Eniga sophämtare vann viktig seger

Kamp lönar sig! Sällan har den gamla erfarenheten så tydligt illustrerats som genom sophämtarnas totala seger i Stockholm. Sedan klassdomstolen AD gått på arbetsköparnas linje, vilket sänkte sopgubbarnas löner med tre-fyra tusen kronor i månaden, beslutade de dagen efter på ett stormöte att ta kamp.

Tre veckor senare var arbetsköparna möra, kröp till korset och skrev på ett avtal utan lönesänkning. Dagen därpå avbröts maskningsaktionen genom ett stormöte. Ett skolexempel på facklig sammanhållning i kamp.

Trots motgångar i Arbetsdomstolen lyckas Stockholms sophämtare vända matchen och försvara sina intressen mot privata entreprenörer och kommunala upphandlingssystem.

Den 3 februari förlorar Stockholms sopgubbar i Arbetsdomstolen. På ett stormöte samma kväll beslutar de sig för att strikt följa arbetsmiljölagen och regelboken. Stadens sopor samlas snabbt på hög. Efter tre veckor backar sopföretagen och går med på arbetarnas krav.

– Vi får behålla det poängsystem som vi har haft i flera decennier, säger sophämtarnas talesman Peder Murell. Nu har vi även fått ett belastningstak och det har vi kämpat för länge. Arbetsmiljön har vi bara kommit igång att jobba med. Här finns fortfarande massor att göra.

Lönens storlek
Domen i AD ger sopföretaget Liselotte Lööf AB rätt att byta lönesystem och sänka lönerna under pågående avtalsperiod. Trots det får sophämtarna ändå sin vilja igenom. För dem är lönesystemet viktigt. Det handlar både om arbetsbelastning och om lönens storlek.

– Poänglönesystemet är det enda sättet att mäta det vi faktiskt gör, menar Peder Murell. Vi har listor för varje hämtställe och vilken typ av säckar vi tar. Det är en förutsättning för en rättvis lönesättning. Med månadslön kan företagen lassa på oss mer och mer arbete utan betalning.

Riktig taktik
Riktigheten i sopgubbarnas taktik bekräftas också av det faktum att alla ser ut att kunna behålla jobbet i samband med årets upphandling som träder i kraft 1 april. Det gäller också de tolv sophämtare på Östermalm som Liselotte Lööf AB fick rätt att sparka efter AD-domen.

– Killarna på Östermalm fortsätter att jobba och med samma löner som förut, berättar Peder Murell. Och alla sopgubbar får förnya sina kontrakt till våren. Alltsammans är naturligtvis en seger för oss.

När sophämtarnas regelboksaktion pågår strömmar klagomålen in till Stockholms stad. Uppemot 3000 anmälningar registreras, över 1000 ton sopor blir liggande. Särskilt i innerstan finns det gott om otidsenliga soprum, trappor och prång. Här tar det tid att jobba.

– Men fastighetsägarna är egentligen inte en del i målet, slår Peder Murell fast. De har inga möjligheter att ställa krav. Sophämtning kostar pengar och antingen köper de kommunens service eller ej. Däremot händer det att kommunen rättar sig efter deras önskemål.
Kommunen erbjuder fastighets- ägarna service men låter privata renhållningsföretag utföra den. Sophämtningen läggs ut på anbud. I Stockholms fall slåss ett flertal företag om ett begränsat antal områden och kontrakt som återkommande förnyas.

– Upphandlingssystemet är en politisk fråga, poängterar Peder Murell. De olika sopföretagen roterar och byter områden med varandra. Nu har både Sita och Ragn-Sells dragit sig ur eftersom de inte tycker sig klara de ekonomiska villkoren.

Kommunpolitikerna håller hårt i plånboken. Sopföretagen konkurrerar med billigast tänkbara anbud. I år har renhållningsentreprenören Resta vunnit flera kontrakt genom att lägga sig några miljoner under de andra bolagen.

Respektingivande kamp
I slutändan lastas kostnaderna för konkurrenskarusellen över på arbetarna. Men trots den negativa domen i Arbetsdomstolen har sopgubbarna i Stockholm framgångsrikt lyckats sätta stopp för detta.

Deras kamp är värd all respekt.

JOHAN WIMAN
Proletären nr 10, 2010