Ledaren: Kräv jobben kvar på Volvo

Så kom i förra veckan beskedet från Fredrik Arp och Volvo Personvagnar. 1200 personer varslas om uppsägning. Att ett varsel skulle komma var inte oväntat. Personbilsindustrins överproduktionskris är ett faktum sedan många år. Fords mjölkande av Volvos vinster under den gångna högkonjunkturen har till delar tömt kassan.

Det är inte heller förvånande att varslet kommer nu strax innan semestern. Det slår undan fötterna på motståndet underifrån, då de flesta fullt förståeligt bara har den stundande ledigheten i huvudet.

Men att det skulle röra sig om 2 000 personer som ska bort och det största varslet i Volvos historia var det nog inte många som räknade med. Nu ska man veta att ett varsel bara är ett varsel. På vilken nivå den egentliga planen på antalet uppsägningar ligger återstår att se. När företagen lägger varsel brukar de ta i överkant. Dels är varslet en markering till den sk marknaden för att visa hur  "ansvarsfulla" ledningen är. Dels är det en markering gentemot de anställda. Genom ordentliga varsel hoppas företaget kunna skrämma till tystnad.

Men låt oss säga det direkt. Inga uppsägningar är nödvändiga på Volvo Personvagnar. Facken kommer när de väl sätter sig i förhandlingarna att utmåla det som en seger om de får ner antalet uppsägningar till 1000 personer. Men det är lögn och ett spel för gallerierna. Varje uppsägning är ett misslyckande och ett svek från fackens sida.

Den gångna högkonjunkturens enorma vinster är anledning nog. Att dessa vinstkassor sedan tömts utav giriga aktieägare och skickats över Atlanten i Volvo Personvagnars fall, är inget som arbetarna ska betala för. Den nuvarande krisen ska betalas av aktieägarna och ingen annan.

Att orderingången sjunker måste inte nödvändigtvis vara negativt. Lösningen på detta ur arbetarsynpunkt är att sänka arbetstempot. De gångna årens hets har skapat ett omänskligt arbetstempo som sliter ut folk innan de ens fyllt 30 år. Det är en helt orimlig situation som genom den sjunkande orderingången kan åtgärdas.

Så och endast så måste en fackförening agera som vill kämpa för sina medlemmar. Det är ju det vi har fackföreningar till, inte till att förse förtroendevalda med arbetsfria inkomster.

Det är tuffa tider som väntar, det råder det inget tvivel om. Den ekonomiska krisen börjar märkas på arbetsmarknaden. Hittills i år har 19 000 personer varslats om uppsägning i Sverige, vilket är 6 000 fler än förra året. I den senaste rapporten från Arbetsförmedlingen spår de en ökad arbetslöshet totalt och en minskad sysselsättning inom industrin.

Detta är inget skäl för en fackförening att lägga sig platt. Tvärtom. Tuffa tider kräver tuffa fackföreningar. Det är tyvärr inget som utmärker IF Metall och verkstadsklubben på Volvo i Göteborg. En större knähund än denna verkstadsklubb finns inte att skåda.

Se bara på de försämringar facket gått med på de senaste åren på Volvo. Under förevändningen att den ökade orderingången krävt det har facket skrivit under på rationaliseringar som bantat bort 2 500 personer de senaste åren. Nu används det omvända argumentet med vikande orderingång till att banta bort ytterligare några tusen. Om detta är en segrande väg måste volvoarbetarna med den gamle greken Pyrrhus säga att ”en sådan seger till och vi är förlorade”.

Volvo verkstadsklubb brukar skryta med att de är nordens största fackklubb med sina cirka 10 500 medlemmar. Men stor är inte nödvändigtvis stark. För att storlek ska omvandlas till styrka måste den visas och användas. Volvoarbetarna måste kräva att verkstadsklubben samlar alla arbetare till ett stormöte direkt efter semestern. Det vore ett sätt att visa styrkan hos arbetarkollektivet. Uppblåsta fackpampar tror att de besitter styrkan i sin egen person genom sitt väl-oljade munläder och sina spetskunskaper. Men styrkan ligger alltid i att arbetarna är de många och utan dessa blir inte en bil byggd på Volvo. Ingenting kan vinnas vid ett förhandlingsbord som inte vunnits nere på golvet.

Genom ett stormöte tvingas den fackliga ledningen lyssna till medlemmarna. Det är en grundläggande demokratisk princip att de som berörs av ett beslut är de som ska ha makten över själva beslutet. Endast en facklig ledare som vet att hans eller hennes åsikter inte stämmer överens med medlemmarnas räds att samla till ett sådant möte.

Att sätta sig vid förhandlingsbordet utan att ha lyssnat på vad medlemmarna tycker och utan att ha samlat arbetarkollektivet vore ett brott mot såväl den fackliga demokratin som den fackliga grundtanken att enhet ger styrka.

Det finns alltså ingen anledning för volvoarbetarna att bli ned-slagna. De bör istället använda semestern till att ladda batterierna inför höstens strider. Endast den som kämpar kan vinna.

2 juli
Proletären 27, 2008