Hoppa till huvudinnehåll
Av

I Arps egen värld


Det damp ned ett litet brev i brevlådan häromdagen. Brevet innehöll en inbjudan till Volvos tjänsteårsfest. Blandade känslor for genom huvudet och en stor portion nostalgi överföll en vid köksbordet. Minnet sökte sig tillbaka till den dagen för 35 år sedan då man började arbeta på Volvo. Gruvstrejken hade slutat några år tidigare och dåvarande Volvochefen Gyllenhammar hade sagt att personalen var Volvos viktigaste resurs. Runt om i samhället strejkades det och bildades strejk-kommittéer. Kort sagt, arbetare var på den tiden en relativt, om inte aktad, så i varje fall erkänd del av samhället. Arbetare syntes och strejkledare intervjuades i massmedia. Utan arbetare stannade Sverige.

Nu var ju varken Gyllenhammar eller andra storchefer särskilt stora beundrare av humanism eller ivriga filantroper men dumma var de inte. Anledningen till att man lovprisade personalen och accepterade förbättringar under hela 70-talet var dels att det var det tuffare tag från oss på golvet och dels att det fanns det gott om arbete. Här i Göteborg konkurrerade bla varven, hamnen och SKF om arbetskraft vilket gjorde att Volvo månade om personalen genom att betala extra om man stannade kvar. Ett anställningstidstillägg gjorde att lönen ökade ju längre du jobbade kvar inom företaget. Hoppjerkor betraktades då som något negativt.

Anställningstidstillägget är borta sedan flera år men tjänsteårsfesten är kvar som ett minne från den tiden. Det är konstigt att den finns kvar med tanke på alla nedskärningar och besparingar. Fast det är klart, cheferna får vara med och smörja kråset varje år på Svenska Mässan med god mat och underhållning. En arbetare hinner med högst två tjänsteårsfester under hela sitt yrkesliv.

För 35 år sedan stod man där, ung och grön, i det jättelika reservdelslagret och försökte blicka framåt i sitt arbetsliv. Det kändes som allt skulle bli bättre. Att vi arbetare var på frammarsch. Åke ”Kråka”, min första arbetskamrat, sa att de tio första åren är de värsta. Men där kraxade kråkan galet. I backspegeln är de tio sista åren som varit de värsta. Inte nog med att Sverige gick med i EU. Volvo såldes också till Ford och som lök på laxen har vi de sista tre åren haft slaktaren från Trelleborg, Fredrik Arp som chef. Säg den olycka som kommer ensam. När Arp blev chef skulle han frälsa oss ifrån ondo. På något övernaturligt vis skulle han rädda Volvo ur den kris som drabbat så gott som alla andra biltillverkare. Det gick så klart inte och ägarna var inte nöjda och Arp fick gå.

*

Under de här tre åren tjänade min högste chef mångdubbelt mer än vad jag har tjänat under mina 35 år på Volvo. Vad har då den välbetalde Arp erbjudit sina anställda? Jo, ständiga besparingar, ökad hets och stora nedskärningar. Försämringar som inneburit att vi som arbetar, betalar Ford/Volvos kris, medan chefen glider iväg på ett moln av bonusar och fallskärmar. Snacka om klassamhälle!

I kristider syns skillnaden tydligare än någonsin. När ledningen talar om att vi alla måste hjälpa till och dra vårt strå till stacken, fyller våra högsta chefer sina feta plånböcker. När vi blir varslade om uppsägning sitter våra chefer säkra. Vem har någonsin sett en direktör söka jobb på arbetsförmedlingen? Överklassen tar hand om de sina. Återstår att se om vårt fack tar hand om de våra.

När Arp blev chef talades det om att Volvo i dessa tuffa tider behövde en tuff chef.
Detsamma borde i så fall gälla för fackföreningen, att tuffa tider rimligen borde kräva en tuff fackförening, men sådana ansatser har man inte sett. Tvärtom. I en gratistidning kunde man läsa att det stora problemet med den nya chefen, Stephen Odell, verkade vara att han bara talade engelska!

Man har svårt att förstå varför det skulle vara ett problem. För en klassamarbetande fackförening räcker det väl med att kunna ett enda ord – yes?

LARS GERDIN, Proletären nr 37, 2008