Ledaren: Det är nu det gäller i sjuksköterskestrejken!
Efter snart fem veckor av envist tigande kommenterar Mona Sahlin äntligen sjuksköterskestrejken.
”Vårdförbundet slåss nu för högre lön och vi socialdemokrater kommer att fortsätta slåss för att det skall finnas resurser till välfärden och jämställda löner. Det är så uppdelningen mellan parternas ansvar och politikernas ansvar måste se ut”, säger Sahlin i ett uttalande utlagt på socialdemokraternas hemsida.
Såväl Vårdförbundet som socialdemokraterna slåss. Men aldrig mötas de tu. Glöm detta med facklig politisk samverkan, numera gäller den bara när sossarna skall vigga pengar inför valen. Den föregivna ”uppdelningen” mellan arbetsmarknad och politik förbjuder det föregivna arbetarpartiet att stödja arbetare i kamp.
Det är bedrövligt – ja, det är dubbelt bedrövligt, ty Mona Sahlin försöker ge sken av att hon stödjer sjuksköterskorna, eller åtminstone deras krav, när hon i verkligheten hugger dem i ryggen. För så är det. Mona Sahlins ”uppdelning” utgör i verkligheten ett stöd till arbetsgivarsidan i konflikten, en arbetsgivarsida som inkluderar
hennes eget parti.
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin är mer rakt på sak när hon sent omsider tar till orda.
”Man kan inte komma sist och kräva mer än andra om inte kraven får uppbackning av andra fack”, säger Lundby-Wedin. För att i nästa andetag dra ett vattentätt skott mellan LO och TCO. Naturligtvis stödjer Wanja Lundby-Wedin jämställda löner, fattas bara annat. Men det sjusköterskorna har för sig är inte hennes bord.
TCO:s ordförande Sture Nordh lär gå med ett plåster på kavajslaget för att visa solidaritet med sjuksköterskorna. Men han och TCO andas inte ens tanken på sympatiåtgärder med strejken.
När Nordh talade på Vårdförbundets kongress i förra veckan talade han vackert om sjuksköterskornas viktiga arbete och rimliga krav. Men huvudbudskapet var att ett avtal snart måste slutas och att det inte kommer att infria förväntningarna.
Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund ekar med.
”Precis som TCO:s ordförande Sture Nordh påpekade på kongressen har det nog aldrig inträffat i historien att allt som vi i ett fackförbund krävt har genomförts på en gång i en enda avtalsrörelse”, skriver Eklund i sitt senaste nyhetsbrev.
Så ser läget ut när Vårdförbundet nu verkställer sitt tredje varsel. Det folkliga stödet är fortfarande kompakt och det är inget fel på kampviljan bland medlemmarna. Men det politiska och fackliga stödet lyser med sin frånvaro. Inte ens den egna ledningen tror på seger.
Det är en allvarlig situation för en strejk som oundvikligen är politisk till hela sin karaktär. Sjuksköterskorna är beroende av solidaritet för att segra, varvid det inte räcker med folklig sympati. Men de som kan ge solidaritet i handling har placerat sig själva på parkett. Vilket i praktiken betyder att de sluter upp på arbetsgivarsidan.
Medlarna har nu återupptagit verksamheten och ett nytt medlarbud är att vänta inom kort. Det råder knappast någon tvekan om att Anna-Karin Eklund & Co mer än gärna skriver på, oavsett innehåll. Om de inte stoppas av medlemsopinionen, som förra gången.
Vårt råd är att sjuksköterskorna står på sig. Situationen må vara svår, men ju längre strejken pågår desto svårare blir det för Sveriges Kommuner och Landsting att fly undan det ansvar som är deras. Ett avslut inom kort kan bara leda till den uslaste av kompromisser.
Sjuksköterskorna har fortfarande goda möjligheter. Om de uppträder enigt och om de trappar upp den lokala aktiviteten. Glöm snacket om att det som inte uppnås nu skall plockas hem i nästa avtalsrörelse. Det är nu det gäller, det är strejken som är inteckningen i framtiden.
Allt stöd till de strejkande sjuksköterskorna!
Ledaren 20 maj
Proletären nr 21, 2008