Ett svenskt Stasi?

Det är det s.k. kriget mot terrorismen som gett det skamfilade och hårt kritiserade Säpo luft under vingarna.  

”Vårt mål är att hitta de personer som engelsmännen inte hittade i
Leeds”, säger Bergstrand. Då handlar det enligt honom om att inte rikta
in sig på etablerade terroristnätverk, om det nu alls finns några
sådana i Sverige, utan om att kartlägga presumtiva terrorister innan de
blivit terrorister.



Därav de skol-, förenings- och myndighetsspioner som Säpo nu skall ta
hjälp av. Enligt Säpo genomgår en terrorist, och då särskilt en
muslimsk terrorist, en ideologisk process. Han eller hon blir först
radikal, därefter fundamentalist, sedan extremist och slutligen
terrorist. Ambitionen är därvid att få tag i den presumtive terroristen
redan i de första skedet, dvs radikala invandrarungdomar skall
åsiktsregistreras på det att Säpo lättare skall få tag i dem innan de
enligt processteorin utvecklas till fullfjädrade terrorister.



Att det handlar om (olaglig) åsiktsregistrering i stor skala råder det
ingen tvekan om. För givetvis handlar den ondskefulla radikalismen om
sådant som kritik av Israel och kritik av USA:s krig i Afghanistan och
Irak. Eller varför inte om kritik av den nya orättvisans Sverige. Säpo
är inte precis känt för politisk fingertoppskänsla, så i den sk
radikalismen lär allt som luktar vänster räknas in.



Som tur är protesterar lärarfacken unisont mot Säpos agerande.



”I lärarnas uppgift ingår inte att vara poliser”, säger Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz.

Preisz får medhåll av både Mette Fjelkner från Lärarnas riksförbund och
å socialtjänstens vägnar av Socialstyrelsens generaldirektör Kjell
Asplund. Det är gott så. En lärare eller en socialsekreterare som
agerar angivare åt säkerhetspolisen smutsar inte bara sig själv utan
hela sin yrkeskår.



Men dessvärre innehåller saken en större och än värre dimension. Inom
några veckor lägger regeringen fyra nya lagförslag i officiellt syfte
att bekämpa terrorism och organiserad brottlighet. Lagförslagen
inkluderar rätt för Säpo att bugga lokaler och att använda sk
preventiva tvångsmedel, d.v.s. att ingripa mot personer utan att det
finns någon konkret misstanke mot dem (genom till exempel
telefonavlyssning). Det enda som krävs är misstanke om brott av sk
systemhotande karaktär. Här öppnar sig ett gungfly där Säpos
angiveriambitioner snart nog kan kompletteras med buggning av skolsalar
och föreningslokaler och avlyssning av socialkontorens telefoner.



Givetvis måste lärare och socialsekreterare kraftfullt och kollektivt
protestera mot Säpos ambition att göra dem till angivare och givetvis
måste varje enskild individ avvisa varje framstöt i denna riktning. Den
som lånar sig som politisk polisspion är inte värd minsta respekt.



Men det räcker inte. Det gäller också att protestera mot regeringens
nya terroristlagstiftning, som ger Säpo befogenheter långt utöver 
rättssäkerhetens och demokratins gränser.



Det som nu är på gång minner om det närmast besinningslösa angiveri-
och övervakningssystemet i det forna DDR. Men vill vi ha ett svenskt
Stasi? Det är en fråga som alla demokrater måste besvara med ett
rungande NEJ. 



Proletären 4, 2006