbetare måste stå enade i avtalsrörelsen, säger Gabriel Olausson, SKF-arbetare och kommunist.

På SKF:s Verkstadsklubbs medlemsmöte i måndags antogs ett uttalande till stöd för de lagda lönekraven i avtalsrörelsen. Uttalandet säger också kategoriskt nej till fortsatta avtal om lönesänkningar.

Det är Kommunistiska Partiets förening på SKF:s fabriker i Göteborg som tagit initiativ till uttalandet. Gabriel Olausson från föreningsledningen är nöjd.

– Vi arbetare måste stå enade i avtalsrörelsen och visa att vi inte backar mer. Det får vara slut på uppoffringar från våran sida.

• Hur var stämningen på medlemsmötet i måndags?
– Det känns som att vi på golvet och fackledningen står enade och är beredda på tuffa avtalsförhandlingar. Vår ordförande talade till och med om att ta till konfliktåtgärder.

Proletärens läsare har tidigare tagit del av hur Kommunisterna på SKF tillsammans med sina arbetskamrater agerat mot lönesänkningar. Detta till trots tecknades ett lönesänkningsavtal, som snart löper ut.

Fel väg
Gabriel Olausson framhåller det som särskilt viktigt att Verkstadsklubben nu säger nej till ytterligare lönesänkningar.
– Lönesänkningar är inte någon väg ur krisen, nu har vi slagit fast det klart och tydligt.

• Finns det någon självkritik från fackets sida mot lönesänkningsavtalet?
– De säger det inte rakt ut, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att Verkstadsklubbens ledning inser att det är fel väg att gå när de ställer sig bakom uttalandet, avslutar Gabriel Olausson.

WJ