"Volvo pressar oss till max"

I juli förra året varslades 1200 anställda på Volvo Personvagnars fabriker i Sverige. Det var startskottet för fordonskrisen. Varslen på Volvo PV kom att följas av tusen och åter tusen uppsagda bilarbetare i den svenska fordonsindustrin och dess underleverantörer.

Mikael Johnsson är truckförare på Volvo Personvagnars Torslandafabrik i Göteborg. Han vittnar om en arbetsplats som på bara ett år har förändrats, till det sämre.

– Jag har jobbat på Volvo i 26 år, berättar Mikael Jonsson. Det var orättvisor på Volvo de första 25 åren också, men det senaste året har varit det värsta.

Mikael Johnsson menar att det hårdare läget på arbetsplatsen avspeglar ett hårdare samhällsklimat.

– Läget på Volvo är som samhället i övrigt. Folk pressas tillbaka, jag hör folk som jobbar inom skola, omsorg och handel säga samma sak. Det är kapitalismen som visar sitt sanna ansikte.

Men Mikael Johnssons kritik riktas också mot den egna fackföreningen, som han menar har underlättat för företagets försämringar.

Åsidosatte Las
I varselförhandlingarna för ett år sedan godkände Volvo Verkstadsklubb undantag från Lagen om anställningsskydd, Las, med motiveringen att annars skulle banorna i fabriken inte kunna hållas igång.

– Vad är det för arbetsplats, där de som är över 35 år inte orkar med att jobba, frågar sig Mikael Johnsson. Då är det fel på jobbet, och facket borde engagera sig för att förbättra arbetsmiljön.

Nästa stora eftergift från fackets sida var det lönesänkningsavtal som IF Metall tog initiativ till i vintras. Volvo Personvagnar var först ut att teckna ett ”arbetstidsförkortningsavtal”, som facket självt väljer att kalla det.

Mikael Johnsson menar att de flesta på jobbet till nöds kunde gå med på att sänka lönen och arbetstiden, som en form av solidaritetshandling för att rädda jobben för jobbarkompisarna.

Men i takt med att personbilsproduktionen ökat något efter sommaren har de lediga dagarna bytts ut mot beordrad övertid. Men lönesänkningsavtalet gäller fortfarande och någon extra personal tas inte in. Från fabriken i Olofström i Blekinge kommer liknande rapporter.

– Lönesänkningsavtalet innebär att vi avstår lönelyft och förlorar inarbetad komptid, förklarar Mikael Johnsson. Går vi inte med på att jobba beordrade lördagar räknas det som arbetsvägran. Vi är helt rättslösa.

Krisen i bilindustrin med åtföljande massuppsägningar har möjliggjort för företaget att pressa arbetarna till det yttersta. Nu ska färre arbetare göra samma jobb som tidigare.

Under sommaren har tillverkningen flyttats från motorfabriken i Bulycke till TC-fabriken, Torslandaverkens huvudfabrik.
Som av bara farten passade företaget på att drastiskt försämra arbetsmiljön för de anställda. När motorfabrikens arbetare kom tillbaka till den nya fabriken efter semestern bestod arbetet av tyngre lyft och tätare balanser.

Hårdare arbetsmiljö
Även på godsmottagningen där Mikael Johnsson jobbar känner arbetarna av en hårdare arbetsmiljö.

– På min avdelning är vi så få att vi inte klarar arbetet om fler än två är borta. Förut har det funnits folk så vi kunnat vara lediga när det behövts, nu måste vi planera månader i förväg. Dessutom kan företaget ändå beordra mig att jobba övertid när jag har planerat att vara ledig. Och det godkänner facket.

Det stora samtalsämnet i media, om Volvo PV eventuellt kommer att få kinesiska ägare, diskuteras givetvis även bland arbetarna.

– Kineser eller amerikaner spelar ingen roll, det är samma kapitalister ändå, menar Mikael Johnsson. Vi borde äga fabriken själva. Fordonsindustrin är för viktig för att lägga den i händerna på de kortsiktiga kapitalisterna.

Redan när Ford tog över upplevde arbetarna på Volvo PV en försämring.

– Amerikanarna införde det dåliga ledarskap vi har nu, att leda genom skrämsel. Vad kineserna skulle kunna tillföra vet vi inte, men arbetare i Kina har ju inte de bästa arbetsvillkoren.

När Mikael Johnsson ser tillbaka på sina 26 år på Volvo ser han också hur samhället har förändrats och högern tagit initiativet.

Höstbudget
Samma dag som vi träffas har regeringen presenterat årets höstbudget. Finansminister Anders Borg har upprepat det ständiga mantrat att det skall löna sig att jobba.

– Till vilket pris, frågar sig Mikael Johnsson. Vi som står på fabriksgolvet slits ut och kan inte planera vår fritid. Samtidigt nekas unga människor arbete och måste förnedra sig själva för att komma in i samhället.

Mikael Johnsson menar att arbetarklassen måste kämpa för att ta tillbaka det ideologiska initiativet.

– Det är oerhört viktigt att det finns en tidning som Proletären, som för arbetarklassens talan. Men det måste till en ny fackföreningsrörelse också, facket idag är inte mer än ett inbetalningskort.

Han tar det stridbara Hamnarbetarförbundet som ett positivt exempe
l.
– De slåss för sina medlemmar, men i verkstadsklubben på Personvagnar är det tystare än i en likkammare.

Mikael Johnsson hoppas att krisen och det hårdare klimatet på arbetsplatserna i alla fall kan föra något gott med sig.

– Grogrunden för ett annat tänkande finns. Folk ser att något inte stämmer när vi får jobba övertid samtidigt som våra före detta arbetskamrater går hemma utan jobb.

De Volvoarbetare som haft bilden av Volvo som ett bra företag som månar om sina anställda har blivit en illusion fattigare.

– Nu säger jobbarkompisarna att ”jag gör inte ett skit mer än vad jag behöver”. Jag hoppas att jobbarna till slut inser att det behövs ett annat samhälle och får upp ögonen för socialismen.

Fotboll
Vi tar en paus i diskussionen och blickar ut över fotbollsplanerna vid grönområdet i Kviberg där vi träffats. Mikael Johnsson följer uppmärksamt och intresserat träningen för ett av IFK Göteborgs knattelag som just pågår.

Han har själv varit tränare för barn- och ungdomslag under många år, och berättar med entusiasm om sitt fotbollsintresse.
När diskussionen åter handlar om läget på Volvo Personvagnar, och för arbetarklassen i stort, avslutar Mikael Johnsson med en liknelse med fotbollen.

– Vi arbetare har hukat oss i högervinden för länge nu. Frågan är, ska vi avvakta ännu mer eller gå till anfall? Men för att gå till anfall måste vi vara som ett fotbollslag, vi måste vara en samlad trupp.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 39, 2009