Hoppa till huvudinnehåll
Av

Brittiska arbetare tar kamp mot lönedumpning

Under månadsskiftet januari/februari utbröt minst 20 vilda strejker i Storbritanniens energiindustri i protest mot att företagen anställer utländska arbetare på bekostnad av inhemska.



Den första strejken bröt ut vid oljeraffinaderiet Lindsey i Lincolnshire, nordöstra England. Utlösande faktor var att det franskägda företaget Total UK som driver raffinaderiet anlitat det italienska företaget IREM för ett bygge, som i sin tur tagit in ett par hundra italienska och portugisiska kontraktsarbetare.

De brittiska arbetarna menar att de diskrimineras eftersom de inte haft möjlighet att söka något av de jobben. De hävdar också att arbetsgivaren vill sänka lönekostnaderna genom att ersätta brittiska löntagare med utländsk arbetskraft till ett lägre pris än den inhemska.

Kedjereaktion
Den vilda strejken vid Lindseyraffinaderiet utlöste en kedjereaktion av sympatistrejker från norra Skottland till södra England, i första hand inom den viktiga olje- och gasindustrin, men efter hand också inom kärnkraftsindustrin. Strejkerna, eller wildcat strikes som britterna säger, var de mest omfattande på 30 år.

Många av de strejkande har använt parollen ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Denna slogan användes officiellt av Gordon Brown när han tillträdde som ny partiordförande vid Labourkongressen 2007 i ett försök att dämpa missnöjet med att så många av de jobb som skapats i Storbritannien under högkonjunkturen gått till utländska arbetare.

Han anklagades då från vissa håll för att underblåsa främlingsfientlighet. Det högerextrema partiet British National Party (BNP) hävdade också att det i själva verket var de som hade myntat parollen.

Det har fått många bedömare att dra paralleller mellan lågkonjunkturen och risken för ökad främlingsfientlighet.
BNP har också varit snabbt med att försöka utnyttja de vilda strejkerna till sin fördel. ”Efter att i åratal bara ha tittat på när våra jobb tagits över av utlänningar och lönerna dumpats av billig importerad arbetskraft så säger brittiska arbetare äntligen ifrån” skriver partiet på sin hemsida samtidigt som det uppmanar till sympatiåtgärder.

Ojust konkurrens
Arbetarna själva säger dock att de inte har något emot sina europeiska kollegor. De hävdar i stället att EU har öppnat för ojust konkurrens, bland annat efter det svenska Lavalmålet. Företagens möjligheter att rekrytera utländsk arbetskraft på andra villkor än dem för inhemska arbetare har ökat.

De berörda fackförbunden, Unite och GMB, har inte uttalat sig när det gäller de olagliga strejkerna, men uttryckt stöd när det gäller de strejkandes krav.

– Lagstiftningen måste ändras. Vi har länge påtalat för regeringen att folk är frustrerade. I det här fallet har företaget inte ens övervägt att anställa brittiska arbetare och därigenom utsatt dem för diskriminering, säger Kathleen Walker-Shaw, Europaansvarig på fackförbundet GMB.

– De unofficial actions som äger rum över hela Storbritannien handlar inte om ras eller migration, säger Derek Simpson, en av fackförbundet Unites två ordföranden.

– Det handlar om klass. Det handlar om arbetsgivare som exploaterar arbetare oavsett deras nationalitet.
Överenskommelse

Efter förhandlingar mellan strejkledningen och Total UK, med en statlig myndighet som medlare, slöts en överenskommelse som innebär att oljebolaget förbinder sig att anställa 102 brittiska arbetare under minst nio veckor för bygget vid raffinaderiet i Lindsey.

– Vi har enats om att börja jobba igen eftersom vi har nått våra mål. Vi ville inte att brittisk arbetskraft skulle exkluderas och nu kommer det inte att bli så, sade Tony Ryan, medlem i strejkkommittén.

De nyanställda 102 brittiska arbetarna i Lindsey kommer att arbeta tillsammans med de 195 utländska arbetarna, som alltså behåller sina jobb.

Kampen fortsätter
Samtidigt lovade de strejkande arbetarna att deras kamp kommer att föras vidare vid andra arbetsplatser som anlitar utländsk arbetskraft, med början vid gaskraftverket Stayhorpe i Newark där byggföretaget Alstom planerar att utnyttja 250 polska arbetare.

Strejkerna har skapat stor oro i den brittiska Labourregeringen. Hälsominister Alan Johnson, en tidigare fackföreningsledare, antydde att regeringen kan komma att driva frågan om inhemska arbetares rättigheter i EU.
Premiärminister Gordon Brown anser dock att strejkerna är kontraproduktiva och får stöd av handelsminister Peter Mandelson, en stark anhängare av EU:s fria rörlighet, som sade att ”ökad protektionism” skulle vara ett stort misstag.

EU-kommissionären Vladimir Spidla tog också till orda. Han kritiserade konflikten, men tog också tillfället i akt att mera offentligt meddela att han och kommissionen ”för närvarande” inte tänkte hörsamma kraven om en revidering av EU:s omstridda utstationeringsdirektiv i syfte att skapa lika villkor för inhemska och utländska löntagare när firmor tar med egen arbetskraft för jobb i andra EU-länder.

I ett pressmeddelande sade Spidla: ”För närvarande ser inte kommissionen något behov för ett lagförslag.”
Laglig lönedumpning

Europafackets generalsekreterare John Monks anser att protesterna i Storbritannien kan länkas till utslag i EU:s domstol som Laval och Rüffert.

– Domarna har gjort det lagligt för arbetsgivare att betala utländsk arbetskraft lägre löner och erbjuda sämre arbetsvillkor.

EU-domstolen slog fast att det är ett hinder mot den fria rörligheten att kräva något som går utöver de minimivillkor beträffande till exempel löner som finns i EU:s så kallade utstationeringsdirektiv, det vill säga EU:s regler för tillfälligt anställda från andra EU-länder.

Storbritanniens regering anser att de utstationerade arbetarna bara ska garanteras lagreglerad minimilön, enligt en kritisk John Monks.

Minimilönen är för närvarande 5,73 pund i timmen för arbetare som är 22 år eller äldre. Brittiska arbetare på oljeraffinaderier har två till tre gånger högre löner i timmen i kollektivavtal.

Stora skillnader
Efter Lavaldomen är fackförbunden förbjudna att strejka för att utländska arbetare ska ha samma löner som anges i de nationella kollektivavtalen och skillnaderna blir därför mycket stora.

– Det är viktigare än någonsin att kommissionen tar initiativ till en ändring av utstationeringsdirektivet så att arbetskraften behandlas lika, menar John Monks.

De brittiska arbetarnas protester mot att lägre betalda utlänningar tar deras jobb har fått kommissionären Vladimir Spidla att tänka om, enligt Financial Times. Han ska nu studera vilka effekter Lavaldomen och utstationeringsdirektivet får när arbetslösheten ökar.

Vladimir Spidla säger att kommissionen har förberett studier av utstationeringsdirektivet i grunden och konsekvenserna av domarna från EU:s domstol. Kommissionen är inställd på att studera och utveckla nya åtgärder som är nödvändiga för att möta en förändrad värld, resonerar Vladimir Spidla, enligt Financial Times.

Wanja Lundby-Wedin, ordförande i såväl LO som Europafacket, tycker initiativet är utmärkt. Europafacket får skicka fem representanter, varav en från Norden.

– Väldigt bra! Vi har visat att detta inte är någon nordisk fråga, utan att vi står enade i Europa, säger Wanja Lundby-Wedin.

Men man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Kommissionären Vladimir Spidla utlovar inga förändringar av utstationeringsdirektivet, betonar Financial Times.

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 7, 2009

Fakta: Utstationeringsdirektivet
• Sedan EU:s utstationeringsdirektiv implementerats i medlemsstaterna (deadline var 16 december 1999) har kommissionen vid tre tillfällen utvärderat direktivets genomförande i medlemsstaterna, 2003, 2006 och 2007.

Den första utvärderingen resulterade i ett meddelande [KOM (2003) 458] från kommissionen till rådet och parlamentet med flera, med anledning av att det i artikel 8 i direktivet föreskrivs att kommissionen ska företa en förnyad prövning av föreskrifterna för genomförandet för att vid behov föreslå rådet ”nödvändiga ändringar”.

Kommissionen konstaterar att ”direktivet inte ger medlemsstaterna någon möjlighet att utvidga alla sina lagbestämmelser eller villkor i kollektivavtal avseende arbetsvillkor till att gälla arbetstagare som är utstationerade i landet. I fråga om de områden som berörs fastställs i direktivet en förteckning över tvingande bestämmelser som anges i artikel 3, och som är tillämpliga på utstationerade arbetstagare”.

Vad det gäller frågan om vilka kollektivavtal som ska/kan tillämpas på utstationerade arbetstagare tar kommissionen upp kollektivavtal som allmängiltigförklarats och kollektivavtal som har verkningar erga omnes [på alla].

Om medlemsstaterna beslutar att utgå från de två andra kategorier av kollektivavtal som anges i direktivet [artikel 3.8], kollektivavtal som gäller allmänt eller kollektivavtal som ingåtts av de mest representativa
arbetsmarknadsorganisationerna, ”måste de uttryckligen ange detta i den lagstiftning som införlivar direktivet”. Och ”om någon sådan hänvisning inte finns i lagstiftningen om införlivande, kan medlemsstaterna [till exempel Sverige, författarens anm.] inte kräva att de kollektivavtal som avses i artikel 3.8 andra stycket skall följas av företag i en annan medlemsstat som utstationerar sina arbetstagare på den aktuella medlemsstatens territorium”.

”Eftersom inget land i sin lagstiftning om införlivande hänvisar till alternativen i det andra stycket i artikel 3.8, drar kommissionen slutsatsen att de medlemsstater som inte har några kollektivavtal som förklarats ha allmän giltighet i den mening som avses i artikel 3.8 andra stycket inte tillämpar arbets- och anställningsvillkor som fastställs i kollektivavtal på arbetstagare som utstationerats på deras territorium. Följaktligen är det i dessa länder [till exempel Sverige, författarens anm.] endast de arbets- och anställningsvillkor som fastställts i lag som skall tillämpas på utstationerade arbetstagare.”

Kommissionen konstaterar vidare att ”de medlemsstater vars lagstiftning om införlivande medför att utländska företag under utstationeringen måste följa arbetsrätten i värdlandet i sin helhet tydligt överskrider den ram som fastställts i gemenskapsrätten. Andra medlemsstater som i sin lagstiftning om införlivande till förteckningen över tvingande bestämmelser lägger bestämmelser som är tvingande nationellt måste revidera sin lagstiftning.”

Kommissionen menade att ”det förefaller förhastat att föreslå ändringar av direktivet”, det vill säga ändringar som skulle gå i motsatt riktning i förhållande till vad Europafackets företrädare nu efterfrågar. Istället meddelade kommissionen att man kommer att ”ta kontakt med de berörda medlemsstaterna”.

Det skedde senare till exempel visavi Luxemburg. Och eftersom Luxemburg inte rättade sig efter påbuden från Bryssel, beslöt kommissionen att anmäla Luxemburg till EU-domstolen, som i sin tur gav kommissionen rätt på alla punkter i den så kallade Luxemburgdomen som levererades den 19 juni.