Fem andrahandboende på fem år

– Jag vill själv välja hur jag ska bo, säger August Eliasson som har bott i fem andrahandsboenden på lika många år.
August Eliasson är en av tusentals ungdomar som aldrig haft ett eget förstahandskontrakt. Han flyttade hemifrån när han tog studenten och vid 23 års ålder har han haft fem olika andrahandsboenden, på lika många år. Däremellan har han dessutom bott hemma hos föräldrarna i perioder.

Idag bor han i Göteborgsförorten Bergsjön, där han hyr ett rum i andra hand av en kompis. Här hälsar Proletären på för att diskutera ungdomars situation på bostadsmarknaden.

– Jag har trots allt haft tur, säger han. Det har alltid varit någon bekant som haft plats över i en lägenhet.

Så var det när August Eliasson flyttade från Gotland till Göteborg förra hösten för att börja studera på geografiprogrammet vid Göteborgs universitet.

– När jag flyttade hit sökte jag bostad nästan dagligen, utan att ens få svar, berättar August Eliasson. Det kändes hopplöst redan när jag såg hur många det var som sökte varje lägenhet.

Genom bekantas bekanta fick han hyra ett rum, knappt större än en skrubb, i en lägenhet i stadsdelen Majorna. När lägenhetskontraktet gick ut flyttade han med en av kompisarna i lägenheten som fått ett förstahandskontrakt i Bergsjön.  
Osäkerhet

– En fördel är att vi har hyggligt låg hyra när vi bor tillsammans, konstaterar August Eliasson. Många i min klass som bor i studentlägenhet har runt 4000 kronor i hyra, det är halva inkomsten för en student.

Samtidigt innebär det eviga andrahandsboendet en osäkerhet.

– Det hade känts bättre att ha något eget. Även fast det är kul att bo tillsammans med en kompis känns det som att bo på nåder.
August Eliasson är medveten om att han är långt ifrån ensam om sin boendesituation. Bland hans jämnåriga kompisar är det få som har ett eget boende.

– De av mina kompisar som har jobb har som regel kunnat få förstahandskontrakt. Jobb och kontakter är en förutsättning för att få bostad, menar August Eliasson.

August Eliasson tycker att bostadsbyggandet prioriteras fel när det byggs dyra lyxlägenheter till dem som har råd men ingenting till ungdomar.

– Det måste byggas billiga lägenheter till ungdomar, är hans bestämda uppfattning.

Samtidigt vill August Eliasson inte tycka synd om sig själv. Han påpekar att han har trivts bra i sinas olika andrahandsboenden. Ofta har de ytligt bekanta han flyttat in hos varit nära vänner när han flyttat ut.

– Det handlar om att kräva rättigheter, jag vill själv kunna välja hur jag ska bo.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 43, 2009