Fem tröstlösa år i arbetslöshet

Klockan tre på eftermiddagen den 1 september. Sista dagen på jobbet och Irene Mattson går ut genom dörren. Efter 21 år på Ericsson i Gävle lämnar hon sin arbetsplats bakom sig. Anläggning ska stängas för gott. Sammanlagt 865 jobb ska bort.  

– Jag är psykologiskt förberedd, säger hon. Vi har haft lång tid på oss att smälta det här. Det var värre då vi varslades innan jul. Nu försvinner folk successivt, några slutar varje vecka. Efter semestrarna märks det hur avvecklingen är på gång. Utrustningen fraktas iväg.

Ericsson erbjuder sina anställda ett års avgångsvederlag eller ett omställningsprogram på sex månader. Strax intill ligger Framtidscentret. Här samsas privat jobbcoaching och arbetsförmedlingen under samma tak. De uppsagda får hjälp att söka jobb eller starta eget.

Irene Mattsson förklarar hur omställningsprogrammet fungerar.  Hittills har om-kring 150 av de anställda hoppat på detta alternativ. 27 procent av dessa provar på nya jobb. Det är mest tjänstemän säkra på nya anställningar som tagit avgångsvederlag.

– Jag har fixat ett nytt jobb, berättar hon. Jag kommer att börja på nystartade Gävle sliperi. Det är en gemensam satsning tillsammans med min make. Men det är klart att jag kommer att sakna alla arbetskompisar på Ericsson. Vi får försöka att träffas ändå.

Irene Mattsson är inte ensam om att bli uppsagd. Ungefär 150000 jobb har försvunnit sedan den ekonomiska krisen slog till för två år sedan. Flertalet har inte lyckats ordna nya arbeten. I juli gick 406000 personer arbetslösa i Sverige. Det är 44000 fler än samma tid förra året.

Med knappt tio procent i arbetslöshet eller aktivitetsstöd är Gävleborg en av de allra värst drabbade regionerna i landet. Företag som Sandvik och Korsnäs har tidigare varslat och sagt upp folk. Även om en del varsel har återtagits ser situationen fortsatt mörk ut.
Kalla det finanskris. Kalla det struktur-omvandling. Att människor förnekas möjligheten att arbeta och göra rätt för sig är allt annat än naturens ordning. Arbetslösheten är i grunden en kris för det ekonomiska systemet, kapitalismen.

Systemets drivkraft heter snabba pengar. Rikedomen samlas på hög hos ett fåtal på bekostnad av resten. Till slut kan kapitalisterna inte sälja sina varor eftersom vi andra blivit för fattiga för att köpa dem. Människor ställs utan arbete för att det saknas köpkraftig efterfrågan.

Ericsson i Gävle är en bra illustration på hur det hänger ihop. Företaget har vinstmarginaler på över femton procent. På fem år har de anställda arbetat ihop 140 miljarder till ägarna. Ändå har företaget avvecklat 19000 verkstadsjobb i Sverige de senaste femton åren.
Produktionen flyttar utomlands dit lönerna är lägre. Konkurrensen skärps. Systemet blir globalt. Då det krisar packar det ihop rejält.

Nu tvistar ekonomerna om det är en uppgång, en dubbeldipp eller fortsatt lågkonjunktur. Men faktum kvarstår: ont om jobb är det!
Enligt FN-organet ILO gick 212 miljoner människor utan jobb världen över under år 2009. Från 2007 har arbetslösheten ökat med 34 miljoner. Drygt tio miljoner av dessa är ungdomar. En och en halv miljard människor, hälften av världens arbetskraft, har otrygga anställningar.

Den borgerliga regeringen kom till makten 2006 med löfte om att bekämpa arbetslösheten. Då hette det att sex procents arbetslöshet var massarbetslöshet. Arbetslinjen proklamerades som ett sätt att få bukt med utanförskapet. Hela arbetsmarknadspolitiken lades om.

Värt att notera är att den svenska arbetslösheten aldrig kommit under sex procent sedan Sverige gick med i Europeiska Unionen. Med hänvisning till Reinfeldtregeringens egen vokabulär är det ingen överdrift att säga att EU inneburit permanent massarbetslöshet.

Bra har det knappast gått för regeringen. Omräknat i procent har arbetslösheten stigit till 8,5 procent enligt Statistiska Centralbyrån. Men facit är inte helt entydigt. Samma källa hävdar också att 77000 fler hade jobb denna sommar jämfört med sommaren innan förra valet 2006.

Den som rotar i högen av siffror kommer också att finna att 90000 fler är arbetslösa idag än 2006. Befolkningen har ökat. Det betyder att en mindre andel relativt sett är i arbete idag. Fler personer är ute på arbetsmarknaden. Alltså kan både antalet sysselsatta och arbetslösa öka.

När regeringens politik skärskådas trillar polletten ner. En hörnsten i arbetslinjen är sänkta skatter för de som redan har jobb. Det ska göra det mer lönsamt att arbeta. Den outtalade premissen tycks vara att arbetslösheten beror på att folk skulle vara för lata för att jobba.

Intrycket förstärks då vi tittar på villkoren för arbetslösa och sjukskrivna. Tum-skruvarna har vridits åt. A-kassan har blivit dyrare. Bara i år förväntas 54000 människor gå från sjukskrivning till arbetslöshet eftersom nyare och hårdare regler har trätt i kraft.

Mellan skål och vägg i finans- och regeringskretsar hyllas jobbskatteavdraget för att det håller tillbaka lönerna. Meningen är att löntagarna ska tro att de blivit rikare när de fått sänkt skatt. Ju fler som strömmar ut på arbetsmarknaden desto starkare press neråt på lönerna.

Anders Borg kanske kontrar med att han faktiskt stimulerar efterfrågan genom att sänka skatten. Jobbskatteavdraget spär på löntagarnas köpkraft med i runda tal 100 miljarder. Förvisso utspätt på flera år, men ändå.

Men det är inte alls säkert att detta leder till fler svenska arbetstillfällen. De extrapengar som sänkta skatter eventuellt ger i plånboken kan spenderas godtyckligt. En stor del av dem kan lika gärna gå till köp av importerade varor. Det räddar inga jobb på Ericsson i Gävle.

Borgarregeringen har stuvat om i arbetsmarknadspolitiken. Ams har skrotats och ersatts av Arbetsförmedlingen och privata jobbcoacher. Det senare i sig en lukrativ bransch. 80000 av nära 140000 långtidsarbetslösa faller in under jobb- och utvecklingsgarantin.

Några mil från Gävle ligger Sandviken. Här sitter Mats Ericsson och Elvy Drugge på ett kafé för arbetslösa. De har sett både socialdemokrater och borgare passera förbi genom åren. Som långtidsarbetslösa har de upplevt ett flertal olika åtgärdsprogram.

– Jag vet inte hur många lektioner som jag suttit av för att lära mig hur man söker jobb, säger en luttrad Mats Eriksson. Vi har fått skriva positiva och negativa saker, till och med ritat av varandra. Man är ju tvungen att delta för att få sina pengar.

Både Mats Eriksson och Elvy Drugge befinner sig i fas 3 av jobb- och utvecklingsgarantin. Det betyder att en tilltänkt arbetsgivare får betalt för att ge dem en praktik-plats. Ändå är det svårt att få praktik eftersom företagen sällan vill ställa upp med en handledare.

– Jag har varit arbetslös i fem år, berättar hon. Med kortare avbrott för vik på Sandvik och i vården. Jag är utbildad till verkstadsmekaniker, undersköterska och CNC-operatör. Nu får jag fas 3 på en förening för galleri-, ateljé- och kaféverksamhet som jag själv varit med att starta.

Även Mats Eriksson är inne i fas 3. Han har varit med att bilda Sociala medborgargardet som ska ta tillvara de sjuka, arbetslösa och utförsäkrades rättigheter. De har varit nere i Stockholm och demonstrerat flera gånger. Nu har han praktik på föreningen.
Elvy Drugge reflekterar över arbetsmarknadssituationen i regionen. 1970 hade SKF i grannsamhället Hofors 4500 anställda. Idag sysselsätter Ovako Steel 1500 på samma fabrik. Jobben har blivit färre. Samhället har förändrats.

– Det finns inget samhälleligt tänkande, fortsätter hon. Det är dags att inse att vi måste beskatta företagsvinsterna. Produktionen ska ske för att försörja folk och deras behov. Inte för vinstens skull som sker idag.

Så sant som det är sagt. Kampen mot arbetslösheten är början på kampen för ett annat samhällssystem. Ett system som bygger på rättvis fördelning och planmässig hushållning av samhällets och naturens resurser.

Ett omedelbart steg i denna riktning är att satsa på den offentliga sektorn. Vård och skola behöver rustas upp och byggas ut. Det saknas tiotusentals bostäder. Vi måste satsa på kollektivtrafiken för att klara klimatomställningen.

De 100 miljarder som Anders Borg har använt till jobbskatteavdraget skulle få mycket större effekt på jobben om de istället tillfördes kommuner och landsting. Pengarna skulle investeras i landet och sysselsätta inhemsk arbetskraft.

En lika viktig åtgärd är att dela på jobben och införa sex timmars arbetsdag med full betalning. De som idag stressar så att de kroknar skulle få det lite lugnare. De som går utan jobb skulle få ett arbete att gå till.
Det går att välja en annan politisk väg. Det är det som valet borde handla om.

Johan Wiman
Proletären nr 36, 2010