Går det åt helvete för kapitalismen nu?

I krisen faller de liberala myterna om den lyckobringande kapitalismen samman som ett korthus. Istället avslöjas ett ekonomiskt system som skapar arbetslöshet och elände och som på köpet är oförmöget att sköta sig självt. När krismolnen hopar sig, som de gjort med osviklig regelbundenhet genom hela kapitalismens historia, så får regeringar och riksbanker rycka ut som politisk räddningstjänst. Med astronomiska statsbidrag. För att rädda kapitalismen från sin egen inneboende destruktivitet. Tala om bidragsberoende!

Men skadeglädjen fastnar omgående i halsen. Just på grund av de förödande följderna. Må vara att en och annan rikeman blir av med sin förmögenhet och må vara att giriga bankdirektörer inte längre kan sko sig på fullkomligt absurda bonussystem, åtminstone inte förrän stormen bedarrat. Men som alltid är det den lille mannen och kvinnan som får betala för krisen. Genom ökad arbetslöshet och ökad press på löner och anställningsvillkor och snart nog också genom fortsatta välfärdsnedskärningar. För någonstans måste ju bidragspengarna tas.

Krisen avslöjar kapitalismen som otjänlig för de många; som oförmögen att bygga ett varaktigt och jämlikt välstånd. Den avslöjar också marknadsliberalismen som en cynisk bluff. När marknadens aktörer lämnas att sköta sig själva så går det bevisligen käpprakt åt helvete.
Men betyder detta att det också går åt helvete med kapitalismen, att kapitalismen står inför sin kollaps?

Ett subjektivt element
Vi skulle väldigt gärna vilja svara ja på den frågan. Visst vore det bekvämt om kapitalismen genom krisen grävde sin egen grav. Men dessvärre gör den inte det. För att det skall gå åt helvete för kapitalismen, så krävs ett subjektivt element som är berett att göra sig av med den; krävs en revolutionär arbetarklass. Saknas ett sådant element, så klarar sig kapitalismen ALLTID ur sina ekonomiska kriser. Genom att krisens förödelse gör investeringarna billigare och åter gör det möjligt att tjäna goda pengar. Krisen återställer profitkvoten till acceptabla nivåer, för att tala med Karl Marx, som i övrigt tycks gå en ny vår till mötes, i alla fall i Tyskland och till och med i kapitalistiska kretsar. Diverse direktörer läser Marx för att komma underfund med hur kapitalismen fungerar.

Detta måste understrykas. Krisen är det yttre uttrycket för att kapitalismens inre motsättningar har blivit akuta. Men krisen är också och samtidigt vägen ur detta akuta tillstånd. Krisen löser inte de inre motsättningarna, de kan inte lösas med mindre än att kapitalismen avskaffas, men den bringar dem åter i balans. Varpå kapitalismens reser sig ur krisens förödelse, som regel starkare än förut. Till dess nästa kris infinner sig.

Det är därför de mer extrema nyliberalerna talar om ”den underbara krisen” och rentav om ”krisens kreativa förstörelse”. Så länge det subjektiva elementet saknas, så länge arbetarklassen inte tar upp det vapen som krisen smider (för att använda den klassiska formuleringen från Kommunistiska manifestet), så tar nyliberalerna fasta på krisen som lösning och inte minst på krisen som möjlighet. Vilket är det mest illavarslande.

Man kan tycka att den nuvarande krisen borde utgöra dödsstöten för den mest naiva marknadsliberalismen och dess klockartro på den självreglerande och harmoniska marknaden, en marknad som bara existerar som teoretisk dröm.  Varvid vi säkert kommer att få se prov på en viss återreglering av åtminstone finansmarknaderna. Men en viss återreglering betyder ingalunda nyliberalismens död. Eftersom avregleringspolitiken mest varit ett medel för att åstadkomma den omfördelning från arbete till kapital som är det nyliberala systemskiftets bärande idé.

Detta måste också understrykas. De statsinterventioner som nu genomförs för att rädda ett bankruttmässigt finanssystem kan tolkas som den slutliga bekräftelsen på att kapitalismen inte kan sköta sig själv, att den måste styras av en politisk regim; kan rentav tolkas i halvt socialistiska banor, åtminstone av diverse yrvakna socialdemokrater. Men statsinterventioner är inget positivt i sig, är form som kan dölja olika innehåll. Varvid de statsinterventioner som nu genomförs är rakt igenom reaktionära. Eftersom deras syfte är att rädda finanssystemet på skattebetalarnas bekostnad.
I detta läge vädrar nyliberalerna morgonluft. För även om de nu och för ett tag får acceptera undantag från sin teoretiska modell, i form av regleringar, så öppnar krisen nya möjligheter för kreativ förstörelse av den välfärdsmodell som byggt och bygger på offentliga åtaganden.
Det är tråkigt att behöva konstatera det, men det går inte ens att räkna ut nyliberalismen i det som nu pågår.

Stärker makten
Givetvis innebär krisen att det går åt helvete för enskilda kapitalister, som för Ivar Kreuger under depressionen på 1930-talet. Men som de flesta säkert vet var Kreugers olycka familjen Wallenbergs lycka. Efter Kreugers konkurs köpte Enskilda banken upp stora delar av Kreugers imperium, för billiga pengar, vilket etablerade familjen Wallenberg som Sveriges främsta finansfamilj.

I detta sammanhang skall noteras att Marcus Wallenberg och hans kusin säkert gnuggar händerna i förtjusning över den senaste tidens börsras. Visserligen sjunker värdet på familjen Wallenbergs aktieportföljer, men det spelar inte så stor roll som familjen behåller makten i bolagen. Viktigare är då att familjens maktbolag Investor sitter med en sprängfylld kassa efter försäljningen av Scania, pengar som nu kan spenderas på rejält nedpressade aktiebörser.

De stora landar som regel alltid på fötter.

Pensionspengar
Förlorarna är som alltid de sk småspararna. Vilka man kanske inte behöver ömka i någon större utsträckning. Men dessvärre kommer inte en enda arbetare undan. Eftersom våra pensionspengar placerats i finansiell spekulation. Det gäller premiepensionen, som blir en ledsam läsning för de flesta när det orangea kuvertet dimper ner i brevlådan. Men det gäller också och inte minst AP-fonderna, som med det nya pensionssystemet fick närmast obegränsad rätt att placera kapitalet i aktier. Vilket det också gjort.  Med förfärande resultat.

Vet då att det nya pensionssystemet är så listigt konstruerat, att den sk bromsen (lägre pensioner) inte bara slår till i tider av låg ekonomisk tillväxt, utan också om AP-fonderna drabbas av stora kapitalförluster.

Den bistra sanningen är alltså att vi inte bara tvingas betala finanskrisen via skattsedeln, utan också via lägre pensioner.
Det ovan sagda kan kanske synas som väl dystert. Men det är bara ett försök att teckna en realistisk bild av läget. Krisen innebär inte att det går åt helvete för kapitalismen. Kapitalismens vara eller inte vara avgörs av klasskampen. Krisen innebär inte ens någon automatisk politisk radikalisering. Krisen skakar om invanda föreställningar och skapar en större öppenhet för nya idéer, åtminstone bland vissa. Det ger ett mer gynnsamt klimat för en radikal, antikapitalistisk politik. Men det betyder inte att det politiska sökandet med nödvändighet och i massomfattning vetter åt vänster. Istället är det vänsterns uppgift att styra sökandet i den riktningen.

Man kan inte påstå att läget i arbetarklassen är optimalt när varslen nu drar som en löpeld genom Sverige. Alla rapporter talar istället om en utbredd uppgivenhet, där de drabbade arbetarkollektiven ser få eller inga möjligheter till motstånd. Vilket inte är särskilt konstigt. I en situation då facket gör företagens sak till sin, som på Volvos och Saabs fabriker, så saknas den ram för arbetarkamp som en fackförening bör utgöra.
Men skam den som ger sig. Även om det för ögonblicket inte är möjligt att formera ett enigt arbetaruppträdande mot varslen, så är det möjligt att formulera en politisk plattform för ett sådant uppträdande. Vilket vi kommunister försöker.

Inga uppsägningar!
Vi säger nej till avskedanden. Vilket kanske kan synas som en linje upp i det blå. För var och en begriper ju att en kapitalistisk verksamhet inte kan fortgå som tidigare, om det som produceras inte längre kan säljas. Men tänk efter. Är det en naturlag att anställda måste mista jobbet för att verksamheten inte kan fortgå som förut? Eller finns det andra möjligheter.

Vi hävdar att det finns andra möjligheter, som utkräver ansvar från de verkligt ansvariga, dvs från företagen och deras ägare. Som att minska produktionen genom arbetstidsförkortningar, taktminskningar och utbildningssatsningar. Om arbetsstyrkan ändå måste minskas, så finns andra möjligheter än avskedanden. Som avtalspensioner och naturliga avgångar.

Självklart inser vi att dessa möjligheter blir realistiska först i den stund en majoritet är beredda att kämpa för dem. Men det gäller att väcka tanken och att peka på det orimliga i en ordning där arbetare alltid skall ta hela stöten. Arbetare skall jobba halvt ihjäl sig när det går bra och de skall mista jobbet när det går dåligt. Medan aktieägarna plockar ut fantasisummor när det går bra och inte är beredda att skjuta till en ynka krona när det går dåligt.

Det är väl bekant att aktieägarna under senare år plundrat rader av stora företag, som AB Volvo, som under 2006 och 2007 betalde ut tre fjärdedelar av vinsten till aktieägarna. Det gjorde sammanlagt 31 miljarder kronor.

Nu minskar försäljningen av lastbilar, men då är AB Volvos kassa tom, så allt som återstår är avskedanden, åtminstone enligt direktörerna och de ack så förstående politikerna och ekonomiska experterna. De plundrande aktieägarna slipper undan allt ansvar.

Vi finner detta orimligt. Givetvis måste aktieägarna tvingas betala tillbaka vad de plundrat på det att AB Volvos produktionsanläggningar skall kunna behålla kapacitet och kompetens.

Ibland är svenska lagstiftare väldigt kreativa, som när det gäller att återupprätta bankakuten. Då arbetar Anders Borg och hans finansdepartement dubbla skift för att få till en snabblagstiftning. Som inkluderar tvångsinlösen av aktier om bankerna inte sköter sig. När det gäller att rädda kapitalägarnas pengar finns ingen gräns för påhittigheten.

Så varför inte när det gäller att rädda jobben på Volvo och andra krisdrabbade industrier?

Tilltalande tanke
I svensk bolagsordning finns något som heter aktieägartillskott. Om ett bolag hotas av konkurs måste aktieägarna skjuta till nytt friskt kapital, annars överlämnas bolaget till konkursförvaltaren. Detta syns oss som en bra utgångspunkt för politisk kreativitet. Varför inte lagstifta om ett tvångsmässigt aktieägartillskott i krisdrabbade företag, med hot om tvångsinlösning av aktier om tillskottet inte betalas. Då skulle plundraren Christer Gardell bli en smula fattigare. Men ingen Volvoarbetare skulle behöva förlora jobbet.
Håll med om att det åtminstone är en tilltalande tanke.

Vad gäller Volvo PV, som numera ägs av amerikanska Ford, har både vi kommunister och andra, som CH Hermansson, rest tanken på ett förstatligande. Just som en tanke. För om nu Volvo är så otroligt viktigt för Sverige som det påstås, så är det naturligtvis orimligt att Volvo ägs av ett amerikanskt företag eller av en privat ägare överhuvudtaget.

Men denna socialistiska tanke kan snart nog förvandlas till krav. För tänk om det bankruttmässiga Ford får för sig att lägga ner verksamheten i Sverige, som inte är troligt men inte uteslutet. Skall Volvoarbetarna och alla vi andra i så fall bara acceptera och dricka gravöl? Eller skall vi kräva att staten tar över?

Ibland är steget från tanke till samlande krav inte så långt. Varvid det kan vara bra att väcka tanken i god tid.

Finanskrisen avslöjar den avreglerade kapitalismens tillkortakommanden, vilket inte minst diverse socialdemokrater tar till sig. De accepterar kapitalismen. Så länge den hålls i socialdemokratiska tyglar.

Men i grunden handlar krisen inte om avregleringspolitiken, även om den gjort ont värre, utan om ett ekonomiskt system vars hela drivkraft är att berika de få på de mångas bekostnad. Profitmaximeringen skapar förr eller senare en situation där det inte finns köpkraftig efterfrågan för allt som produceras, med finansiell spekulation som första symptom och med en kris i hela ekonomin som efterföljande sjukdomstillstånd.

Profit eller behov
Krisens orsak är inte graden av reglering, utan profitproduktionen. Den ständiga jakten efter ännu större profiter gör kapitalismen oförmögen att ta tillvara alla produktionsresurser. För att efterfrågan inte styrs av behov, utan av den köpkraft som systemet självt gör allt för att begränsa.
Grundfrågan står inte marknad eller plan, även om den kapitalistiska produktionsanarkin spelar roll, utan profitproduktion eller behovsproduktion. Om produktionens utgångspunkt är att tillfredställa mänskliga behov, så är en företeelse som överproduktion en otänkbarhet.

Krisen kallar därför på ett helt annat sätt att organisera produktionen, kallar på socialism.

Men givetvis krävs också en krispolitik här och nu. Varvid utgångspunkten måste vara faktiskt existerande behov.

Stimulera efterfrågan!
Fredrik Reinfeldt och hans allianskompanjoner vevar sitt jobbmantra till leda, men det är en gåta vem som skall köpa allt det som produceras i alla de där nya företagen, särskilt som Reinfeldt & Co samtidigt urgröper köpkraften genom försämringarna av sjuk- och a-kassa och genom politik som ger till dem som inte kan handla mer än de redan gör. Den liberala utbudspolitiken, detta med att de blir fler jobb bara det blir billigare att anställa, ekar alltmer ihåligt.

Vi kommunister vänder på steken. Det är efterfrågan som måste stimuleras. Varvid det alls inte saknas behov, bara köpkraftig efterfrågan. Vilket kan åtgärdas via en statlig krispolitik.

Några exempel:
• Satsa på bostadsbyggande! I veckans ledare pekar vi på behovet av ett rejält bostadsbyggnadsprogram. Ett alldeles uppenbart behov, särskilt i storstäderna. I en situation av alltmer skriande bostadsbrist har högerregeringens politik strypt byggandet, framförallt av hyreslägenheter, en situation som dramatiskt förvärras av finanskrisen.

Låt oss inte upprepa det som sägs i ledaren. Men här finns utrymme för en verklig jobbpolitik. Genom att staten ställer räntefritt eller i vart fall kraftigt räntesubventionerat kapital till de kommunala bostadsföretagens förfogande. För byggande av billiga hyreslägenheter. Finansieringen är inget problem. Stoppa spekulationen med pensionspengarna och kapital finns så det räcker och blir över, som under miljonprogrammets dagar.

• Satsa på offentlig sektor. När Reinfeldt & Co talar om de nya jobben, så tycks inte offentlig sektor existera. Trots att behovet av det som produceras av offentlig sektor är skriande stort och ständigt växande.

Offentlig konsumtion är också konsumtion. Se till att ge offentlig sektor rejält ökade resurser och den arbetslöshetskris som nu är på väg kan pareras, såsom skedde i Sverige före det nyliberala systemskiftet.

• Stoppa förmögenhetsöverföringen till de rika! Det kan synas paradoxalt, men kapitalismen mår faktiskt bättre av jämlikhet än av den politik för ökade klassklyftor som präglat Sverige och världen i 25 år nu. För att en jämnare fördelning ökar köpkraften.

En första åtgärd vore att riva upp försämringarna i sjuk- och a-kassa, både vad gäller villkor och ersättningar, inte till 80 utan till 90 procent, vilket inkluderar en rejäl höjning av taket. En andra att omedelbart återinföra förmögenhetsskatten och skärpa beskattningen av företagsvinster, aktieutdelningar och höga inkomster. Ökad köpkraft för de många och ökad offentlig konsumtion sätter fart på hjulen.

Detta bara som några få exempel på en jobbpolitik värd namnet.

Kamp för egna krav
Krisen innebär inte att det går åt helvete för kapitalismen, inte per automatik och av sig självt. Men krisen kan bidra till att det går åt helvete för kapitalismen. Om arbetare och vanligt folk tar krisen som utgångspunkt för kamp för egna krav.
Vi kommunister kommer att göra allt vad vi förmår för att bidra till en sådan antikapitalistisk utveckling. Vi erkänner utan omsvep att vi är för få för att klara detta på egen hand. Men få kan bli fler. Vilket vi vill framföra som en avslutande utmaning till läsaren. Få måste bli fler för att vi skall kunna göra oss av med denna krisskapande kapitalism.


ANDERS CARLSSON
Proletären 43, 2008