Hoppa till huvudinnehåll
Av

EU-domstolen avgör Vaxholmskonflikten

Arbetsdomstolen (AD) vet inte om LO-fackens blockad mot det lettiska företaget Laval un Partneris skolbygge i Vaxholm var laglig. Mot LO:s vilja blir det nu EU:s domstol i Luxemburg som får avgöra frågan.




- Det skulle vara oerhört allvarligt om vi inte fick förhindra ett
apartheidsystem, säger LO:s avtalssekreterare Erland Olausson.



Det lettiska företaget Laval un Partneri och Byggnads lyckades inte
komma överens om ett kollektivavtal när det lettiska företaget började
med ett skolbygge i Vaxholm.



Laval un Partneri sade i förhandlingar med Byggnads att det var villigt
att skriva under ett svenskt kollektivavtal och betala avtalsenliga
löner, men bara på grundlönen 109 kronor i timmen.



Byggettan i Stockholm var inte nöjd, utan krävde att det lettiska
företaget skulle betala en timlön på 145 kronor, genomsnittet för
byggnadsarbetare i Stockholmsområdet.



Blockad

Konflikten växte och en lång rad LO-förbund försatte arbetsplatsen i
blockad. Laval un Partneri stämde då Byggnads till AD och hävdade att
blockaden stred mot EU:s rättsregler.



Till LO-fackens förtret konstaterar Arbetsdomstolen 29 april att frågan
är för komplicerad för att avgöras utan att fråga EU:s domstol om
vägledning.



Beslutet är en delseger för det lettiska företaget. Laval un Partneri
hävdade i AD-förhandlingen att domstolen är skyldig att inhämta ett så
kallat förhandsavgörande från EU-domstolen "eftersom den korrekta
tillämpningen av EG-rätten inte är uppenbar". Av de sju ledamöterna i
AD var det bara LO:s representant som var emot beslutet.



Bakslag

AD:s besked är ett bakslag för Byggnads och Elektrikerförbundet, som
deltog i blockaden med sympatiåtgärder. De hävdade att EU-rätten inte
påverkar rätten till stridsåtgärder och att det i varje fall är
tillåtet att gå till konflikt för att undvika social dumpning.



På LO menar man att en förutsättning för att fackföreningsrörelsen
skulle vara positiv till det svenska medlemskapet i EU var att den
svenska arbetsmarknadsmodellen skulle fortsätta att gälla.



Inför förhandlingarna om medlemskap i EU formulerade LO en diger lista
med krav. Bland annat krävdes att svenska kollektivavtal ska tillämpas
när utländska företag utför arbete i Sverige och att facket vid behov
ska kunna sätta in stridsåtgärder.



I början av november 1993 fick arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund
(c) ett brev från EU-kommissionären Padraig Flynn där denne lovade att
"Maastrichtavtalet inte på något sätt kräver att svensk praxis på
arbetsmarknaden ändras".



Problemet är att Flynns brev bara gav uttryck för hans egen, eller i
bästa fall EU-kommissionens, tolkning av vilka möjligheter Sverige har
att införa EU:s rättsregler.



Detta problem var Sveriges EU-förhandlare uppenbarligen införstådda med
och försökte därför att på något sätt få Flynns brev bekräftat i
förhandlingsprotokollet. Resultatet blev ett ensidigt uttalande från
svensk sida. "Det var omöjligt att komma längre", förklarade Jörgen
Hettne, jurist på utrikesdepartementets rättsavdelning.



Falska garantier

Trots det hävdade LO:s styrelse i ett uttalande, efter att
medlemskapsförhandlingarna avslutats, att de fackliga kraven hörsammats
i Bryssel: "EG [har] garanterat att man inte vill störa eller ingripa i
den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i
förhandlingsprotokollet."



Men det enda som fanns i förhandlingsprotokollet var den ensidiga
svenska förklaringen. Sådana förklaringar saknar helt juridiskt värde
och är att betrakta som en politisk åsiktsyttring. Inte heller Padraig
Flynns brev har någon praktisk betydelse. Det är inte EU-kommissionen,
än mindre enskilda kommissionärer, som tolkar hur EU:s lagar ska
tillämpas i praktiken. Det gör EU-domstolen.



Apartheidsystem

LO:s avtalssekreterare Erland Olausson, som var en av dem som 1994
tolkade, eller snarare misstolkade, förhandlingsresultatet, är upprörd
efter AD:s beslut att rådfråga EU-domstolen.



- Jag betraktar det som näst intill uteslutet att EU-domstolen skulle
avge en dom som i praktiken innebär att EU bestämmer vilka fackliga
stridsåtgärder som ska vara tillåtna i Sverige, säger Erland Olausson i
en kommentar.



- Det skulle vara oerhört allvarligt om EU-rätten skulle innebära att
vi, med de metoder som gäller i Sverige, inte fick förhindra ett
apartheidsystem. Ett system där lön och andra anställningsvillkor
skulle vara olika beroende på om arbetstagare på svenska arbetsplatser
kommer från Vaxholm eller Riga.



Oklart rättsläge

Men det är minst sagt tveksamt om LO har EU-rätten på sin sida. Det
anser Niklas Bruun, professor i EU-arbetsrätt vid Arbetslivsinstitutet
i Stockholm och vid Handelshögskolan i Helsingfors.



- Det svenska facket har rätt att kräva att utländska företag ska gå
med på svenska kollektivavtalsregler. Men om man kräver högre löner än
miniminivån i avtalet blir det en mer komplicerad fråga.



- Det lettiska företaget kan hävda att det utsätts för diskriminering i
Sverige eftersom andra företag har avtal där de anställda arbetar med
minimilöner, säger Niklas Bruun. Han varnar också för att den fackliga
blockaden av domstolen kan bedömas som oproportionerligt kraftig.



Anders Elmér, Lavals un Partneris juridiska ombud, tycker att AD:s beslut är "oerhört glädjande".



- Det enda smolket i glädjebägaren är att de skulle ha fattat beslutet
i december när vi hade ett interimistiskt beslut att förbjuda
blockaden. Nu har företaget tvingats lämna landet och gått i konkurs,
säger Anders Elmér.



Han räknar med att EU-domstolen kan snabbavgöra ärendet om kanske ett
år, om AD så begär. Annars kan avgörandet ta dubbelt så lång tid. Under
tiden är rättsläget fortsatt oklart.



Men enligt Anders Elmér får arbetsdomstolens beslut praktiska följder
redan nu. Skulle samma situation uppstå igen kan det berörda företaget
begära att AD stoppar blockaden i väntan på EU-domstolens besked.



Gösta Torstensson

Proletären 18, 2005