Hoppa till huvudinnehåll
Av

Bilarbetarkrisen: Absurd tillvaro på Saab

Tillvaron på Saab i Trollhättan ter sig allt mer absurd. Mitt i krisen finns ändå en hoppfullhet man inte sett röken av på ett helt decennium.



Samtidigt som det ännu inte är fastställt huruvida Saab skall säljas eller inte snackas det vitt och brett, från både hög som låg, om vilka modeller GM har för avsikt att producera i Trollhättan. ”Cabben ska hem!” vet någon och ”Nya 9-5 likaså”, har nästa hört från säker källa. GM:s ledning svarar med tystnad.

De brukar annars vara snabba med att dementera rykten. I alla fall när det rör sig om negativ ryktesspridning. Men rykten om stundande goda tider får passera utan kommentarer, även om de inte är sanna.

Nu kan det ju för all del vara så, att i just det här fallet, ryktena stämmer ganska väl med sanningen. Det är väl inte otroligt att GM genom att flirta på det här sättet hoppas kunna kamma hem en ansenlig bit av miljardtårtan vår regering dukat fram.

*
Sedan återstår det väl att se om GM:s löften till Trollhättan är mer värda än löften till exempelvis tyska Rüsselsheim. De har ju trots allt viss erfarenhet av att bli lovade bilmodeller för att sedan få stå med brallorna nere.

Det gäller nog för vår regering att hålla koll på slantarna och inte dela ut en spänn utan bindande garantier för att de kommer jobben i Sverige till gagn. Annars är nog risken stor att kostymen blir en fingertutt även här.

En annan absurditet i sammanhanget är att vi lite till mans gläds åt vår stundande lönesänkning. Nåja, det råder väl inte någon karnevalsyra precis, men de flesta av oss hade nog befarat att det skulle bli mycket värre än det faktiskt blev.

Våra fackliga förhandlare har nämligen lyckats få igenom en liten kompensation för det uteblivna flexibilitetstillägget när P-flex systemet går i graven den 1 mars. Tillsammans med tredje årets löneförhöjning i det centrala avtalet så reducerar det lönesänkningen med i runda slängar en tusenlapp i månaden. (Jag har inte några exakta siffror tillgängliga i skrivande stund.) Det är väl så att om man är van vid rejäla snytingar så känns en örfil närmast som en smekning.

*
Men det finns en sak som bekymrar åtminstone mig desto mer. Det har nämligen framkommit att IF Metall i förhandlingar med GM, när det gäller att lyfta fram vår förträfflighet som produktionsort, har gjort stort nummer av att det är billigt att producera i Sverige. Att våra löner är lägre än tex tyskarnas.

Sedan när blev det en facklig angelägenhet att bjuda under varandra för att rädda jobb? Man måste väl fatta att om man börjar dra i den tåten så blir ju bara effekten att någon annan bjuder under. Var det sedan slutar vågar man knappt tänka. Ska man tolka detta som ett sista tack och farväl till internationell arbetarsolidaritet?

Nej, skärpning nu kamrater! Vårt mål ligger fortfarande framåt, för anständiga villkor för alla arbetare, utan snedsteg eller fall tillbaka.

KJELL SÄTTERMAN
Proletären 6, 2009