"Bostadsbolagen borde ge tillbaka till oss som bor här"

Jessica och Per-Anders har bott i en hyresrätt hos det allmännyttiga Bostadsbolaget i Hammarkullen i nordöstra Göteborg i snart fyra år. Hon är sjukskriven och han arbetar som ambulanssjuksköterska. För bara ett par månader sedan fick de sitt första barn och det har fått dem att fundera mer kring sitt boende.

– När vi flyttade hit så ville vi bo i förorten eftersom det är nära till stan men ändå en bit ifrån, säger Per-Anders. Dessutom hade vi många kompisar som bodde här.

Många bra sidor

Och de tycker fortfarande att det finns många bra sidor hos Hammarkullen.

– Kötthandlaren på torget där man kan köpa kycklingrullar för tjugofem kronor, säger Jessica. Här finns en bra grönsakshandlare och det är alltid folk i rörelse. Och gården är mysig.

– Det är grönt och nära till naturen, säger Per-Anders. Och inga stora bilvägar. På det sättet är det barnvänligt.

– Det märks att samhällsplanerarna har haft en tanke när de byggde området, säger Jessica. Lägenheterna är bra planerade och praktiska. Men det har inte gjorts så mycket sedan dess. Bostadsbolaget låter lägenheterna förfalla. De håller på med lite underhåll just nu men det är alltid i sista minuten och utan planering. De gör minsta möjliga.

Paret berättar hur bovärden sa åt dem när de flyttade in att inte öppna fönstren som var i så dåligt skick att de riskerade att trilla ut och skada någon.

– Det är så mycket som går sönder bara för att det är gammalt. Bovärdarna springer runt och byter ut plattor på tjugo år gamla spisar istället för att köpa nytt. Det blir svindyrt i längden. 

Båda tror att det eftersatta underhållet har med befolkningen i
Hammarkullen att göra. Att det inte är människor som samhället
prioriterar.

– Folk här klagar inte lika mycket, tror Jessica. Det är inte så lätt för dem som inte kan svenska och kanske tänker de att vi har i alla fall fått en lägenhet.

– Många vet inte vilka rättigheter man har som hyresgäst, menar Per-Anders.

Diskriminering

De är också övertygade om att det förekommer diskriminering från hyresvärdarnas sida. Sedan de själva flyttade till Hammarkullen har de hjälpt flera kompisar med svensk bakgrund att få lägenhet i området. Samtidigt känner de till personer som växt upp i stadsdelen och som har heltidsjobb på Volvo men fortfarande tvingas bo hemma för att de inte får lägenhet.

– På ett sätt är det sunt att de kvoterar in svenskar, tycker Jessica. Felet är att invandrare inte kvoteras in i andra områden.

De tror också att de som har svenska namn har lättare att lämna stadsdelar som Hammarkullen. Själva funderar de allt oftare på att flytta.

– Vi skulle vilja komma någonstans med mindre sociala problem, säger Jessica. Vi vill inte att vår sons sociala nätverk bara ska bestå av utsatta människor. Och eftersom vi är svenskar och eftersom Per-Anders har inkomst så kanske det är möjligt.

– Det har varit skottlossning på torget två tre gånger under ett år, berättar Per-Anders.

– Jag känner mig inte trygg längre, fortsätter Jessica. Och Bostadsbolagets lösning på alla problem med brottslighet är att man ska ringa polisen. Men vi måste lösa anledningen till de sociala problemen. Vi måste se till att folk har jobb och att lägenheterna inte förfaller. Förfallet sänder signalen att vi som bor här inte är värda något. Men nu ska de bygga ett nytt Ullevi istället.

Arbetslöshet

Per-Anders tycker att det är samhällsekonomiskt oförsvarbart att låta så många gå utan jobb.

– En ensamstående mamma på socialbidrag kostar kommunen lika mycket som om de anställde henne på äldreboendet.

Han tycker också att det är fel att allmännyttans bostadsföretag ska drivas som vanliga vinstdrivande företag.

– De mjölkar allmännyttans företag på pengar istället för att ge tillbaka till dem som bor här. Alla renoveringar innebär hyreshöjningar och det finns inget utrymme för det här. Vi fick tillägg på hyran för att de bytte köksluckorna efter trettio år. Vi subventionerar de dyra nybyggen som bostadsföretagen satsar på.

En annan aspekt av segregationen är att den sociala och kommersiella servicen i fattiga områden är sämre. I Hammarkullen finns inte längre någon vårdcentral och både Kassaservice och bankomat är borta. De över sju tusen invånarna i Hammarkullen måste åka till Angereds Centrum för att ta ut pengar. Den försämrade servicen utgör en ond cirkel där det till slut blir svårt att få en mataffär att gå runt. Hammarkullen har också i långa perioder stått utan mataffär.

– När folk inte kan göra alla sina ärenden här så handlar de inte mat här heller, säger Per-Anders. Men har man inte bil är det tungt att släpa sina matkassar från Hjällbo eller Angered.

Jenny Nyström

Proletaren 34, 2005