Feministisk cirkus

Uppenbarligen finns det
ett stort sug efter jämställdhetspolitik i Sverige idag. Och det är ju
inte så konstigt. Kvinnor har fått mycket stryk de senaste decennierna.
Men när styrelseledamöterna i Feministiskt initiativ lät sig
intervjuas på presskonferenser och i tv-soffor skapade de inte något
större förtroende för organisationen. Det som förenar representanterna
är att de är förbannade på patriarkatet men sedan slutar likheterna.

På frågan om varifrån pengar till höjda kvinnolöner ska tas svarar
de undvikande med hänvisning till att de vill bevara den mångfald av
åsikter som ryms inom Feminstiskt initiativ. Här finns medlemmar som
anser att en privatisering av vårdsektorn är lösningen sida vid sida
med medlemmar som har mer radikala idéer om att "avskaffa kapitalismen".

Men frågan om varifrån pengar till jämställdhet ska tas är central.
För en satsning på en förbättring av kvinnans situation innebär med
nödvändighet en omfördelning av tillgångarna i samhället. Ska pengarna
tas där de finns, från kapital och förmögenheter, eller ska de män som
redan tjänar för lite "avstå löneutrymme" åt sina kvinnliga kamrater?
Att vara kvinna och kalla sig feminist räcker inte för att stå på samma
sida som det stora flertalet kvinnor. Och en organisation som försöker
hysa alla feministiska åsikter på en gång verkar vara dömd att
misslyckas.

Det finns dock en underhållande aspekt av att Feministiskt initiativ
har trätt fram i rampljuset. Mer etablerade politiska organisationer
och partier kommer plötsligt på att de måste profilera sig i frågan och
nu tävlar de om vem som kan skrika jämställdhet högst.
Riksdagspartierna samlas över blockgränserna som om det vore kris i
riket. Socialdemokratiska kommunalpolitiker passar på att plocka poäng
genom att gå med på Kommunals krav på 15.000 kronor i lägstalön.
Miljöpartiet utnämner snabbt jämställdhet med särskild inriktning på
invandrarkvinnor till en av sina tre huvudfrågor inför valet nästa år.

Socialdemokraterna var förutseende och bildade under ledning av
partisekreterare Marita Ulvskog redan för flera veckor sedan det
feministiska nätverket Feministas. Men i början av veckan fick vi veta
att Ulvskog som kulturminister gav Canal Plus rätt att sända genom
statligt ägda Teracom. Canal Plus sänder bland annat porrfilmer och
staten tjänar alltså pengar på samma porr som alla feminister värda
namnet, däribland Ulvskog, fördömer som kvinnoförnedrande. Pinsamt,
pinsamt.

Men den politiska cirkusen fortsätter och förmodligen har vi bara
sett början av de konster och trick som makthavarna kommer att visa upp
för att få kvinnornas röster i nästa val. Men i verkligheten är allt
precis som vanligt. Låga löner, tunga jobb, våld och trakasserier. Det
vi behöver är inte fler feministiska forum för diskussion i den
väletablerade medelklassen, vi behöver förändring och rättvisa.

Jenny Nyström

Proletären 15, 2005