Bilarbetarkrisen: Uppsagd från Volvo

När Volvo PV lade sitt första storvarsel i juli 2008 hade Staffan
Snitting svårt att se framför sig att han ett halvår senare skulle vara
arbetslös.

Ändå var det första varslet inte helt oväntat. Arbetarna på Torslandafabriken hade under våren sett hur de senaste årens höga tempo och beordrade övertid bytts emot produktionsfria fredagar.

– Jag trodde att jag skulle klara mig, förklarar Staffan Snitting. Det var innan det talats om att Las skulle åsidosättas. Senare på hösten stod det klart att de skulle göra det, då var det ingen som kunde känna sig säker.

I oktober kom ytterligare ett varsel. Det totala antalet varslade uppgick då till 2250, bara i Göteborg. I slutändan var det 1800 som sades upp, efter att facket godkänt 400 undantag från turordningen.

Staffan Snitting minns dagen i november när de första uppsagda fick lämna fabriken.
– Det var jävligt jobbigt, nästan värre än när jag själv fick gå. De stannade inte ens banan. Det var som får till slakt, en och en kallades in och fick besked medan vi andra stod kvar och jobbade.

Några veckor senare fick Staffan Snitting själv beskedet att han var en av dem som skulle lämna fabriken. Han var inte längre välkommen på den arbetsplats där han jobbat i fyra år. Tacken för att han och jobbarkompisarna med sitt arbete jobbat ihop vinster åt företaget var sparken.

– Det jag direkt kände var att jag inte längre var en del av gänget, förklarar han. Vi jobbarkompisar har delat vardagen tillsammans i flera år, både sådant som varit kul och som varit jobbigt. När jag lämnade tillbaka arbetskläderna pågick inget arbete i fabriken, det var alldeles tomt. Det var tufft, det kändes verkligen att det var sista gången.

Stress och gemenskap
Ett arbete som varit stressigt, slitsamt och hårt har vägts upp av gemenskap och kamratskap. Staffan Snitting beskriver det som en hatkärlek till fabriken.

– Jag kan absolut tänka mig fabriksjobb igen, jag gillar att jobba fysiskt om jobbet är variationsrikt. Det var det de drog in på under mina år på fabriken.

Staffan Snitting är medlem i Kommunistiska Partiet och har under åren på fabriken varit aktiv i partiets arbetsplatsförening på Volvo.

– Det har gett en gemenskap att kunna träffas och diskutera ihop. Partiföreningen har betytt mycket och gör det fortfarande.

– För min egen del har det inneburit att jag inte tagit situationen så personligt som andra kanske gjort. Vi har varit förbannade men inte förvånade kan man säga lite cyniskt. Ingen av våra medlemmar har haft illusioner om företaget. Det har kanske en del av jobbarkompisarna haft, som känner att företaget vänt dem ryggen.

Ända sedan det första varslet har Kommunisterna på Volvo agerat mot uppsägningarna, både på Personvagnar och senare också på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik.

Genom flygblad och artiklar i Proletären har Kommunisterna kunnat lansera en motvikt till företagets bild av att uppsägningar är oundvikliga.

I Volvo PV:s fall har vinster under flera års tid gått till ägaren Ford i USA, samtidigt som arbetarna fått slita hårdare i ett stressigare arbetstempo.

Dra ner arbetstakten för att rädda jobben, föreslog Kommunisterna.

Men det stora antal som varslades visade snart att det behövs mer än sänkt arbetstakt för att rädda jobben, samtidigt som ägaren Ford visat sig närmast konkursfärdigt.

– Om Volvo PV ska finnas kvar är jag övertygad om att staten måste gå in som ägare, säger Staffan Snitting. Det privata kapitalet har inget intresse av att garantera jobben. Om staten går in med lån ska det generera ägande om företaget inte betalar tillbaka. Men för att staten ska ta över bilindustrin krävs det en rörelse i arbetarklassen, regeringen har inget automatiskt intresse av att driva bilindustrin vidare.

Kommunisterna har också ställt krav på IF Metalls verkstadsklubb på fabriken att samla till stormöte.

– Det är en stor skam att inte låta medlemmarna komma till tals. Facket har samlat till informationsmöten, inte för att låta medlemmarna säga sitt om hur facket ska agera. På PV har det funnits ett behov att samlas och snacka. Det avvisades av verkstadsklubbens ordförande Olle Ludvigsson i radio redan samma dag som vi delade ut det första flygbladet.

Spelar det någon roll?

När Kommunistiska Partiet i höstas samlade till offentligt möte om krisen inom bilindustrin var Staffan Snitting, jämte nationalekonomen Bertil Kilner, talare.

Ett välbesökt möte, närmare 200 personer slöt upp, flera av dem Volvoarbetare. Men spelar verkligen möten och flygblad någon roll? Uppsägningar blev det i alla fall.

– Det spelar alltid roll att säga ifrån, säger Staffan Snitting bestämt. Dels för att visa vår värdighet som människor, inte låta de trampa på oss. Dels är varje form av kollektivt agerande en del i ett större sammanhang. Det är en skola fram till den dag vi är så sammansvetsade att vi kan vinna.

Han ger flera exempel på hur han och de andra partimedlemmarna agerat för att få till stånd protester mot avskedandena. På fackmöten och överallt där tillfälle har funnits.

Störst genomslag fick partimedlemmen Örjan Mattsson, som samlade 140 arbetare på sin avdelning pressverket kring ett öppet brev till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, med krav på åtgärder för att rädda jobben.

– Det är nog det enda fallet av kollektivt agerande som fått uppmärksamhet utanför fabriken. Det var ganska mycket i media, bland annat i SVT:s Debatt.

Kollektivt agerande
Just vikten av det kollektiva agerandet är något som Staffan Snitting gång på gång poängterar. Att allt det arbete som han och de andra Kommunisterna på Volvo gjort har syftat till att samla arbetskamraterna till kollektivt agerande till försvar av jobben.

– Vi har velat göra mer, säger Staffan Snitting avslutningsvis. Det kan kännas futtigt att vi inte kunnat samla till större aktioner än vi gjort. Men vi har inte varit fler. Det visar vikten av att alla de som tycker vi bör agera kollektivt inte kan sitta hemma. Det måste dra sitt strå till stacken. Vi får inte vara rädda som klass.

WICTOR JOHANSSON
Proletären 6, 2009