Arbetsmiljö, klass och kön

De senaste femton åren har andelen kvinnor i
industrin med bundet och ofritt arbete ökat från 26 till 40 procent.
1991 kunde hälften av kvinnorna i offentlig verksamhet själva påverka
sin arbetstakt. Idag är det bara 34 procent som har den möjligheten. I
LO:s undersökning av arbetsmiljön visar diagrammen utsugarsamhällets
verkliga ansikte.



Många är de människor som i kroppen känner av ett högre tempo och en
högre arbetsbelastning på jobbet. Värk i nacke och axlar, trötthet och
utbrändhet. Vi har länge vetat att de senaste femton årens
nedskärningspolitik och arbetslöshet påverkar både samhället och den
enskilda människan negativt.



I LO:s rapport ”Arbetsmiljön 1991-2003. Klass och kön” får vi svart på
vitt hur illa det faktiskt är ställt, särskilt för landets alla
kvinnliga arbetare. Bland siffror och diagram framträder en bild av ett
samhälle som är på väg åt helt fel håll. Där människor slits ut i
förtid i tunga arbeten samtidigt som andra inte tillåts arbeta alls.
Där arbetskraften är en förbrukningsvara.



Stora förändringar

LO-rapporten visar hur arbetsmiljön har förändrats sedan 1991. Redan då
hade kvinnliga arbetare de sämsta arbetsvillkoren men nu har avståndet
till övriga grupper ökat ännu mer, särkskilt till högre tjänstemän, en
grupp vars arbetsmiljö knappt alls har förändrats under tidsperioden.



Kvinnliga arbetare har idag mycket sämre möjligheter att påverka sina
egna arbetsvillkor. 1991 kunde hälften påverka sin arbetstakt, 2003
hade endast en tredjedel den möjligheten.



Fler kvinnliga arbetare har idag enformiga arbetsuppgifter och färre
kan ta en kort paus för att prata på jobbet. Över hälften av alla
kvinnliga arbetare tycker att deras jobb är påfrestande tungt och 60
procent blir uttröttade av sitt arbete.



Värst är det för kvinnorna i industrin där 40 procent säger att de har
ett bundet och ofritt arbete. 1991 var motsvarande siffra 26 procent.
Över 60 procent av kvinnorna i industrin måste vrida och böja sig på
samma sätt många gånger i timmen, flera timmar om dagen, medan
motsvarande siffra för män i industrin är drygt 40 procent. Kvinnliga
industriarbetare är de som oftast har ont i axlar och armar, något som
har ökat sedan 1991.

Kvinnor i industrin har också de allra mest enformiga arbetsuppgifterna och upplever att de utvecklas minst i sitt arbete.



Drastisk försämring

För kvinnorna som jobbar i offentlig verksamhet har arbetsmiljön också
försämrats drastiskt. 1991 kunde hälften av dessa kvinnor själva
bestämma arbetstakten under minst hälften av arbetstiden. 2003 hade den
siffran sjunkit till 34 procent. Arbetet har blivit mer bundet och
ofritt och fler har ett påfrestande tungt arbete.

Våld och hot är något som vi kanske vanligtvis kopplar till yrken som
polis och väktare men sanningen är att det är kvinnliga arbetare som
mest utsätts för hot och våld i sitt arbete. 2003 hade 36 procent av
kvinnorna i offentlig verksamhet utsatts för våld eller hot någon gång
under de senaste tolv månaderna. 1995 var motsvarande siffra 29
procent. Och dessa kvinnor kompenseras knappast med risktillägg i
lönekuvertet för detta allvarliga arbetsmiljöproblem.



Förutom hot och våld är sexuella trakasserier något som kvinnliga
arbetare utsätts allra mest för. För kvinnorna i offentlig verksamhet
har detta problem ökat kraftigt de senaste tio åren. Tretton procent av
dessa kvinnor hade 2003 blivit utsatta för sexuella trakasserier någon
gång under de senaste tolv månaderna. Även kvinnorna i handeln utsätts
ofta för sexuella trakasserier.



Massmedia ljuger

I diagram efter diagram visar LO i sin rapport hur arbetsmiljön följer
klass- och könsuppdelningen som en trappa där manliga tjänstemän står
överst och kvinnliga arbetare längst ner. Dessutom satsas det minst på
förbättringar i arbetsmiljön och företagshälsovård för de grupper som
skulle behöva det mest. 2003 hade 40 procent av de manliga högre
tjänstemännen under det senaste året fått besök av företagshälsovården,
medan endast 16 procent av de kvinnliga arbetarna hade fått ett sådant
besök.



Arbetare och kvinnor är utan tvekan de stora förlorarna efter den
samhällsomvandling där nedskärningar i den offentliga verksamheten ökar
arbetsbördan och där jakten på profiter driver upp tempot i industrin.

Samtidigt förmedlar den lögnaktiga borgerliga pressen budskapet från
näringslivets toppar att arbetstagarna är lata och oflexibla. LO:s
rapport visar att 22 procent av de kvinnliga arbetarna går till jobbet
minst fyra gånger per år trots att de borde sjukskriva sig.

Myten om den hårt pressade manlige chefen som offrar allt för företaget
kommer på skam när det visar sig att endast 13 procent av dessa går
till jobbet när de borde sjukskriva sig. Han blir å andra sidan rikligt
kompenserad i lönekuvertet för sina påstått hårda arbetsvillkor.



Det är också arbetare, både manliga och kvinnliga, i offentlig
verksamhet, industrin och handeln som allt oftare arbetar på obekväm
arbetstid. Bara 65 procent av alla arbetare jobbar dagtid. När chefen
går hem till villan och golfrundan stannar de lågavlönade kvinnliga
arbetarna kvar och ser till att samhällsmaskineriet inte stannar.



Att arbetsmiljö är en klass- och könsfråga är väl knappast någon nyhet,
men ibland är det bra att få orättvisorna i siffror. Ett samhälle där
över hälften av alla arbetare är uttröttade i kroppen varje vecka och
där 60 procent av kvinnorna i industrin har ont i axlar och armar är
inte ett samhälle för den arbetande majoriteten. Det är ett samhälle
för utsugning.



Vad ska LO göra?

Frågan är vad LO tänker göra åt den verklighet som visar sig i
rapportens alla siffror. Arbetarrörelsens uppgift är som bekant inte
att beskriva verkligheten, utan att förändra den.



I slutordet i rapporten skriver LO att de omfattande bristerna i
arbetsmiljön för stora grupper arbetare ”visar att det saknas en vilja
att göra något åt detta problem”. Som en allmän anklagelse mot
arbetsgivarna.

Men var finns LO:s egen vilja? Var finns kampen? Och varför utnyttjar
LO inte det nära samarbetet med regeringen för att förändra
verkligheten?



LO:s egen rapport visar med all önskvärd tydlighet att
fackföreningsrörelsens samarbete med arbetsgivarna är en
återvändsgränd. Det kapitalistiska systemet kan aldrig åstadkomma
rimliga arbetsvillkor för det stora flertalet arbetande människor.



JENNY NYSTRÖM
Proletären 1-2, 2006