Hoppa till huvudinnehåll
Av

När Scania vände vinden


Arbetarna är suveräna att besluta om avtal på sina egna fackföreningsmöten. Det menar Johan Järvklo, ordförande i verkstadsklubben på Scania i Södertälje.

Snart har det gått ett halvår sedan den laddade striden om sänkt arbetstid på Scania. Företaget erbjöd de fackliga organisationerna fyradagarsvecka med 90 procent av lönen i utbyte mot att inte lägga några varsel innan årets slut.

Proletären frågar Johan Järvklo, Metallklubbens ordförande på Scanias anläggning i Södertälje, hur han värderar avtalet idag och hur han i efterhand ser på de turbulenta veckor som föregick överenskommelsen med företagsledningen.

– Avtalet har ungefär fallit ut som det var sagt, säger Johan Järvklo. Lönemässigt tappar vi tio procent, men det finns individuella skillnader beroende på bland annat skiftstillägg. Avtalet löper fram till årsskiftet. Vi har ännu inte fått något nytt bud från företaget.

När IF Metall under vårvintern accepterade själva idén om att byta varsel mot kortare arbetstid och lägre lön ställde sig
verkstadsklubben i Södertälje avvisande och kritisk. Klubben sa också inledningsvis nej till företagsledningen konkreta förslag.

I början av maj kallade fackstyrelsen till ett medlemsmöte för att diskutera frågan. Flera hundra arbetare slöt upp. Dessa ställde sig med en överväldigande majoritet bakom styrelsens linje och beslöt att företagets avtalsförslag inte skulle ut på en särskild omröstning.

– Det är klart att medlemsmötet är suveränt att besluta, kommenterar Johan Järvklo. Vi kände stödet. Men vi ska också komma ihåg att vi har uppemot 3000 medlemmar och så många kommer aldrig på våra möten.

Aktieutdelning
Samma vecka höll företaget bolagsstämma på Scaniarinken i Södertälje. Stämman beslöt att dela ut 2000 miljoner kronor till aktieägarna. Det föreslagna avtalet skulle ge företaget 300 miljoner. Fackstyrelsen och Johan Järvklo delade flygblad utanför.
– Det var rätt av oss att demonstrera, fortsätter han. Det var ett sätt att skapa opinion och visa på företagets vinster kontra den summa de ville spara in genom att sänka arbetstiden.

Scania har av tradition stort inflytande i Södertälje. När verkstadsklubben inte gick med på företagets bud förde lokala Länstidningen en aggressiv kampanj mot facket. I nätupplagans insändarkommentarer hetsades det mot Scaniaarbetarna och okvädningsorden haglade.

Konkret hot
– Just då hade vi knappast lust att uttala oss till Länstidningen, minns Johan Järvklo. Men när företaget lanserade ett konkret hot om varsel av 1700 ändrades förutsättningarna för hela grejen. Då var vi tvungna att låta frågan gå till allmän omröstning.

I Södertälje röstade 2500 arbetare vilket betyder ett valdeltagande på drygt 88 procent. 1500 av dessa röstade ja till företagets lönesänkningsavtal. Knappt 1000 arbetare röstade nej.

• I Oskarshamn och Luleå vann också företagets linje. Hur kan det komma sig?

– Företaget har alla möjligheter att stoppa linen och hålla möten när de vill, konstaterar Johan Järvklo. I den uppskruvade stämning som var just då var det många som trodde att alla skulle förlora jobben om vi sa nej till företagets bud. Men så var givetvis aldrig fallet.

Lägre efterfrågan
Det är många arbetare runt om i landet som ställts inför samma val som arbetarna på Scania i Södertälje. Lägre löner ger lägre efterfrågan och borde i ett större perspektiv snarare leda till färre jobb.

• Vilka lärdomar går att dra av striden?
– Medlemskontakt är naturligtvis a och o, avslutar Johan Järvklo. I sak är det viktiga att få fram hur mycket det är som företaget egentligen vill spara på ett tidigt stadium så att facket kan formulera vettiga alternativ och motförslag.

Erfarenheterna från Scania i Södertälje talar för att arbetarnas kollektiva beslut och uppträdande är deras styrka. Gemensam aktivitet skapar sammanhållning och medvetenhet. Den enskilda arbetaren har inte mycket att sätta emot företagets övermakt.

JOHAN WIMAN
Proletären nr 45, 2009