Problem för hela bilindustrin

Volvo Personvagnar redovisade en förlust på 900 miljoner kronor för första kvartalet i år, en nästan lika stor förlust som för hela 2007. Någon förbättring verkar inte skönjas, försäljningen fortsätter att minska. Stora och bränsleslukande modeller, som Volvos XC 90, säljer dåligt när bränslepriserna har skenat i väg. I USA är storbilsmarknaden på väg att raderas ut. Volvo säljer 45000 färre bilar i USA i dag jämfört med för bara något år sedan. Dessutom kläms Volvo åt av dollarfallet.

Nu ska Volvo PV minska kostnaderna med fyra miljarder kronor genom att avskeda 2000 anställda runt om i världen, varav 1200 i Göteborg och 100 i Olofström.

I och med det senaste nedskärningsprogrammet har 5000 tvingats lämna Volvo under de senaste tre åren. Men det kanske inte räcker för att tillgodose ägarnas krav på vinstmaximering. Det kan bli aktuellt med fler varsel.

Ford (Volvos ägare) och övriga stora biltillverkare i USA har under de senaste åren förlorat åtskilliga miljarder dollar. För Fords del handlar det om hundra miljarder kronor sedan 2006.

Visst kan satsningen på tillverkning av stora bilar kritiseras. Men det är inte grundproblemet, orsaken är överproduktion, eller om man så vill överkapaciteten. Globalt är överproduktionen och allt hårdare konkurrens ett stort problem för fordonsindustrin. För ungefär trettio år sedan producerades bilar på lager, numera reglerar man tillgång och efterfrågan genom att minska eller öka produktionen, vilket i sin tur går ut över de anställda genom att de blir av med sina jobb.

I USA, på Ford, GM och Chrysler är det konstant kris med återkommande neddragningar. Även i Europa är läget allvarligt. Tiotusentals anställda har redan blivit avskedade och fler nedskärningar är att vänta bland europeiska biltillverkare.

I dag räknar man att det finns en överkapacitet på 30 procent i de drygt hundratalet bilfabriker som ännu finns kvar i Europa. Överkapaciteten lär dock inte minska i brådrasket eftersom alla tillverkare har försäljningsmål som oftast ligger skyhögt över vad som faktisk kommer att säljas.

Så sent som i januari 2006 trodde sig Volvoledningen om att snart kunna tillverka 600000 bilar per år. Nu är planerna skrinlagda av förklarliga skäl. I fjol sålde Volvo PV 458323 bilar. Den verkliga försäljningen och produktionen hänger inte samman och därför blir överproduktionen högst påtaglig.

Pressas från Asien
Trots krisen räknar industrianalytiker med att bilindustrin investerar för en produktion av 70 miljoner personbilar och lätta lastbilar i världen fram till år 2010, vilket innebär en överproduktion på ca 20 procent, eller 14 miljoner fordon. Pressen på europeiska och amerikanska biltillverkare ökar även av smarta bensinsnåla bilar från Asien.

I dag har vi vant oss vid koreanska bilar som Hyundai och Kia. Snart blir det vanligt med kinesiska Chery, Geely och Great Wall. Och runt hörnet väntar bilar från Indien och Taiwan. Dessutom förvärras läget för europeiska bilarbetare av att västvärldens bilproduktion flyttas till låglöneländer i Asien och Östeuropa.

Biltillverkare jagar kostnader för att säkra ägarnas vinster. Mängder av bilföretag har gått samman eller blivit uppköpta på senare år. Exempelvis har Ford köpt Jaguar, Aston Martin, Land Rover, Mazda och Volvo.

Volkswagen har lagt beslag på Audi, Seat, Skoda Rolls-Royce och Bentley. Daimler-Chrysler bildades 1998 och köpte sedan företaget Mitsubishi och Hyundai. Renault har gått in i Nissan och Fiat. GM har köpt Saab och ökat sina intressen i Suzuki och Isuzu.
Resultatet av kostnadsjakten och alla sammanslagningar och uppköp har blivit att tiotusentals bilarbetare världen över blivit av med sina jobb. Den processen fortgår så länge överproduktionen inom bilindustrin består. Det är alltså ett problem som inte kan lösas under kapitalismen.

För svenskt vidkommande har bilindustrins betydelse växt och blivit landets viktigaste näring. Exportvärdet av bilar och bildelar uppskattades till omkring 130 miljarder kronor per år, eller 15 procent av den totala varuexporten från Sverige.

I dag sysselsätter fordonsindustrin, inklusive underleverantörer, mer än 100000 personer i Sverige. Branschen har stor regional betydelse eftersom företagen är spridda över hela landet. Dess betydelse för svenskt välstånd kan knappast underskattas. Inte i något annat land i Europa är samhällsekonomin så beroende av bilindustri som i Sverige.

Men framgång eller motgång hänger på en skör tråd som är beroende på om produkterna som tillverkas också kan avyttras. Sverige producerar cirka 0,5 procent av de drygt 50 miljoner fordon som produceras i världen i dag, varav 15 miljoner i Europa. Men i ett svenskt perspektiv är bilindustrin en jätte.

Enorma vinster
Svensk industri och svenska kapitalister har inget att klaga på. Vinsterna under senaste högkonjunktur har varit extrema. För två år sedan kunde företagen på Stockholmsbörsen håva in 293 miljarder kronor i samanlagd vinst, medan onoterade bolag fick nöja sig med 285 miljarder kronor.

Närmare 600 miljarder blev det, och i fjol blev utfallet inte sämre. De goda tiderna har medfört rekordstora utdelningar till aktieägare. Förra året delade börsföretagen ut 188 miljarder kronor. I år blir det ”bara” 146 miljarder, på grund av att extrautdelningarna är lägre än året innan.

På två år har aktieägarna fått dela på 334 miljarder kronor. Sedan år 2004 har mer än 500 miljarder delats ut till aktieägarna. Pengar som kunnat säkra svenska jobb om det bara hade satsats rätt, exempelvis en klimatomställning inom bilindustrin. Men bilindustrin utgör inget undantag i utdelningsfesten till ägarna, tvärtom.

Stora varsel
Samtidigt som företagen kan göra enorma vinster och delar ut stora delar av inkomsterna till aktieägarna sparkas folk ut genom grindarna. Hittills i år har 19000 anställda runt om i Sverige varslats om uppsägning, vilket är 34 procent fler än under föregående period förra året.

Men då är inte Volvo PV:s besked om att 1200 anställda ska bort inräknat. Nedskärningarna kommer även att inverka negativt på arbetstillfällen bland Volvos underleverantörer.

Nyss var man kaxig och klagade på att det saknades arbetskraft på många håll i landet. På knappt ett halvår har mer än 20000 personer fått beskedet att de blir av med sina jobb. Innan året är slut kan det vara 40000 som fått sparken om trenden håller i sig.
Så absurd är kapitalismen, medan vinsterna delas ut till aktieägarna tvingas anställa ut på gatan. Att planera produktionen efter behov är det inte tal om, när överproduktionen inte längre går att hantera blir anställda en regulator som ska säkra även kommande vinster.

KENT HALDEBO
Proletären 27, 2008