Brutalt utsparkad från Volvo

Precis innan morgonfikat i måndags blev alla arbetare kallade till möte, och fick reda på att 300 skulle avskedas. Därefter blev en och en inkallade, och fick det kyliga beskedet: Ni kan lämna fabriken nu.

– Det är förjävligt. Jag är faktiskt lite chockad, säger Murat Solmaz. Han berättar vidare hur det gick till på måndag morgon.

– Chefen sa till mig att ”du kan lämna in kläderna, städa ut dit skåp och säga hej då till arbetskamraterna”. Bara så, inte ett ord om att det var tråkigt, berättar han.

Oviss framtid
Murat Solmaz och de andra av hans kollegor som blev avskedade i måndags får tre månaders uppsägningstid och får sista lönen från Volvo 25 december.

•Hur känner du idag?
– Ja, jag vet inte riktigt. Jag kan planera tre månader framöver, och till dess får jag försöka hitta på något. Men nu vet jag inte, upprepar Murat Solmaz.

Katastrof
Även om Murat Solmaz idag känner sig nedslagen är det värre för många av hans arbetskamrater. Flera är äldre och har börjat bygga en framtid med familj. För många är uppsägningen en katastrof.

– Det var tryckt stämning efter beskedet, och en av mina arbetskamrater tog det riktigt hårt. Hon hade tårar i ögonen, faktiskt. En annan av mina kompisar har precis köpt en bil, berättar Murat Solmaz.

– Direkt efter vi kom tillbaka från mötet och berättade för våra arbetskamrater började folk fråga varandra, hur länge har du jobbat här? Det här är ju bara första rundan av avskedanden, konstaterar han.

Han är upprörd över företagets rent omänskliga sätt att agera.

– Det var sättet de pratade på när de sa att jag skulle få gå från fabriken samma dag. Som att de var schyssta för att de gav en lön i tre månaders tid.

Medvetet agerande
• Varför tror du de gör på det här sättet?
– Jag tror det är för att man inte ska säga mot, och inte hinna tänka i banorna av kamp överhuvudtaget. Efter mötet fick vi träffa facket, och de gav en några papper om omställningsavtal och a-kassa.

– Vi fick också ett brev från ordföranden Olle Ludvigsson, som beklagade det inträffade, säger Murat Solmaz och skakar på huvudet åt fackets brist på agerande. 

– Det är klart man blir lite rädd. Framtiden känns rätt osäker just nu, säger Murat Solmaz.

PÄR JOHANSSON    
Proletären 46, 2008