Hoppa till huvudinnehåll
Av

Tuffa arbetare, fegt fack

Sedan förra torsdagen strejkar arbetarna på GM-ägda Opel i tyska Bochum. I protest mot General Motors planer på att avsked sammanlagt 12.000 anställda vid sina fabriker i Europa, varav 4.000 i Bochum.




Strejken i Bochum utlöstes av arbetarna själva och är organiserad av
dem via beslut på stormöten. Lokala fackföreträdare deltar i strejken,
men den är inte sanktionerad av fackföreningen IG Metall. Det handlar
därmed om en olaglig strejk, om en vild strejk, om att arbetarna på
Opel i Bochum beslutat att inte låta sig begränsas av vare sig lagar
eller fackligt tassande.



"Det är inte för tidigt att kämpa, för om vi väntar ännu längre tror
herrarna i Detroit att de kan göra som de vill med oss", skriver
Bochum-arbetarnas nystartade strejktidning Der Blitz (Blixten).



Det är rätt. Det är aldrig för tidigt att kämpa, bara för sent.
Arbetare som inte kämpar är maktlösa, ger upp den makt som ett
kollektivt uppträdande ger. Sakförhållanden är enkelt. För kapitalet är
arbetare bara intressanta som profitproducenter. Om arbetare stoppar
profitproduktionen, som i Bochum, får de därmed makt.




Arbetarna i Bochum kämpar inte bara för sig själva och sina egna jobb
utan för alla GM-arbetare i Europa och för alla GM-jobb, också de på
Saab i Trollhättan. De kräver att GM skall dra tillbaka hela sitt
varsel.



Det är tufft, inte minst med tanke på att Bochum-arbetarna utmanar
världens största och mäktigaste företag. Men också nödvändigt. Om
arbetarna på GM:s olika fabriker i Europa inlåter sig på en inbördes
huggsexa om jobben, får GM-direktörerna den splittring de vill ha. Som
när de försöker spela ut Saab i Trollhättan mot Opel i Rüsselsheim i en
inbördes kamp om nästa genrations mellanklassbilar. Den store segraren
i en sådan konkurrenskamp är alltid företaget.



Arbetarna i Bochum inväntade inte den "internationella aktionsdag" som
facken vid GM:s fabriker i Europa utlöst till tisdag 19 oktober, dvs
till idag. Det var klokt, inte för att det är något fel på
internationellt samordnad aktion i en situation som den vid GM,
tvärtom, utan för att syftet med denna "aktionsdag" kan ifrågasättas.
Åtminstone från svenska Metalls sida.



I helgen meddelade Dagens Arbete att en tvåtimmars proteststrejk
planeras vid Saab i Trollhättan. Den luttrade metallaren undrar
naturligtvis om Metall och Göran Johnsson fått fnatt. Att Metall tar ut
medlemmar i strejk tillhör inte precis vanligheterna.



Uppgiften dementerades också skyndsamt av Metall. Det handlar inte om
någon strejk, utan om att Metall med Saab-ledningens gillande håller
"facklig information" under betald arbetstid. Allt enligt avtal, som
ger Metall rätt till fem informationstimmar om året. En "strejk" med
arbetsgivarens tillstånd, med andra ord.



Låt gå för det, säger den vänligt sinnade. Det är väl bättre att Metall
deltar i den internationella aktionsdagen med arbetsgivarens tillstånd,
än att Metall inte deltar alls.



Naturligtvis är det viktigt att arbetarna på Saab samlas för att
diskutera vad de kan göra i kampen för de 12.000 jobb som GM nu vill
skära bort och vad de kan göra i solidaritet med arbetarna i Bochum,
som redan gått från ord till handling. Men det är inte syftet med
Metalls "informationsmöte". Syftet är det rakt motsatta.



Chresten Nielsen är vice ordförande i Metall-klubben på Saab Automobil
i Trollhättan. Han är orolig för att strejken i Bochum skall sprida sig
också till Trollhättan.



"Det blir lätt en smittoeffekt och många arbetare hos oss kan ställa
sig frågan varför inte vi skall sätta oss. Det är en anledning till att
vi deltar i protesten under den här så kallade aktionsdagen", säger
Nielsen till Dagens Industri (19/10).



Alltså. Metall deltar inte i aktionsdagen för att protestera utan
för att förhindra protester. Saab-arbetarnas ilska och oro skall
kanaliseras genom en fackförening som givit upp varje tanke på facklig
kamp på det att inget skall störa produktionen i Trollhättan. Chresten
Nielsen är GM:s man, inte medlemmarnas.




Det är naturligtvis bottenlöst uselt, ett förräderi inte bara mot
bilarbetarna i Trollhättan, varav 540 redan varslats om uppsägning och
där övrigas jobb är högst osäkra, utan också mot den internationella
arbetarsolidaritet som Metall-ledningen i högtidliga sammanhang
stoltserar med och skriver under på.



Se där den djupaste korruptionen i Metall i Trollhättan, bortom
gratissprit och porrklubbsbesök. Paul Åkerlund, Chresten Nielsen &
Co har gjort arbetsgivarens sak till sin; har fullständigt övergivit
medlemmarna till förmån för arbetsgivarintresset. Är det då så konstigt
att en del av dem spenderar och bär sig åt som de direktörer de tjänar
och lär av?



Från Bochum rapporteras om stora demonstrationer under tisdagen. Liksom
från andra tyska städer. Solidariteten med bilarbetarnas kamp växer.
Men från svenska Metall kan Bochum-arbetarna inte räkna med den
solidaritet de begär och har rätt att förvänta sig. Liksom givetvis
inte heller en uppslutning i kampen för jobben - för alla jobb på GM.
Svenska Metall tillhör motståndarsidan, arbetsgivarsidan.



Vad säger Saab-arbetarna? Vad säger andra bilarbetare i Sverige?
Skall Metall få skämma ut den svenska arbetarsolidariteten? Skall
kampen för jobben överlämnas till en fackförening som inte vill ta i
den med tång. Eller finns det något ni kan göra själva?




19 oktober 2004

Ledare Proletären 43, 2004