Del 3: Stängda dörrar – Sveriges flyktingpolitik dödar
En fristad för flyktingar. Myndigheter som följer de mänskliga rättigheterna. Ett humanistiskt land. Så vill högerregeringen beskriva Sverige. Men den bilden är långt från sanningen. I tredje delen av Proletärens artikelserie om främlingsfientlighet och flyktingpolitik granskar vi Sveriges flyktingpolitik.
Var ska man börja? Hos den gömda afghanska trebarnsmamman i Småland som våldtagits och som nu nekas abort för att hon inte kan betala 6000 kronor? Hos irakierna som drogade och försedda med handklovar tvångsutvisas till krigets Bagdad på specialchartrade plan? Eller bland de 9000 döda kroppar som är konsekvensen av EU:s resta murar mot omvärlden?
Flyktingpolitiken har länge varit en arena för konflikt. Kanske beror det på att just inställningen till flyktingar säger något om hur ett samhälle värderar människoliv. Om vi inte solidariskt tar hand om de svagaste och mest utsatta kommer den starkes lag att gälla.
Vad säger det då om Sverige att ensamkommande barn utvisas till Irak? Att svårt sjuka asylsökande skickas tillbaka till en smärtsam död? Att tortyroffers vittnesmål ignoreras?
Svaret är enkelt, men skrämmande. Det visar på ett inhumant samhälle. Ett samhälle där företagens profiter och offentliga utgifter går före människoliv.
*
En överväldigande majoritet av de asylsökande som kommer till Sverige nekas uppehållstillstånd. Bara en dryg femtedel av alla asylsökande får stanna. För tjugo år sedan fick ungefär hälften av de asylsökande uppehållstillstånd.
Hur kan detta förklaras? Har de asylsökande sämre skäl att fly idag?
Det räcker med en utblick i den krigshärjade världen, där USA-imperialismen lämnar land efter land i förödelse efter sig, för att inse att så inte är fallet. Detta bekräftas också av flera undersökningar som visar att de som flyr till Sverige idag är lika traumatiserade som flyktingarna var för tjugo år sedan. Den överväldigande majoriteten flyr undan krig, konflikter och allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
Utvecklingen kan därför bara förklaras på ett sätt: Flyktingpolitiken har hårdnat.
Inte så att lagarna har ändrats. Exempelvis ska barns egna asylskäl fortfarande beaktas, och särskild hänsyn ska tas till barnets bästa. Men i praktiken hörs inte ens hälften av barnen som söker asyl. Det är också svårt att se hur det är förenligt med barnets bästa att utvisa en fjortonårig flicka tillsammans med pappan som misshandlat och dödshotat henne. Och hur är det förenligt med barnets bästa att utvisa en apatisk pojke som får näring genom en sond, trots att läkare varnar för att pojkens liv är i fara?
Detta är bara två fall tagna ur högen av exempel. Men de visar att lagens intentioner och det sunda förnuftet är satta ur spel.
Det är också den här verkligheten som alla som arbetar med flyktingar samstämmigt vittnar om. Fråga Rädda Barnen, fråga Amnesty, fråga Röda Korset.
Myndigheternas hårdnande praxis genomförs i en tid när flyktingar misstänkliggörs av regeringen och den högst ansvariga ministern: Tobias Billström.
När regeringen lägger lagförslag om att de som fått uppehållstillstånd och som vill ta hit anhöriga först måste ha ordnad bostad och fast inkomst framställs flyktingar som personer som inte vill jobba och som gärna bor fem stycken i en etta.
När gömda flyktingar vägras vård med argument om att det skulle ”undergräva hela det svenska asylsystemet” antyder Billström att flyktingar ”vårdturistar” och saknar legitima asylskäl.
Samtidigt är bristen på ansvarstagande påfallande. Varje gång den omänskliga flyktingpolitiken synliggörs, exempelvis genom att en utvisningshotad person blir omskriven i media, så avsäger sig alla ansvaret. Billström skyller på att han som minister inte får lägga sig i enskilda ärenden, och Migrationsverket säger att de bara rättar sig efter lagarna som regeringen beslutat om.
Så kan flyktingen sättas på ett plan och flygas mot en osäker framtid och politiken kan fortgå.
En överväldigande majoritet av de asylsökande som kommer till Sverige nekas uppehållstillstånd. Bara en dryg femtedel av alla asylsökande får stanna. För tjugo år sedan fick ungefär hälften av de asylsökande uppehållstillstånd.
Hur kan detta förklaras? Har de asylsökande sämre skäl att fly idag?
Det räcker med en utblick i den krigshärjade världen, där USA-imperialismen lämnar land efter land i förödelse efter sig, för att inse att så inte är fallet. Detta bekräftas också av flera undersökningar som visar att de som flyr till Sverige idag är lika traumatiserade som flyktingarna var för tjugo år sedan. Den överväldigande majoriteten flyr undan krig, konflikter och allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
Utvecklingen kan därför bara förklaras på ett sätt: Flyktingpolitiken har hårdnat.
Inte så att lagarna har ändrats. Exempelvis ska barns egna asylskäl fortfarande beaktas, och särskild hänsyn ska tas till barnets bästa. Men i praktiken hörs inte ens hälften av barnen som söker asyl. Det är också svårt att se hur det är förenligt med barnets bästa att utvisa en fjortonårig flicka tillsammans med pappan som misshandlat och dödshotat henne. Och hur är det förenligt med barnets bästa att utvisa en apatisk pojke som får näring genom en sond, trots att läkare varnar för att pojkens liv är i fara?
Detta är bara två fall tagna ur högen av exempel. Men de visar att lagens intentioner och det sunda förnuftet är satta ur spel.
Det är också den här verkligheten som alla som arbetar med flyktingar samstämmigt vittnar om. Fråga Rädda Barnen, fråga Amnesty, fråga Röda Korset.
Myndigheternas hårdnande praxis genomförs i en tid när flyktingar misstänkliggörs av regeringen och den högst ansvariga ministern: Tobias Billström.
När regeringen lägger lagförslag om att de som fått uppehållstillstånd och som vill ta hit anhöriga först måste ha ordnad bostad och fast inkomst framställs flyktingar som personer som inte vill jobba och som gärna bor fem stycken i en etta.
När gömda flyktingar vägras vård med argument om att det skulle ”undergräva hela det svenska asylsystemet” antyder Billström att flyktingar ”vårdturistar” och saknar legitima asylskäl.
Samtidigt är bristen på ansvarstagande påfallande. Varje gång den omänskliga flyktingpolitiken synliggörs, exempelvis genom att en utvisningshotad person blir omskriven i media, så avsäger sig alla ansvaret. Billström skyller på att han som minister inte får lägga sig i enskilda ärenden, och Migrationsverket säger att de bara rättar sig efter lagarna som regeringen beslutat om.
Så kan flyktingen sättas på ett plan och flygas mot en osäker framtid och politiken kan fortgå.
*
I en hemlig lokal i Göteborg håller Rosengrenska stiftelsen vårdmottagning. De öppnar först klockan 18.00, men redan någon timme tidigare börjar patienterna strömma till. Det är många som behöver hjälp.
Det finns ingen skylt som avslöjar vad som pågår, men de flesta vet att de har kommit rätt. I mötet med de andras blickar kan de läsa att de är i samma situation. Svarta ringar under ögonen avslöjar sömnlösa nätter och många tar tacksamt emot kaffet som bjuds i två stora termosar. Några barn skiner upp när de får syn på kakorna som är framställda på borden, och en förälder ler. Det är inte ofta de som hankar sig fram på svart-jobb eller andras välgörenhet har möjlighet att ge sina barn något extra.
De gömda flyktingarna lever i en skuggvärld. Utan rättigheter, utan att riktigt finnas till. Konsekvenserna sätter sig i kropparna. Magont, ångest, tonårsbarn som kissar på sig om nätterna, huvudvärk och sömnlöshet.
Rosengrenska stiftelsen har i över tio år kämpat mot symptomen; symptomen av en förvriden politik. Som det ser ut idag kommer de tvingas kämpa i många år till.
– Den tillfälliga lagen var en halv seger för oss. Många av de som led allra mest fick stanna, och vi märkte att trycket lättade här på mottagningen, säger sjuksköterskan Anne Sjögren som är en av de som startade Rosengrenska.
Hon berättar om glädjen över den starka folkopinionen som växte fram och som tvingade igenom den tillfälliga asyllagen 2005. Om känslan av styrka som präglade otaliga demonstrationer och manifestationer som ägde rum mot den förda flyktingpolitiken.
Den tillfälliga asyllagen innebar att 30000 människor som befann sig i Sverige fick möjlighet att åter söka asyl, och många – framförallt barnfamiljer – beviljades också uppehållstillstånd.
Men nu har hoppet bytts mot besvikelse.
– Efter 2007 har den lilla positiva trenden som fanns vänt. Idag är det lika många gömda som tvingas vända sig till oss som innan den tillfälliga lagen, berättar Anne Sjögren samtidigt som telefonen ringer i ett.
Det är uppenbart att det är många som behöver vård. För vissa handlar det om ren överlevnad. Om att få träffa en psykolog eller psykoterapeut så att de tar sig igenom några dagar eller några veckor till. Andra behöver mediciner och hjälp med att slussas in i den reguljära vården.
– Det här handlar om människor som verkligen inte bör utvisas. Det är våldtagna kvinnor, torterade män och folk med skottskador. De tar hellre livet av sig än skickas tillbaka, säger Anne Sjögren.
I en hemlig lokal i Göteborg håller Rosengrenska stiftelsen vårdmottagning. De öppnar först klockan 18.00, men redan någon timme tidigare börjar patienterna strömma till. Det är många som behöver hjälp.
Det finns ingen skylt som avslöjar vad som pågår, men de flesta vet att de har kommit rätt. I mötet med de andras blickar kan de läsa att de är i samma situation. Svarta ringar under ögonen avslöjar sömnlösa nätter och många tar tacksamt emot kaffet som bjuds i två stora termosar. Några barn skiner upp när de får syn på kakorna som är framställda på borden, och en förälder ler. Det är inte ofta de som hankar sig fram på svart-jobb eller andras välgörenhet har möjlighet att ge sina barn något extra.
De gömda flyktingarna lever i en skuggvärld. Utan rättigheter, utan att riktigt finnas till. Konsekvenserna sätter sig i kropparna. Magont, ångest, tonårsbarn som kissar på sig om nätterna, huvudvärk och sömnlöshet.
Rosengrenska stiftelsen har i över tio år kämpat mot symptomen; symptomen av en förvriden politik. Som det ser ut idag kommer de tvingas kämpa i många år till.
– Den tillfälliga lagen var en halv seger för oss. Många av de som led allra mest fick stanna, och vi märkte att trycket lättade här på mottagningen, säger sjuksköterskan Anne Sjögren som är en av de som startade Rosengrenska.
Hon berättar om glädjen över den starka folkopinionen som växte fram och som tvingade igenom den tillfälliga asyllagen 2005. Om känslan av styrka som präglade otaliga demonstrationer och manifestationer som ägde rum mot den förda flyktingpolitiken.
Den tillfälliga asyllagen innebar att 30000 människor som befann sig i Sverige fick möjlighet att åter söka asyl, och många – framförallt barnfamiljer – beviljades också uppehållstillstånd.
Men nu har hoppet bytts mot besvikelse.
– Efter 2007 har den lilla positiva trenden som fanns vänt. Idag är det lika många gömda som tvingas vända sig till oss som innan den tillfälliga lagen, berättar Anne Sjögren samtidigt som telefonen ringer i ett.
Det är uppenbart att det är många som behöver vård. För vissa handlar det om ren överlevnad. Om att få träffa en psykolog eller psykoterapeut så att de tar sig igenom några dagar eller några veckor till. Andra behöver mediciner och hjälp med att slussas in i den reguljära vården.
– Det här handlar om människor som verkligen inte bör utvisas. Det är våldtagna kvinnor, torterade män och folk med skottskador. De tar hellre livet av sig än skickas tillbaka, säger Anne Sjögren.
*
I det provisoriska väntrummet börjar det bli fullt. Mottagningen flyttar mellan olika lokaler i Göteborg, och läkare, sjuksköterskor, tandläkare, optiker, advokater och psykoterapeuter arbetar ideellt med att erbjuda vård och hjälp.
Det talas många olika språk bland patienterna runt borden. Afghaner och irakier utgör vid sidan av somalier och personer från Balkan några av de största flyktinggrupperna som söker sig till Sverige.
För bara några år sedan fick de flesta irakier och afghaner uppehållsillstånd. Men 2007 hände något. Migrationsverket tog ett vägledande beslut som slår fast att det inte råder inre väpnad konflikt i Irak. Också Migrationsdomstolen gick på samma linje. Det innebar en avgörande vändning. Genom några pennstreck suddade beslutsfattarna ut ockupationssoldater, bilbomber, dagliga kidnappningar och väpnade strider.
Några månader senare togs två nya vägledande beslut av Migrationsverket. Nu kan också barn skickas tillbaka till det krigshärjade landet.
2007 beslutade dessutom Migrationsverket att det bara råder inre väpnad konflikt i enskilda provinser i Afghanistan. Därmed stod det verket fritt att utvisa afghaner till internflykt, genom att skicka dem till Kabul – en provins som betraktas som säker.
Eftersom Sveriges regering slutit avtal med både regeringen i Afghanistan och i Irak är det dessutom möjligt att genomföra tvångsutvisningar till de båda länderna. Något som också skett med hjälp av massiva polisinsatser, handbojor, lugnande medel och specialchartrade plan. Regeringen är stolt över utvisningarna och har utnämnt 2009 till ”Återvändandeåret”.
I det provisoriska väntrummet börjar det bli fullt. Mottagningen flyttar mellan olika lokaler i Göteborg, och läkare, sjuksköterskor, tandläkare, optiker, advokater och psykoterapeuter arbetar ideellt med att erbjuda vård och hjälp.
Det talas många olika språk bland patienterna runt borden. Afghaner och irakier utgör vid sidan av somalier och personer från Balkan några av de största flyktinggrupperna som söker sig till Sverige.
För bara några år sedan fick de flesta irakier och afghaner uppehållsillstånd. Men 2007 hände något. Migrationsverket tog ett vägledande beslut som slår fast att det inte råder inre väpnad konflikt i Irak. Också Migrationsdomstolen gick på samma linje. Det innebar en avgörande vändning. Genom några pennstreck suddade beslutsfattarna ut ockupationssoldater, bilbomber, dagliga kidnappningar och väpnade strider.
Några månader senare togs två nya vägledande beslut av Migrationsverket. Nu kan också barn skickas tillbaka till det krigshärjade landet.
2007 beslutade dessutom Migrationsverket att det bara råder inre väpnad konflikt i enskilda provinser i Afghanistan. Därmed stod det verket fritt att utvisa afghaner till internflykt, genom att skicka dem till Kabul – en provins som betraktas som säker.
Eftersom Sveriges regering slutit avtal med både regeringen i Afghanistan och i Irak är det dessutom möjligt att genomföra tvångsutvisningar till de båda länderna. Något som också skett med hjälp av massiva polisinsatser, handbojor, lugnande medel och specialchartrade plan. Regeringen är stolt över utvisningarna och har utnämnt 2009 till ”Återvändandeåret”.
*
Reaktionerna mot Migrationsverkets och Migrationsdomstolens definition av inre väpnad konflikt lät inte vänta på sig. Även utomlands väckte de svenska myndigheternas beslut uppmärksamhet.
Enligt experter på folkrätt så råder det väpnad konflikt i Irak och hela Afghanistan, och både FN och Röda Korset benämner situationen som inre väpnad konflikt.
Till slut blev kritiken så stark att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna krävde en översyn av hur lagparagrafen används. Men i april i år kom regeringspartiernas svar på deras begäran: de säger nej.
Samma månad dödades 355 irakier och 747 skadades, enligt irakiska myndigheter. Andra källor uppger ännu högre siffror.
I Rosengrenskas väntrum sitter en av alla afghaner som nu riskerar att utvisas. Hon flydde från de amerikanska ockupationstrupperna och från talibanerna.
– Du vet hur det är där, säger hon frågande.
Hon har något desperat i blicken. För åtta månader sedan skickades hennes man tillbaka till Afghanistan med två av hennes barn. Hon har inte hört något från dem sedan dess. Idag är hon på Rosengrenskas mottagning för att träffa en advokat och kanske få lite medicin.
– Jag har varit på sjukhus. Jag har hjärtproblem och ångest. Jag är helt ensam, men Migrationsverket tror inte på mig.
Kanske kommer hennes fall att prövas igen, kanske inte. Det handlar om människoliv, och det handlar om storpolitik. Att erkänna det katastrofala läget i Afghanistan är att erkänna att ockupationen har misslyckats. Hur ska politikerna motivera att Sverige skickar ännu fler soldater till landet om säkerheten för befolkningen bara försämras?
Det borde vara omöjligt för regeringen, och framförallt för migrationsminister Tobias Billström, att ta ord som solidaritet och humanism i sin mun. Ändå gör han det.
Billström har precis åkt runt i världen och besökt flyktingläger, bland annat i Jordanien. Under Sveriges ordförandeskap i EU ska han försöka förmå andra EU-länder att ta emot fler kvotflyktingar. Han påstår sig tänka på utsatta flyktingars bästa.
Visst har de andra EU-länderna en skamlig flyktingpolitik, och visst borde deras flyktingmottagande öka. Men det är något annat från rapporteringen från Billströms rundresa som dröjer sig kvar i minnet. Något Tobias Billström sade, där på plats i ett flyktingläger i Jordanien, omgiven av tusentals flyktingar som hoppas på en framtid i säkerhet.
Vår migrationsminister förklarade nämligen att Sverige väljer de yngre personerna. Vi kan ju inte ta emot alla, och vi måste se det långsiktigt, menar Billström.
Så kan arbetslinjen även appliceras i valet av kvotflyktingar.
Uttalandet ligger helt i linje med regeringens politik. Flyktingpolitik sammanblandas medvetet med arbetskraftsinvandring, och företagens behov av att anställa underbetala arbetare från utlandet framställs som en generös och solidarisk hållning.
De andra EU-länderna försöker göra en liknande sållning bland flyktingarna. Samtidigt växer murarna runt Europa. EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex motar tillbaka flyktingar som försöker ta sig innanför unionens gränser för att söka asyl, och varje år omkommer tusentals i de kalla vågorna norr om Afrikas kust.
Billström hävdar att en gemensam flyktingpolitik i EU är lösningen. Lösningen för vem?
Reaktionerna mot Migrationsverkets och Migrationsdomstolens definition av inre väpnad konflikt lät inte vänta på sig. Även utomlands väckte de svenska myndigheternas beslut uppmärksamhet.
Enligt experter på folkrätt så råder det väpnad konflikt i Irak och hela Afghanistan, och både FN och Röda Korset benämner situationen som inre väpnad konflikt.
Till slut blev kritiken så stark att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna krävde en översyn av hur lagparagrafen används. Men i april i år kom regeringspartiernas svar på deras begäran: de säger nej.
Samma månad dödades 355 irakier och 747 skadades, enligt irakiska myndigheter. Andra källor uppger ännu högre siffror.
I Rosengrenskas väntrum sitter en av alla afghaner som nu riskerar att utvisas. Hon flydde från de amerikanska ockupationstrupperna och från talibanerna.
– Du vet hur det är där, säger hon frågande.
Hon har något desperat i blicken. För åtta månader sedan skickades hennes man tillbaka till Afghanistan med två av hennes barn. Hon har inte hört något från dem sedan dess. Idag är hon på Rosengrenskas mottagning för att träffa en advokat och kanske få lite medicin.
– Jag har varit på sjukhus. Jag har hjärtproblem och ångest. Jag är helt ensam, men Migrationsverket tror inte på mig.
Kanske kommer hennes fall att prövas igen, kanske inte. Det handlar om människoliv, och det handlar om storpolitik. Att erkänna det katastrofala läget i Afghanistan är att erkänna att ockupationen har misslyckats. Hur ska politikerna motivera att Sverige skickar ännu fler soldater till landet om säkerheten för befolkningen bara försämras?
Det borde vara omöjligt för regeringen, och framförallt för migrationsminister Tobias Billström, att ta ord som solidaritet och humanism i sin mun. Ändå gör han det.
Billström har precis åkt runt i världen och besökt flyktingläger, bland annat i Jordanien. Under Sveriges ordförandeskap i EU ska han försöka förmå andra EU-länder att ta emot fler kvotflyktingar. Han påstår sig tänka på utsatta flyktingars bästa.
Visst har de andra EU-länderna en skamlig flyktingpolitik, och visst borde deras flyktingmottagande öka. Men det är något annat från rapporteringen från Billströms rundresa som dröjer sig kvar i minnet. Något Tobias Billström sade, där på plats i ett flyktingläger i Jordanien, omgiven av tusentals flyktingar som hoppas på en framtid i säkerhet.
Vår migrationsminister förklarade nämligen att Sverige väljer de yngre personerna. Vi kan ju inte ta emot alla, och vi måste se det långsiktigt, menar Billström.
Så kan arbetslinjen även appliceras i valet av kvotflyktingar.
Uttalandet ligger helt i linje med regeringens politik. Flyktingpolitik sammanblandas medvetet med arbetskraftsinvandring, och företagens behov av att anställa underbetala arbetare från utlandet framställs som en generös och solidarisk hållning.
De andra EU-länderna försöker göra en liknande sållning bland flyktingarna. Samtidigt växer murarna runt Europa. EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex motar tillbaka flyktingar som försöker ta sig innanför unionens gränser för att söka asyl, och varje år omkommer tusentals i de kalla vågorna norr om Afrikas kust.
Billström hävdar att en gemensam flyktingpolitik i EU är lösningen. Lösningen för vem?
*
Förra året togs det första steget mot EU:s gemensamma flykting- och asylpolitik när återvändandedirektivet röstades igenom i Europaparlamentet. Nu får flyktingar spärras in i 18 månader och de kan få återinreseförbud till EU som gäller i fem år. Som om det vore brottslingar det handlade om.
Återvändandedirektivet är brutalt. Inte ens ensamkommande barn, sjuka eller gravida kvinnor undantas. Trots detta är migrationsminister Tobias Billström positiv till direktivet.
Under Sveriges ordförandeskap ska flyktingpolitiken samordnas än mer. Det finns till och med en benämning för detta: Stockholmsprogrammet.
Så kan Sverige få vara med om att ge namn åt en ny omänsklig flyktingpolitik som lär leda till än mer mänskligt lidande, och till och med död. Kanske är det detta regeringen syftar på när politikerna talar om att sätta Sverige på kartan.
LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 24, 2009
Gömda flyktingar utan rättigheter
• Regeringen vill inte ta i frågan om vård till gömda flyktingar, och skjuter gång på gång upp direktiv till lagförslag på området.
Att gömda nekas vård strider mot konventioner Sverige undertecknat, och FN har riktat stark kritik mot Sverige på grund av detta.
Flera landsting och regioner, som tex Stockholms läns landsting, Västra Götaland och region Skåne, har antagit egna riktlinjer som stärker gömdas rätt till sjukvård.
Regeringen är lika handfallen när det gäller gömda barns rätt till skolgång. Fortfarande saknas nationell lagstiftning som garanterar alla barn rätten att gå i skolan.
Förra året togs det första steget mot EU:s gemensamma flykting- och asylpolitik när återvändandedirektivet röstades igenom i Europaparlamentet. Nu får flyktingar spärras in i 18 månader och de kan få återinreseförbud till EU som gäller i fem år. Som om det vore brottslingar det handlade om.
Återvändandedirektivet är brutalt. Inte ens ensamkommande barn, sjuka eller gravida kvinnor undantas. Trots detta är migrationsminister Tobias Billström positiv till direktivet.
Under Sveriges ordförandeskap ska flyktingpolitiken samordnas än mer. Det finns till och med en benämning för detta: Stockholmsprogrammet.
Så kan Sverige få vara med om att ge namn åt en ny omänsklig flyktingpolitik som lär leda till än mer mänskligt lidande, och till och med död. Kanske är det detta regeringen syftar på när politikerna talar om att sätta Sverige på kartan.
LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 24, 2009
Gömda flyktingar utan rättigheter
• Regeringen vill inte ta i frågan om vård till gömda flyktingar, och skjuter gång på gång upp direktiv till lagförslag på området.
Att gömda nekas vård strider mot konventioner Sverige undertecknat, och FN har riktat stark kritik mot Sverige på grund av detta.
Flera landsting och regioner, som tex Stockholms läns landsting, Västra Götaland och region Skåne, har antagit egna riktlinjer som stärker gömdas rätt till sjukvård.
Regeringen är lika handfallen när det gäller gömda barns rätt till skolgång. Fortfarande saknas nationell lagstiftning som garanterar alla barn rätten att gå i skolan.