Högerpolitiken ger massarbetslöshet

I veckan tvingades finansminister Anders Borg räkna om regeringens prognoser från höstbudgeten. Han talar nu ”om den värsta finanskrisen sedan 1930-talet” och spår en arbetslöshet på 9,2 procent valåret 2010. Men om konsekvenserna av de nya beräkningarna talar regeringens tyst.

Med dagens varseltakt är risken uppenbar att också dessa siffror är i underkant. Under 1990-talet var antalet hel- och deltidsarbetslösa konstant mellan 650000 och 700000 personer åren 1993-1998, vilket motsvarar cirka 15 procent av arbetskraften.

Fler visstidsanställda
Tio år senare har fortfarande få svenskar kastats ut i arbetslöshet. Enligt Statistiska centralbyråns statistik var en kvarts miljon svenskar, 5,9 procent av arbetskraften, arbetslösa tredje kvartalet i år. Dagens varsel, 20000 bara under oktober månad, omsätts inte i arbetslöshet förrän varseltiden på normalt sex månader löpt ut.

Men högervridningen och liberaliseringen av arbetsmarknaden under 2000-talet har lett till en kraftig ökning av antalet tillfällighetsanställda. För dessa gäller inga varseltider, varför arbetslöshetssiffrorna kan stiga betydligt snabbare än politiker och experter anat.

IF Metall räknar med att hela nio procent av de kollektivanställda inom teknikområdet är visstidsanställda. Bara inom verkstadsindustrin håller drygt 10000 visstidsanställda på att förlora jobbet. En summa som i ett slag ökar antalet varslade med 50 procent.

Antalet visstidsanställda på hela arbetsmarknaden har de senaste femton åren ökat från 10 till 16 procent. Men det är inte bara den privata industrin som tillfälliga anställningar grasserar. Antalet visstidsanställda inom vård, omsorg och skola har ökat från 20 procent i början av 1990-talet till 25 procent idag. Kommunal räknar med att 120000 av de drygt 400000 kollektivanställda inom vård och omsorg har en visstidsanställning.

Sämre trygghet
Det betyder att hundratusentals anställda kan slängas ut i arbetslöshet utan att det läggs ett enda varsel. Detta i en situation där arbetslöshetsförsäkringen försämrats till oigenkännlighet och där snart sagt allt vad arbetsmarknadsutbildningar och kunskapslyft heter är nedlagt.

Under 1990-talets massarbetslöshet fick de arbetslösa inte bara en betydligt större del av lönen i arbetslöshetsersättning. Arbetsmarknadsutbildningar och kurser räknades som arbete och gav rätt till en ny period på a-kassan. I praktiken behövde nästan inga riskera att utförsäkras och den sociala standarden och köpkraften någorlunda hållas uppe för de drabbade.

Nu är detta historia och med högerns höjda avgifter för a-kassan står fler än någonsin helt utan försäkringsskydd. På ett decennium har den nyliberala högerpolitiken lyckats att så till den grad försämra tryggheten för det arbetande folket att det finns fog för finansminsterns visserligen aningslösa tal om likheter med 30-talskrisen.

LARS ROTHELIUS
Proletären 47, 2008