Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nej till avsked: Volvovarsel slår hårt mot Arvika

I början av förra veckan lät ledningen för Volvo Arvikaverken kungöra att man tänker minska produktionen med tjugo procent och eliminera drygt fyrahundra jobb, visstidsanställda och inhyrd personal inräknade.



Detta har väckt en viss bestörtning, eftersom det före semestern orerades om fortsatt ökning, och under september minskade produktionen lite med hänvisning till att ”underleverantörerna inte hänger med”.

Nu heter det i stället att anonyma ”oberoende analytiker” upptäckt att USA- och Europamarknaderna är på fallrepet medan Asien nästan är en vit fläck på koncernens profitkarta.

Huruvida Volvos egna marknadsanalytiker är inkompetenta, som facket gör gällande, eller om det hela bara är det vanliga jiddret för att blanda bort korten, vill jag låta vara osagt. Att något i den här stilen var på väg har dock varit förutsägbart länge. Mönstret är välbekant från andra industrier.  

Ökad trängsel
Kring 2002 började tillverkningen av lastmaskiner raka i höjden. Först var det ”bara” fråga om att flytta tillverkning från Eskilstuna. Nedskärningar i Eskilstuna, en ökning på 30 procent i Arvika – fast i slutändan blev det bortåt trehundra procent på grund av ökad efterfrågan och flytt även av ramtillverkning från fabriken i USA – medan bemanningen ökade från något under 700 till dagens cirka 1300, bara en dryg fördubbling.

Nyinvesteringar har gjorts, men bara de ofrånkomliga och i sådant som kan avyttras (de allomfattande sk medarbetarseminarier som återkommit ett par dagar om året sen 2000 måste vid det här laget ha kostat åtskilliga miljoner i produktionsbortfall). Inte ett öre har spenderats på större lokaler, utan trängseln har ökat till den grad att man tvingats hyra lagerlokaler runt om i stan. Övertiden har varit ständigt återkommande och nästan permanent på vissa avdelningar, och en anda av kronisk stress har uppammats på olika sätt.

Ett välbekant koncept, alltså: Pressa ut så mycket det går så länge det går, och efter oss syndafloden. (Monteringen har till och med fått nedräkningsklockor som visar hur lång tid det är kvar tills en maskin måste flytta till nästa station – något som för tio år sedan bara skulle ha orsakat ett kollektivt hånskratt om någon vågat yppa idén). Och självfallet har man lyckats sko sej rejält: Förra året var den officiella koncernvinsten 20,4 miljarder.

Spekulationerna rasar givetvis, i synnerhet som det när detta skrivs ännu inte gått att få ut listor på vilka som anställts de senaste åren. Facket har uppgett att man tänker hålla strikt på turordningsreglerna, vilket man historiskt alltid har lyckats med, inte minst sedan det visat sej ge en viss goodwill som gagnat företaget när det blivit dags att återanställa.

Men den här gången drabbar uppsägningarna dubbelt: Av de trehundra tillsvidare- och hundra visstidsanställda som varslats är många, kanske flertalet, under fyrtio. Många har, berusade av tron på en evig högkonjunktur, köpt hus eller åtminstone ny bil, särskilt många jobb finns inte att välja på i Arvika, och vad som eventuellt bjuds i Norge – en flitigt anlitad räddningsplanka i dessa gränstrakter – är oftast inte särskilt varaktigt. Dessutom inser nog de flesta vid det här laget att situationen på arbetsmarknaden kommer att förvärras betydligt framöver, även om en del fortfarande försöker intala sej att ”det nog vänder snart”.

Å andra sidan kommer också de som blir kvar att få ta en rätt kännbar smäll. Väl inarbetade, väl fungerande skiftlag kommer att trasas sönder, många kommer att tvångsomplaceras för att ersätta dem som får gå, och det kommer att bli mer jobb på färre anställda. Enligt uppgift tänker Volvo nämligen fortsätta på den inslagna vägen: Fyra hundra man är en tredjedel av arbetsstyrkan, medan den förväntade produktionen 2009 sägs bli 7000 maskiner, en minskning med 13 procent och ingalunda de tjugo man talar om idag.

Uppgivenhet
Sen kan man ju också spekulera vidare: Jag har arbetat på Arvikaverken i tjugo år, och i tjugo år har jag hört företagsledningen klaga över den dåliga lönsamheten på de mindre maskinerna. I Wrocław i Polen finns en enorm fabrik med överkapacitet där Volvo redan hyr in sej och tillverkar bussar och grävlastare…

Nåväl. På golvet råder bekymrad fatalism. Facket kommer att ta skeden i vacker hand och försöka få till en prydlig uppgörelse, för så mycket mer kan en verkstadsklubb inom IF-Metall inte åstadkomma. Vår socialdemokratiske kommunalpamp kommer att göra uttalanden i lokaltidningen och så vidare i gammal välkänd stil. Alla är medvetna om vad jobben på Volvo – ortens största företag – betyder för hela Arvikas ekonomi, men någon strid för jobben kommer inte att tas. Möjligen kan man hoppas att en och annan befrias från en del illusioner om det kapitalistiska produktionssättet, och det kan förstås vara en god sak.

PETER NILSSON
Volvoarbetare, Arvika
Proletären nr 41, 2008