Helgläsning: Mässmässa, novell av Ove Allansson
Forcering. Skedar håller skrammelmässa i tomma koppar. Ännu har lilla torrlastaren Tona några timmars gång innan hon når Hoek van Holland för att sedan gira in på Nieuwe Waterweg, förbi Europoort, oljeterminaler och andra ytterhamnar med kurs påt Rotterdams inre hamnar.
På varsin sida Maasmond, Maasmunnen, väntar helikopter-plattformarna likt en jättes hörntänder. Var inte rädda, kom in, jag lovar att inte bitas.
Ändå råmar sirener ångestfullt därinne i Maasmunnen när fartygen glider in i eller ut ur Nieuwe Waterweg och Rotterdams alltför stora mage. Råmandet kommer att omge Tona när munnen så småningom slukar henne.
I Tonas mäss ebbar kaffesörplandet ut. Mässmässa om jobb och sjöfolkets plikt-trogenhet pågår. Motorman Torsten predikar välbekanta psalmer:
– Vissa redare har aldrig begripit att dom inte kan bygga in den plikttrogenhet i automatiken som finns hos oss sjöfolk, vi har stått ut med det mesta. Medan redarna sitter säkert iland får vi klara allt härute, rädda deras flytande rikedomar.
– Visst Torsten, vi har varit alltför snälla och därför har facken varit alltför snälla, muttrar Mölndals-Johan, m/t Tonas ende matros som går dagman.
– Men erkänn gamle sotängel att du åtminstone är rik på minnen, dom kan ingen ta ifrån dej.
– Apropå minnen och plikttrogenhet, säjer båsen Jakob, så minns jag från en bananjagare en episod som har med plikt-trogenhet att göra. Jag vet banne mej inte om jag ska kalla det kunskapslyft eller kranlyft eller en moralitet.
– Moralitet, vilka fina ord du svänger dej med!
– Käften! Vi låg i Puerto Barrios, ja på Guatemalas karibsida, och lastade bananer. Ska dere gå med opp på loftet da, hade några av sjappets fagra damer lockat. Jajjemän, kocken och en matros var inte trögbedda. Dom sov över hos damerna, hade varskott om purrning i gryningen, visste att vi inte skulle gå förrän det var ljust. Lastning av guleböjar skulle som vanligt pågå hela natten. Förresten litade dom på att damerna visste bättre om ankomst- och avgångstider än mäklarna. Damerna brukade hålla reda på sånt, det var så att säja nödvändigt för bissnissen.
– Hur det nu var blev de inte purrade i god tid. Kocken sprang och när han hade en bit kvar till kajen såg han att vi hade lagt av förtöjningarna. Medan remsan vatten mellan kajen och oss sakta växte såg vi kocken spurta, säkert satte han nytt personligt rekord på hundra meter. Matrosen syntes inte till.
– Hoppa inte kocken! Jag kutar upp och varskor bryggan! skrek jag.
Men det behövdes inte och inte heller fanns nån anledning för kocken att riskera ett hopp. Vi hade förstås lastat bananstockarna med dom vanliga bandtransportörerna, men gubbsen på en kran som hade lyft ombord några specialcontainrar till vår däckslast hade fattat läget. Kranföraren sänkte kroken och skrek åt kocken att ställa sej i kroken och hålla sej i vajern, nä det var en bit kätting nederst. Shure, kocken gjorde så och lyftes elegant ombord, slapp aktersegling och käket var räddat. Kranföraren och gubbsen på kajen vinkade och allt var frid och fröjd för den plikttrogne kockens del trodde han och vi.
– Vi kom iväg och fortfarande syntes inte matrosen till. Kocken berättade att matrosen hade fått ont i benet och inte kunde springa. Nu var han akterseglad. Två dagar senare kom han ombord i hålan Tela på andra sidan hondurasgränsen just när vi hade lastat fullt och hamnarbetarna drog undan transportörerna. Det var inte så långt från Puerto Barrios och matrosen hade lätt tagit sig till Honduras och Tela. Han kom ombord i en sombrero och rökande en cigarr, haltade överdrivet och blev inte loggad på en enda krona av lönen, trots att han driftat i två dagar. Ja, det var ju på den tiden då loggningen var kvar.
– Vad var det med kocken då, du varskodde ju om nån vajsing, insköt Mölndals-Johan.
– Nu gubbe kommer vi till sens moral. Nån månad senare fick kocken via rederiet en helsickes saltad räkning från hamnstyrelsen i Puerto Barrios för det där lilla lyftet med krankroken. Hamnens höjdare tog förstås chansen att sko sig. Räkningen var ta mej fasen på tre månadslöner.
– Det var det fräckaste!
– Jojo, i det här fallet blir ju sens moral att plikttrogenhet straffas mens två dagars nevermind inte gör det. Till saken hör att jag vet att matrosens onda ben var fejkat. Jojo, och rederiet nekade att betala räkningen, kockstackarn förlorade tre månadslöner.
*
Mässen skakar till, liksom i ett kraftigt beklagande. Skedskramlet stämmer in medan flera av muggarna grips av oro och vandrar några centimeter innan det värsta skakanfallet går över.
– Tur att man inte har löständer, dom skulle ramla ur när vi forcerar, muttrar båsen Jakob.
Torsten som körde igång snacket om plikttrogenhet drar sig till minnes en händelse där plikttrogenheten ledde till ett öknamn. Nänä, inget elakt öknamn, men…
För längesedan for Torsten ihop med en gammal eldare, som tvingats att mönstra en dieselskramlare därför att sjöhavet var kort på både kolfyrade och oljefyrade ångerskor.
Storyn var den att eldaren Verner Andersson satt på krogen Standard i Gävle. Kanske hade krogen ett annat namn, Torsten minns inte säkert. Hur som helst, på krogen mottog Verner, som missionären sa, en inre värme. Utanför hans knotiga och söndervärkta kropp fanns krogens värme. Nästan tropiskt rödflammiga ansikten. Hemlycka för vissa.
Eldaren var mönstrad i ett fartyg med ”köttkrok” på skorstenen, ett S, alltså en sveakasse. Hon låg så att säga uppe i Gävle, uppe i vad som kallades kanalen, nära krogen där Verner satt. Det var sträng vinter och hon behövde isbrytare ut. Säkert blåste hon avgång och dessutom sista skriket, men den gode eldaren var inbegripen i filosofiska spörsmål med två infödingar och tycktes inte höra sirénen.
Men så – försent råkade eldaren titta upp, såg sveakassen på utgående, slängde en sedel på bordet, rusade upp och ut och fick tag på en sparkstötting. Det vara bara det att det satt en pojke på sparkstöttingen. Naturligt nog undrade denne vad som stod på när eldaren raskt sparkade iväg efter sveakassen och isbrytaren. Raskt framåt gick det på isen som var så tjock att det inte var farligt att ta sig fram nära kanten på rännan.
– Tjo hej, tjo hej! skrek eldaren Verner och sparkade på.
Pojken som hade fått klart för sig att eldaren hade blivit akterseglad och ville ombord greps av kapplöpningen, hoppade av och sprang bredvid och skrek:
– Tjo hej!
De tog in på ångaren ur vars skorsten det bolmade rök framfödd av den eldare som hade tagit akterseglade Verners vakt.
– Tjo hej, Tjooo hej!
Så småningom låg de jämsides och skrovet tornade upp sig intill dem. Eldaren och pojken var nu samstämmiga: – Tjo hej, tjo hej!
Ropen uppmärksammades och några ombord mannade relingen däruppe.
Sveakassen saktade, låg nästan stilla och en lotslejdare slängdes ut. Eldaren klättrade ombord, fick ovett, men också snart höra att chiefen i ett gräl med skepparn och förstestyrman propsat på nåd för syndaren.
– Mina eldare framdriver fartyget, vi måste väl för faen vänta på min eldare som skapar ånga så att vi kan förflytta oss över haven. Hut styrman, du kan stå där med din sextant och ta ned solen, men hur långt kommer du utan mina eldare! Du ska veta att Verner är en satans god ekonomieldare, en tekniker och ingen slugger. Inte behöver jag plocka dåligt förbrända kol ur asktunnan och sticka under nästan på Verner och skrika: Vad är det här! Nä du styrman, min eldare Verner är värd all uppskattning.
– Jasså han är din eldare och inte anställd av rederiet. Då betalar du väl hans lön också! fnös styrmannen.
– Jaja, avslutar Torsten historien, det var förstås ett tjafsande, men hur som helst fick plikttrogne Verner öknamnet Tjo Hej.
Mässen skakar till, liksom i ett kraftigt beklagande. Skedskramlet stämmer in medan flera av muggarna grips av oro och vandrar några centimeter innan det värsta skakanfallet går över.
– Tur att man inte har löständer, dom skulle ramla ur när vi forcerar, muttrar båsen Jakob.
Torsten som körde igång snacket om plikttrogenhet drar sig till minnes en händelse där plikttrogenheten ledde till ett öknamn. Nänä, inget elakt öknamn, men…
För längesedan for Torsten ihop med en gammal eldare, som tvingats att mönstra en dieselskramlare därför att sjöhavet var kort på både kolfyrade och oljefyrade ångerskor.
Storyn var den att eldaren Verner Andersson satt på krogen Standard i Gävle. Kanske hade krogen ett annat namn, Torsten minns inte säkert. Hur som helst, på krogen mottog Verner, som missionären sa, en inre värme. Utanför hans knotiga och söndervärkta kropp fanns krogens värme. Nästan tropiskt rödflammiga ansikten. Hemlycka för vissa.
Eldaren var mönstrad i ett fartyg med ”köttkrok” på skorstenen, ett S, alltså en sveakasse. Hon låg så att säga uppe i Gävle, uppe i vad som kallades kanalen, nära krogen där Verner satt. Det var sträng vinter och hon behövde isbrytare ut. Säkert blåste hon avgång och dessutom sista skriket, men den gode eldaren var inbegripen i filosofiska spörsmål med två infödingar och tycktes inte höra sirénen.
Men så – försent råkade eldaren titta upp, såg sveakassen på utgående, slängde en sedel på bordet, rusade upp och ut och fick tag på en sparkstötting. Det vara bara det att det satt en pojke på sparkstöttingen. Naturligt nog undrade denne vad som stod på när eldaren raskt sparkade iväg efter sveakassen och isbrytaren. Raskt framåt gick det på isen som var så tjock att det inte var farligt att ta sig fram nära kanten på rännan.
– Tjo hej, tjo hej! skrek eldaren Verner och sparkade på.
Pojken som hade fått klart för sig att eldaren hade blivit akterseglad och ville ombord greps av kapplöpningen, hoppade av och sprang bredvid och skrek:
– Tjo hej!
De tog in på ångaren ur vars skorsten det bolmade rök framfödd av den eldare som hade tagit akterseglade Verners vakt.
– Tjo hej, Tjooo hej!
Så småningom låg de jämsides och skrovet tornade upp sig intill dem. Eldaren och pojken var nu samstämmiga: – Tjo hej, tjo hej!
Ropen uppmärksammades och några ombord mannade relingen däruppe.
Sveakassen saktade, låg nästan stilla och en lotslejdare slängdes ut. Eldaren klättrade ombord, fick ovett, men också snart höra att chiefen i ett gräl med skepparn och förstestyrman propsat på nåd för syndaren.
– Mina eldare framdriver fartyget, vi måste väl för faen vänta på min eldare som skapar ånga så att vi kan förflytta oss över haven. Hut styrman, du kan stå där med din sextant och ta ned solen, men hur långt kommer du utan mina eldare! Du ska veta att Verner är en satans god ekonomieldare, en tekniker och ingen slugger. Inte behöver jag plocka dåligt förbrända kol ur asktunnan och sticka under nästan på Verner och skrika: Vad är det här! Nä du styrman, min eldare Verner är värd all uppskattning.
– Jasså han är din eldare och inte anställd av rederiet. Då betalar du väl hans lön också! fnös styrmannen.
– Jaja, avslutar Torsten historien, det var förstås ett tjafsande, men hur som helst fick plikttrogne Verner öknamnet Tjo Hej.
*
Mölndals-Johan drar i skägget: – Jag minns en Donsö-skeppare som hade plikter inte bara mot redaren utan också mot en annan… ja, höjdare kan man säja.
– Vadå för en höjdare?
– Lugna dej gubbe, talar jag om det börjar jag i fel ände på storyn.
Jag for timmerman i en norsk tanker. Hur som helst hade jag ledsnat och varskott att jag ville mönstra av i Nynäshamn.
– Väl avmönstrad såg jag en liten Donsötanker ligga där. Jag får väl gå ombord och hälsa på, tänkte jag. Sagt och gjort. Det visade sig att hon hade en förstestyrman som jag kände, han var den ende som inte var missionare eller religiös ombord. Försten berättade att dom var en matros kort och inte fick tag i nån i Nynäshamn. När han fråga om jag ville ta jobbet och mönstra samma eftermiddag sa jag alright.
Mölndals-Johan berättar att det var biffstek med lök till lunch. Det skulle bli skönt att slippa stavangeräggen, fiskbullarna. Var dom rätt tillagade gick det väl an, men även då kunde varannan dag bli för mycket.
Skepparn och alla ombord åt tillsammans. Bra tyckte Mölndals-Johan, morsade på gänget och fick sin plats.
Det doftade gott av löken och han öste till sig och skulle just börja att skyffla in när skepparn i kommandoton sa: – Här ombord ber vi bordsbön!
Mölndals-Johan hade inte bett bordsbön sedan barndomen, men han kunde gott ha gjort det nu om han inte hade rest ragg inför skepparns kommando. Kanske onödigt slamrigt la han ifrån sig kniv och gaffel och sa: – Jag tror inte jag passar i den här tanklådan.
Sen lämnade han mässen, tog väskan med. Förstestyrman som var kvar ute på däck, och övervakade att allt gick som det skulle, stoppade honom: – Vad är det, ska du iland nu! Varför tar du väskan med dej?
Mölndals-Johan förklarade hur det kändes.
– Vänta, jag ska klara ut det här, stanna du. Jag ska se till att du får dispens från bordsbönen.
Förstestyret höll sitt löfte, grejade så att Mölndals-Johan fick dispens från bordsbönen. Hur förstestyret tog skepparn är ovisst men Mölndals-Johan kom att trivas och stannade länge ombord. Vad det gällde bordsbönen såg skepparn den säkert som en plikt mot honom däruppe – om han nu finns.
– Inte för att jag vet hur märkvärdigt det är att få dispens från bordsbönen i en Donsötanker men jag fick det, muttrar Mölndals-Johan, kanske insåg skepparn att jag är en hopplös hedning.
– Intygas, båsen Jakob tittar på klockan, dags törna till!
Proletären 51-52, 2008-2009
• I nästa nummer av Proletären intervjuas Ove Allansson.
Mölndals-Johan drar i skägget: – Jag minns en Donsö-skeppare som hade plikter inte bara mot redaren utan också mot en annan… ja, höjdare kan man säja.
– Vadå för en höjdare?
– Lugna dej gubbe, talar jag om det börjar jag i fel ände på storyn.
Jag for timmerman i en norsk tanker. Hur som helst hade jag ledsnat och varskott att jag ville mönstra av i Nynäshamn.
– Väl avmönstrad såg jag en liten Donsötanker ligga där. Jag får väl gå ombord och hälsa på, tänkte jag. Sagt och gjort. Det visade sig att hon hade en förstestyrman som jag kände, han var den ende som inte var missionare eller religiös ombord. Försten berättade att dom var en matros kort och inte fick tag i nån i Nynäshamn. När han fråga om jag ville ta jobbet och mönstra samma eftermiddag sa jag alright.
Mölndals-Johan berättar att det var biffstek med lök till lunch. Det skulle bli skönt att slippa stavangeräggen, fiskbullarna. Var dom rätt tillagade gick det väl an, men även då kunde varannan dag bli för mycket.
Skepparn och alla ombord åt tillsammans. Bra tyckte Mölndals-Johan, morsade på gänget och fick sin plats.
Det doftade gott av löken och han öste till sig och skulle just börja att skyffla in när skepparn i kommandoton sa: – Här ombord ber vi bordsbön!
Mölndals-Johan hade inte bett bordsbön sedan barndomen, men han kunde gott ha gjort det nu om han inte hade rest ragg inför skepparns kommando. Kanske onödigt slamrigt la han ifrån sig kniv och gaffel och sa: – Jag tror inte jag passar i den här tanklådan.
Sen lämnade han mässen, tog väskan med. Förstestyrman som var kvar ute på däck, och övervakade att allt gick som det skulle, stoppade honom: – Vad är det, ska du iland nu! Varför tar du väskan med dej?
Mölndals-Johan förklarade hur det kändes.
– Vänta, jag ska klara ut det här, stanna du. Jag ska se till att du får dispens från bordsbönen.
Förstestyret höll sitt löfte, grejade så att Mölndals-Johan fick dispens från bordsbönen. Hur förstestyret tog skepparn är ovisst men Mölndals-Johan kom att trivas och stannade länge ombord. Vad det gällde bordsbönen såg skepparn den säkert som en plikt mot honom däruppe – om han nu finns.
– Inte för att jag vet hur märkvärdigt det är att få dispens från bordsbönen i en Donsötanker men jag fick det, muttrar Mölndals-Johan, kanske insåg skepparn att jag är en hopplös hedning.
– Intygas, båsen Jakob tittar på klockan, dags törna till!
Proletären 51-52, 2008-2009
• I nästa nummer av Proletären intervjuas Ove Allansson.