Hoppa till huvudinnehåll
Av

Fi för Gudrun Schyman

• • Inför Feministiskt initiativs årsmöte i Örebro gjorde Gudrun Schyman ett försök att tvätta bort det blivande partiets vänsterstämpel.


I en debattartikel i Dagens Nyheter (8/9) avfärdade
hon i ett huj det parti hon tidigare var ordförande för som ”ett
mansprojekt”. För att i nästa andetag slå fast att ”en borgerlig
regering med en feministisk inriktning är bättre en vänsterregering som
saknar feministisk profil”.



*


Schymans budskap är klart och entydigt. Kvinnors underordning är ”den
djupaste, mest omfattande och mest systematiska kränkningen av de
mänskliga rättigheterna”. Kvinnoförtrycket kan därvid inte jämföras med
eller ens relateras till andra former av förtryck, som klassförtryck.
Varpå följer att den traditionella höger-vänsterskalan, som utgår från
klassamhällets uppdelningar, inte kan användas på Feministiskt
initiativ. Schymans nya parti är inte vänster och inte höger, ty Fi
erkänner inte klass och klassförtryck som politisk värdegrund.



Schyman är inte dum. Givetvis inser hon att den kvinnliga arbetaren
lever i en annan social verklighet än den kvinnliga direktören. Men hon
är bara intresserade av dem som kvinnor, inte som klassvarelser. Enligt
Schyman förenar könet över klassgränserna. Kvinnointresset är inte bara
större och viktigare än klassintresset, utan dessa divergerande
intressen möts inte i hennes feministfundamentalistiska idévärld. För
Gudrun Schyman är klasskampen irrelevant.



Gudrun Schyman beklagar sig över att hennes feministiska renlärighet
inte tas på allvar. Hon finner det respektlöst att hon anklagas för att
bedriva vänsterpolitik i feministisk kapprock. För vår del tar vi
Schyman på orden. Med full respekt. Hon är inte längre vänster och
skall inte betraktas som vänster. För kvinnor (och män) som vill
vänsterpolitik är Schyman och hennes nya parti en återvändsgränd,
rentav en fälla. Vänsterpolitik utan klassperspektiv finns inte.



*


Frågan är vad Feministiskt initiativ har att erbjuda kvinnor (och män)
som vill se något hända på jämställdhetsområdet. Årsmötet i Örebro bjöd
inte på några himlastormande löften. Diverse smått bisarra beslut, som
att Kalle lika gärna ska kunna heta Anna och tvärtom, blandades med
uppslitande personstrider och strömavhopp. För att i de mer avgörande
frågorna landa i några traditionella vänsterkrav. Vilket man i full
respekt för den deklarerade klassneutraliteten inte skall stirra sig
blind på. Kravet på 6 timmars arbetsdag blir ett vänsterkrav först när
de relateras till klassamhället aktörer. Vem skall kämpa för det och
vem skall betala?



Årsmötet i Örebro gav klart besked om att Feministiskt initiativ
ställer upp i nästa års riksdagsval. Men i övrigt reste årsmötet fler
frågor än det gav svar, något som Gudrun Schyman välsmort lyckats
parera, inte minst  genom att hänvisa till framtida beslut. Men i
längden duger det inte med att passa. Förr eller senare måste Fi ge
besked också i de osexiga frågorna. Som i regeringsfrågan. Och förr
eller senare måste partiet låta sig representeras av fler än Gudrun
Schyman.



Som valparti framstår Feministiskt initiativ som helt utlämnat till
massmedia. Media kan bära fram Fi, som man på sin tid bar fram Ny
demokrati, man kan tiga ihjäl Fi, eller man kan slå ihjäl Fi genom att
lyfta fram det extrema och bisarra. Kunde Tiina Rosenberg skrämma iväg
både Ebba Witt-Brattström och Susanne Linde, så lär hon kunna skrämma
iväg de flesta potentiella väljare också.



*


Det får bli hur det vill med detta. Det viktiga är att Feministiskt
initiativ självmant och redan från början förklarat sig neutralt i
klasskampen. Det gör partiet värdelöst, givetvis för arbetarkvinnorna,
som i sin egenskap av arbetare har klasskamp och vänsterpolitik som
enda alternativ, men också för kvinnorna i stort. Det finns inga
vattentäta skott mellan kvinnoförtryck och klassförtryck, utan kvinnors
underordnade ställning i dagens Sverige är en del av hela det
kapitalistiska klassamhällets funktionssätt.



Kvinnokampens framtid ligger inte i att isolera kvinnofrågan som något
exklusivt för sig, utan att integrera den i kampen mot alla samhällets
orättvisor.



Proletären 37, 2005