Höj taket - och ersättningen!
• Pensionsslaktaren Anna Hedborg befinner sig på nya äventyr, nu som regeringens socialförsäkringsutredare.
I den nya rollen är dock tonen en annan. Lika kallhamrat cynisk som
Hedborg var när hon slaktade ATP och försåg lågavlönade kvinnor med
pensioner som det är stört omöjligt att leva på, lika generöst givmild
är hon nu mot den samhällsnobless som har så mycket pengar att den
stört omöjligt kan göra sig av med dem alla.
Anna Hedborg vill avskaffa taket i sjukförsäkringen. Hon tycker det är
orättvist att höginkomsttagare inte får ut 80 procent av lönen i
ersättning om de är sjukskrivna, särskilt som höginkomststagarna som
kollektiv betalar in mer till sjukförsäkringen än vad de får ut.
*
Hedborgs ärende må vara gott. Hon är enligt egen utsago ute efter att
slå vakt om det generella socialförsäkringssystemet, som inte bara är
utsatt för attack från den borgerliga alliansens partier, utan som
också har att tampas med ökande konkurrens från diverse privata
försäkringar.
Hedborg vill helt enkelt köpa höginkomsttagarnas uppslutning kring den
generella sjukförsäkringen. Därav den plötsliga givmildhet Anna Hedborg
kallar rättvisa och solidaritet.
För vår del finner vi förslaget något absurt. Ericssons vd Carl-Henrik
Svanberg behöver inte 846.000 kronor i månaden i sjuklön, om han nu
skulle få för sig att gå sjukskriven, och Göran Persson behöver inte
88.000 kronor. De klarar sig gott ändå. Rättvisa är att alla har
möjlighet att leva anständigt om och när de är sjuka. Solidaritet är
att de rika och de friska betalar mer till försäkringen än de tar ut på
det att de fattiga och de sjuka skall få ut mer.
Det finns ingen anledning att fjäska för herrar som Svanberg och
Persson. Men givetvis kräver sjukförsäkringssystemets legitimitet att
huvuddelen av löntagarna är fullt försäkrade, annars urgröps stödet för
systemet och de privata alternativen framstår som alltmer lockande för
alltfler. Den borgerliga alliansens partier fiskar i en sådan
opinionsförskjutning i grumligt individualistisk och egoistisk
riktning: ”Varför skall jag betala till alla dessa kverulanter och
slöfockar när jag inte får ut full ersättning själv.”
Hedborgs ärende må vara gott. Hon är enligt egen utsago ute efter att
slå vakt om det generella socialförsäkringssystemet, som inte bara är
utsatt för attack från den borgerliga alliansens partier, utan som
också har att tampas med ökande konkurrens från diverse privata
försäkringar.
Hedborg vill helt enkelt köpa höginkomsttagarnas uppslutning kring den
generella sjukförsäkringen. Därav den plötsliga givmildhet Anna Hedborg
kallar rättvisa och solidaritet.
För vår del finner vi förslaget något absurt. Ericssons vd Carl-Henrik
Svanberg behöver inte 846.000 kronor i månaden i sjuklön, om han nu
skulle få för sig att gå sjukskriven, och Göran Persson behöver inte
88.000 kronor. De klarar sig gott ändå. Rättvisa är att alla har
möjlighet att leva anständigt om och när de är sjuka. Solidaritet är
att de rika och de friska betalar mer till försäkringen än de tar ut på
det att de fattiga och de sjuka skall få ut mer.
Det finns ingen anledning att fjäska för herrar som Svanberg och
Persson. Men givetvis kräver sjukförsäkringssystemets legitimitet att
huvuddelen av löntagarna är fullt försäkrade, annars urgröps stödet för
systemet och de privata alternativen framstår som alltmer lockande för
alltfler. Den borgerliga alliansens partier fiskar i en sådan
opinionsförskjutning i grumligt individualistisk och egoistisk
riktning: ”Varför skall jag betala till alla dessa kverulanter och
slöfockar när jag inte får ut full ersättning själv.”
*
Här finns idag ett problem i både sjuk- och a-kassa. Genom att taken
inte följt med inkomstutvecklingen, så är idag bara cirka 50 procent av
löntagarna fullt försäkrade, att jämföra med 70 procent 1993. Det ger
både sviktande stöd för det generella systemet och en tilltagande
privat försäkringsmarknad. Därför är det både rimligt och nödvändigt
att höja taken. Den exakta nivån kan diskuteras, men utgångspunkten bör
vara att en klar majoritet av löntagarna är fullt försäkrade.
Minst lika angeläget är dock att höja ersättningsnivån och ta bort
karensdagen. För låginkomststagare som knappt kan leva på sin lön är
det idag rena katastrofen att bli sjuk. Det är oacceptabelt och
orättvist och dessutom ett hot mot folkhälsan, då många inte har råd
att sjukskriva sig när de är sjuka. Med påföljd att de blir ännu
sjukare.
Alltså. Höj taket i sjukförsäkringen. Men återställ också ersättningen
till 90 procent och ta bort karensdagen. Betala merkostnaden med höjd
sjukförsäkringsavgift - det har företagen råd med.
Här finns idag ett problem i både sjuk- och a-kassa. Genom att taken
inte följt med inkomstutvecklingen, så är idag bara cirka 50 procent av
löntagarna fullt försäkrade, att jämföra med 70 procent 1993. Det ger
både sviktande stöd för det generella systemet och en tilltagande
privat försäkringsmarknad. Därför är det både rimligt och nödvändigt
att höja taken. Den exakta nivån kan diskuteras, men utgångspunkten bör
vara att en klar majoritet av löntagarna är fullt försäkrade.
Minst lika angeläget är dock att höja ersättningsnivån och ta bort
karensdagen. För låginkomststagare som knappt kan leva på sin lön är
det idag rena katastrofen att bli sjuk. Det är oacceptabelt och
orättvist och dessutom ett hot mot folkhälsan, då många inte har råd
att sjukskriva sig när de är sjuka. Med påföljd att de blir ännu
sjukare.
Alltså. Höj taket i sjukförsäkringen. Men återställ också ersättningen
till 90 procent och ta bort karensdagen. Betala merkostnaden med höjd
sjukförsäkringsavgift - det har företagen råd med.
*
Enligt Hedborg omfördelar sjukförsäkringssystemet 29 miljarder kronor
per år från (friska) höginkomststagares avgifter till
långinkomststagarnas sjukkostnader. Det är utmärkt. I en situation då
skattesystemet förlorat nästan all progressivitet är det bra att det
finns några omfördelningsinstrument kvar. Därför är det viktigt att slå
vakt om systemet.
Proletären 42, 2005
Enligt Hedborg omfördelar sjukförsäkringssystemet 29 miljarder kronor
per år från (friska) höginkomststagares avgifter till
långinkomststagarnas sjukkostnader. Det är utmärkt. I en situation då
skattesystemet förlorat nästan all progressivitet är det bra att det
finns några omfördelningsinstrument kvar. Därför är det viktigt att slå
vakt om systemet.
Proletären 42, 2005