GM pressar Saab-löner
I de lokala löneförhandlingarna på Saabs fabrik i Trollhättan förklarade företaget att de svenska Saab-arbetarnas löner ska ”hamna i nivå med de löner GM betalar i Polen”.
Helt öppet deklarerar alltså kapitalisterna den lönedumpning som vi kommunister varnat för sedan EU-folkomröstningen 1994.
Att kapitalisterna vill sänka lönerna är självklart inget nytt. Det står alltid högt på deras önskelista. Det nya är att de nu säger det fullt öppet. Den falska blygsamheten och de svepande formuleringarna är borta. Nu är det raka puckar som gäller. Svenska arbetare skall kraftigt sänka sina löner till den nivå som gäller i Östeuropa.
Inför de lokala förhandlingarna markerade GM-ägda Saab sin ståndpunkt genom att till och med ifrågasätta lönenivåerna i det centrala avtalet. Ett rent provokativt uppträdande. När sedan ett lokalt avtal skrevs blev det lokala lönepåslaget inte ens pengar till grötsaltet. Saabarbetarna är luttrade, de har på flera knappt fått mycket mer än de centrala pengarna. Saabfabriken har de senaste tio åren varit något av en experiment-fabrik för försämringar, ökad ut-svettning och allmänna provokationer mot arbetarna. Det är därför inget förvånande att det är här man först tar bladet från mun och talar ärligt om lönedumpningen.
Inför EU-utvidgningen första maj 2004 varnade Kommunistiska Partiet för den lönedumpning som var ett av målen med hela utvidgningen. I det flygblad vi då gav ut konstaterade vi att lönedumpningen är ett hot mot alla arbetare.
”EU-utvidgningen innebär låglönekonkurrens i massiv skala på svensk arbetsmarknad, inte bara inom de sektorer som idag använder svart arbetskraft, utan över hela linjen”, skrev vi.
Principiell strid
Året efter Vaxholmsstriden antog Kommunistiska Partiets fjortonde kongress i januari 2005 en resolution där vi pekade på den oerhört viktiga principiella strid som Vaxholmsstriden utgjorde.
”Kommunistiska Partiet manar Sveriges arbetare att inse allvaret och förbereda sig inför kommande strider. Alternativet är underkastelse under de kapitalistiska marknadskrafternas diktat.”, uttalade sig kongressen.
Nu, snart fyra år efter utvidgningen, är det tydligt att detta inte var några tomma varningar. Med EU-domstolens dom i Vaxholmsfallet och nu senast när samma domstol än en gång slog fast att EU står som garant för lönenedpressningen när man fastslog att det var fel av en tysk delstat att kräva löner enligt kollektivavtal av en byggentreprenör.
”Syftet med unionen är att förbättra levnadsvillkoren och att harmoniseringen av arbetsvillkor i Europa ska ske uppåt, inte nedåt”, kommenterade Wanja Lundby-Wedin med ett skenhelig leende över läpparna.
Man måste fråga sig om hon spelar eller om hon faktiskt är så naivt dum som hon framstår. Vem kan på allvar tro att de svenska storföretagen skulle investera tiotals miljoner inför folkomröstningen 1994 för att få med Sverige i EU för att harmonisera arbetsvillkoren uppåt.
Sådana illusioner måste kastas över bord. I den kommande ekonomiska nedgången, det återstår att se hur djup den blir, kommer företagen vältra över alla bördor på arbetarna och med EU i ryggen står de rustade för en rejäl lönenedpressningsoffensiv.
En förvarning
I detta läge kan fackföreningar inte ägna sig åt böner till byråkraterna i Bryssel om förståelse och stöd. Tvärtom måste EU och dess domstol vändas ryggen. Den har visat vilken sida den står på. Läget är skarpt och motståndaren välorganiserad. Saabs agerande i de lokala förhandlingarna är en förvarning inför det som komma skall.
ROBERT MATHIASSON
Proletären, 15, 2008