Nya avtal i skogs- och livsmedelsindustrin
På kvällen tisdag 30 mars skrev fackförbunden GS och Livs avtal med sina motparter på exakt samma usla lönenivå som Metall, utan garanti för bibehållen reallön 2010.
Trots den haltande samordningen i årets förhandlingar kring
Industriavtalet sätter alltså det dominerande industrifacket IF Metall
fortfarande märket för lönenivåerna. Det betydde skvatt ingenting att Livs, med
ordförande Hans-Olof Nilsson i spetsen, med buller och bång först varslat om stridsåtgärder,
sedan trappat upp med strejkvarsel före påsk och dessutom sökt stöd av sin
international.
I slutändan var allt detta bara ett spel för gallerierna,
och som alltid i LO-sammanhang utan någon möjlighet till påverkan från
medlemmarna. För vem tror att de berörda arbetarna är nöjda när Livs och GS
skrivit lönemässigt identiska avtal med Metall långt under LO:s samordnade krav
på 2,6 procent på ett år.
Tisdagens avtal understryker vår bedömning att principen om
ett Industriavtal ses som nästan helig av fackpamparna. Allt grundat i den
socialdemokratiska idéen att en utlöst strejk är skadlig för det kapitalistiska
samhället.
I denna vår slutsats får vi stöd från Aftonbladets
socialdemokratiska ledarsida som 31 mars med tillfredställelse konstaterar att
"facken har accepterat att hantera sin styrka varsamt". Det lika
häpnadsväckande som illustrativa resonemanget går ut på att strejker definitivt
inte har förlorat sin verkan utan tvärtom är strejkvapnet idag så
verkningsfullt att det inte bör användas:
"Industriavtalet tecknades delvis för att de fackliga
stridsåtgärderna blivit alltför effektiva. I dagens hårt pressade produktion
med minimal bemanning och rullande lager räcker det ofta med en övertidsblockad
för att få stora effekter, kanske alltför stora. Facken har frivilligt
accepterat att hantera sin styrka varsamt."
Så har också sedan industriavtalet tecknades för 13 år sedan
inte något av de berörda facken strejkat för att få ett hyggligt avtal. Inte
ens en ynka timmes strejk – på tretton år!
Inte undra på att Svenskt Näringslivs Urbans Bäckström är
otroligt nöjd. Trots att organisationens nollbud har spräckts genom de tecknade
avtalens lönelyft om 3,2 procent på 22 månader:
"Den kostnadsnivån måste nu ses som tak för både
pågående och ännu inte påbörjade förhandlingar. Att så sker är avgörande för en
acceptabel samhällekonomisk utveckling framöver."
Så står klassamarbetet i klarskrift där begreppet "en
acceptabel samhällsekonomisk utveckling" binder samman Svenskt Näringsliv
med Industrifackens pampar och med sossarna på Aftonbladet. Det yttersta
syftet/funktionen är att industriarbetarna klavbinds att träla för en allt
mindre del av det värde som de själva skapar – inte bara i 13 år,
utan i all framtid.
Bara en självständig rörelse som utgår från arbetarklassens
djup kan i grunden förändra detta. I den andan verkar Kommunistiska Partiet och
dess tidning Proletären i vetskap om att det handlar om ett långsiktigt arbete.
Lars Rothelius
Proletärens nätupplaga 2001-04-01