EU bestämmer över maten

En skola kan ha en grönsaksodling som närmsta granne, men i skolmatsalen äter eleverna grönsaker som transporterats med långtradare från andra änden av Europa. På sjukhus och äldreboenden läggs de lokala köken ner till förmån för nedkyld färdiglagad mat med okontrollerbart innehåll tillagat i industrialiserade storkök belägna miltals från sjukhusen.

Det strider mot all rimlig logik, men är verklighet i ett Sverige som styrs av EU-politikens totala marknadsliberalism.

Ökat intresse för mat och matlagning har gjort att många ifrågasätter och upprörs över den storskaligt producerade mat som transporterats land och rike runt innan den slutligen hamnar på de offentliga matsalarnas bord. Det är en berättigad upprördhet som har fått politikerna att dra öronen till sig och agera. Åtminstone i ord.

I valrörelsen var det inte minst Centerpartiet som med ett eget matmanifest försökte locka väljare, och regeringen har lanserat ”Matlandet Sverige”.

I den politiska retoriken ska kommunerna satsa på närproducerade råvaror och småskaliga producenter från det lokala näringslivet ska gynnas. Transportsträckorna ska kortas med hänsyn till miljön. Svenska djurskyddsregler ska gälla, och matens ursprung och innehåll ska vara känt.

Det låter käckt, men verkligheten är den motsatta. Under perioden januari 2007 till den 1 augusti 2010 prövades mer än hälften av de offentliga livsmedelsupphandlingar av domstol. I 41 procent av fallen fick den som överklagat rätt.

EU:s upphandlingsdirektiv är gällande lag i Sverige, och förbjuder kommuner och andra offentliga instanser att själva bestämma vilka krav de ska ställa på sina leverantörer – den fria rörligheten går före hänsyn för människor, djur och miljö. Helt i enlighet med EU:s uttalade målsättning att vara ”en fri marknadsekonomi utan snedvriden konkurrens”.

De politiker som i valrörelsen lovade närproducerad mat i skolor och på sjukhus ljög, eftersom det i princip förutsätter lagbrott.

I Sverige konkurrerar i huvudsak två grossister, Servera och Menigo, om kontrakten vid offentliga upphandlingar. Dessa har tillsammans 70 procent av marknaden.

Eftersom offentlig sektor årligen spenderar miljardbelopp på livsmedel är kontrakten eftertraktade, och den part som förlorat en upphandling är benägen att överklaga.
Det företag som överklagat vinner ofta i domstolen genom att hävda att upphandlarna försökt nå politiska mål som ligger utanför upphandlingsområdet.

Enligt Miljöstyrningsrådet, regeringens ”expertorgan inom miljöanpassad och annan hållbar upphandling”, får bland annat följande krav inte ställas vid offentlig upphandling:

• Att ställa krav på korta transportavstånd, att produkten ska vara ”närodlad” eller ”lokalproducerad” är diskriminerande och handelshindrande, och därmed inte tillåtet vid offentlig upphandling.

• Krav på viss verksamhetsort eller att en leverantör ska vara etablerad på den aktuella orten redan vid anbudsingivandet är i regel inte heller tillåtet.

• Svenska producenter ska följa aktuell svensk lagstiftning i de fall EU tillåter undantag från gällande EG-rätt, men att begära att utländska producenter ska följa densamma är diskriminerande och handels- hindrande.

Det finns alltså gott om juridiska möjligheter för företagen att sätta åt de kommuner som själva vill bestämma vilka kvalitetskrav de ska ställa på maten som ska serveras i offentlig sektor.

Som ivrig uppbackare av företagen finns Konkurrensverket, en statlig myndighet som har bland sina uppgifter att övervaka offentliga upphandlingar.

Konkurrensverket är så bekymrat över att kommuner och andra upphandlare försöker misskreditera företag att dess tjänstemän nu är i full verksamhet att utnyttja verkets rättighet att föreslå lagändringar.

Konkurrensverket vill att lagstiftningen vid livsmedelsupphandling endast ska gälla hur upphandlare ska köpa, inte vad de köper. Den regel som idag säger att upphandlande myndighet bör beakta miljö- och sociala hänsyn ska avskaffas.

Det hela ger konsekvensen av EU-medlemskapet i ett nötskal.

Politiker kan i sin retorik använda sig av vilka tilltalande löften som helst, det är ändå den oinskränkta friheten för kapitalisterna att tjäna så mycket pengar som möjligt som gäller. Livsmedelsupphandlingarna handlar inte om annat än att fördela skattepengar till lägstbjudande företag.

Det visar hur EU-medlemskapet urholkat demokratin. Politik handlar inte längre om att kämpa för visioner, utan om byråkrati och administration.