Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Bra och rättvisa pensioner!

Sverige var först i världen med att införa en allmän folkpension. Året var 1913. Det var dock inte särskilt väl beställt med vare sig det allmänna eller pensionen.


Pensionsåldern sattes till 67 år i en tid då medellivslängden var 60 år, vilket redan från början uteslöt flertalet arbetare från pensionsrätt. Samtidigt var det inkomstprövade pensionsbeloppet så lågt – 150 kronor om året för män och 140 kronor för kvinnor – att ingen kunde försörja sig på pensionen. Den var mer att betrakta som extra fattigvårdsunderstöd.

Först 1948 infördes en reell folkpension, lika för alla. Men fortfarande var pensionsbeloppet så lågt att det knappt räckte till existensminimum.

Trots folkpensionen var pensionssystemet fortsatt klassdelat, inte bara genom att samhällets överskikt på privat väg säkrades ekonomisk trygghet på ålderns höst, utan också genom att tjänstemännen avtalsvägen säkrat tjänstepensioner, vilka gav det tillskott som krävdes för att kunna leva tryggt som pensionär. En motsvarande konstruktion för arbetare gick dåvarande SAF inte med på.

Det orättvisa pensionssystemet byggde upp för 1950-talets största politiska strid. Inom LO väcktes krav på pensioner att leva på också för arbetare, med dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, som drivande kraft. Diskussionen var bred och opinionen växte sig så stark att det blev omöjligt att stå emot den. 1955 föreslog därför en statlig utredning ett system för allmän tjänstepension, ATP.

Striden blev hård.Arbetarrörelsens partier förordade ett obligatoriskt system, medan de borgerliga partierna ville dribbla bort arbetarrätten genom ett frivilligt system.

En folkomröstning 1957 uttalade sig för obligatoriet, men frågan avgjordes inte förrän efter valet 1958, då ATP-systemet infördes med knappast möjliga marginal, detta genom att den folkpartistiske riksdagsmannen Ture Königsson, som i det civila var varvsarbetare från Göteborg, lade ner sin röst.

ATP-systemet var inte perfekt, inte minst innebar konstruktionen med en tjänstepension, att läggas ovanpå folkpensionen, att väldigt många kvinnor fick ut mycket lite från systemet. Men för första gången gav ändå ATP arbetare en pension att leva på.

Socialdemokraterna kallade ATP ”folkhemmets kronjuvel”, men det tog ändå bara drygt 35 år innan sossarna stod beredda att kasta denna juvel till vargarna.

I mitten av 1990-talet inbjöd Göran Persson riksdagspartierna till förhandlingar om en ny pensionsuppgörelse, vilka i rekordfart ledde fram till dagens pensionssystem, med inbyggd broms för lägre pensioner och med spekulativ förskingring av pensionspengar.

Det nya pensionssystemet innebär en återgång till ruta ett. Vi har åter ett pensionssystem som dömer de flesta kvinnor och allt fler arbetare till garantipensionens existensminimum och där en ekonomisk trygg ålderdom kräver goda avtalspensioner och privata pensionsförsäkringar.

I samband med att det nya pensionssystemet infördes reste Kommunistiska Partiet parollen: Återinför ATP!

Det var en riktig och i sitt sammanhang nödvändig paroll, då ATP på 1990-talet var det välkända och faktiska alternativet till det politiska etablissemangets dråpslag mot pensionerna. Men som alla tillbakablickande paroller har också denna ett bäst före datum.
Ännu får de som idag går i pension en liten del från ATP, men om bara några få år är systemet definitivt utraderat.

Man skall lära av historien, men man kan inte gå baklänges in i framtiden. Historien om ATP visar att arbetarklassen inte får något gratis under kapitalismen. Arbetare måste kämpa för till och med en så grundläggande rättighet som en ekonomiskt trygg ålderdom.
Därför reser vi nu parollen: Dags för en ny pensionsstrid!

Vi menar att det avgörande är att arbetare och andra drabbade löntagargrupper åter måste samlas till gemensam kamp för bra pensioner för alla och för möjligheten att gå pension innan kroppen är fullständigt utsliten.

De privatiserade lösningar som idag erbjuds är klassorättvisan satt i system.

Målet är bra och rättvisa pensioner. Men bara klasskampen leder till målet.