Jag är arg!

På TV och i tidningar ser man numera allt oftare
(fast lite inlindat): ”Det finns massor av arbeten som en gnällig
50-årig kärring från hemtjänsten kan välja på om ryggen inte längre
håller för att lyfta gamlingar. Hon ska inte belasta
sjukförsäkringssystemet – hon ska stå till arbetsmarknadens förfogande!
Dra in sjukpenningen och skaffa ett nytt jobb”.



Visst – det är bara att ta fram Göteborgs-Postens jobb-bilaga så finns
arbetsmöjligheterna där om man bara vill. Se själv: ”Fiskeriverket
söker informatör” … Mmm – klarar man ju med dålig rygg. En kommun
söker ”enhetschef för äldreomsorgen” … Kan kanske vara något för en
person med 30 års erfarenhet av att röja skit?



Inga jobb

Nej – här har vi jobbet: ”Arbetsmiljöverket i Göteborg söker en
inspektör med erfarenhet från hälso- och sjukvården eller från
omsorgen.” Måste vara det perfekta jobbet för en som av arbetsmiljöskäl
inte längre klarar att vårdyrket. Detta jobb är ju precis så som jag
brukar skriva i mina rekommendationer för omplacering av sjukskrivna –
hon måste få ett lättare, rörligt arbete med varierande
arbetsställningar där ensidig belastning undviks.



Så enkel är inte verkligheten. För ett medelålders biträde från
äldreomsorgen med kronisk värk eller för en sönderstressad
barnsköterska finns inga jobb på dagens arbetsmarknad som de klarar
trots sina medicinska problem. De saknar rätt utbildning och har inte
rätt erfarenhet. Jag vet att det på de flesta arbetsplatser finns
arbetsuppgifter de långtidssjukskrivna kvinnorna skulle klara
åtminstone deltid om bara tjänster fanns. Men de flesta lättare
tjänster försvann i 90-talets drastiska nedskärningar av den offentliga
sektorn.



Förlorarna

Och här är kärnan på problemet. Den svenska arbetsmarknaden har
genomgått en oerhörd förvandling de senaste femton åren och de allra
största förlorarna är det lågavlönade kvinnorna utan specifik
yrkesutbildning. Är de unga har de svårt att komma in på
arbetsmarknaden – i bästa fall får de ett korttidsvikariat. Vanligast
är dock timanställning med all ekonomisk och social osäkerhet detta för
med sig. Och korttidsanställningar tenderar att öka allt mer, främst
för unga kvinnor.



Är de över 50 år har allt fler svårare att klara sitt arbete om det är
tungt och stressigt. Och fler kvinnor än män har idag arbeten med
monotona moment, upprepade lyft och dåligt inflytande över sin
arbetssituation. Allt färre lågavlönade kvinnor klarar idag av att
arbeta fram till pensionsåldern på grund av olika former av sjukdom och
arbetsskador (fast de klassas inte som sådana). Trots att
förtidspension innebär en rejäl sänkning av inkomsten! Så det är inte
något man väljer om man inte är tvungen.



1990 var 85 procent av arbetskraften mellan 20-65 år i arbete. Vi hade
Europas högsta andel kvinnor i arbete. Idag har siffran sjunkit till 78
procent. En miljon människor i vårt land står utanför arbetsmarknaden –
ofrivilligt på grund av arbetslöshet eller av medicinska skäl. Och det
är fler kvinnor än män som hamnat utanför. Orsaken är inte att
latmasken brett ut sig. Det är medvetna politiska beslut som lett till
denna situation. Det är därför jag blir så förbannad när jag hör
borgarnas attack mot alla som tvingas leva på de socialförsäkringar som
Sveriges riksdag infört för att inte någon ska behöva leva i misär år
2005.



1990-talet var nedskärningarnas årtionde. Fram till dess hade den
offentliga sektorn kontinuerligt byggts ut för att motsvara de behov
som fanns av sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning. Behovet
sattes före lönsamhet. Solidaritet sattes före egoism och enskilda
vinstintressen. Men så kom högervindarna och EU.

Samhället skulle minska sina insatser för de svaga. Vård och omsorg
skulle liksom skolan konkurrensutsättas (=kunna bli vinstgivande för
privata intressen). Eftersom personalkostnader är det som är den
största utgiftsposten i den offentliga sektorn, skulle färre göra mer.
Fler barn på dagisavdelningarna, fler barn i klasserna, sjukare äldre
på äldreboendena och mindre personal.



Ökad stress

Här har vi orsakerna till det ökade ohälsotalet. Arbetstakten har
skruvats upp i den offentliga sektorn. Personal har tagits bort. Men
ingen i chefsställning har vågat tala om för de som finns kvar vad de
ska låta bli att göra nu när de blivit färre. När man arbetar med
människor är det oerhört stressande att veta vad du borde göra men inte
hinner med, det vet jag av egen erfarenhet. Men man kan bara jobba med
den högre växeln inne en kortare tid. Sedan skär motorn ihop.



Ökad stress leder till att kroppens muskler spänner sig för att klara
av den akuta situationen. Men om man efter arbetet har svårt att koppla
av jobbet på grund av dåligt samvete för vad man borde ha gjort men
inte hunnit, slappnar inte musklerna av på fritiden utan man kommer in
i en ond cirkel. Har man ett tungt arbete är det lätt att överbelasta
armar, nacke och rygg. Har man kommit upp i 50-årsåldern behöver
kroppen mer tid att hämta sig – något som inte längre finns.



Tydlig statistik

Detta avspeglar sig tydligt i statistiken. På 1980-talet var det oftast
byggnadsarbetare och industriarbetare som slogs ut i förtid från
arbetsmarknaden på grund av tungt arbete och omänskliga ackord. Idag är
det lågavlönade kvinnor inom vård och omsorg som toppar statistiken för
förtidspension. 60 procent av förtidspensionärerna är idag kvinnor.
Bland LO-kvinnorna är det mindre än hälften som är i arbete när de
kommit upp i 60-årsåldern.



Statistiska centralbyrån har gjort en undersökning om arbetsmiljön
idag. Där konstateras att allt färre numera har tillgång till
företagshälsovård för att förebygga arbetsskador – speciellt har den
minskat för LO-kvinnorna. Trots alla lagar och förordningar om
arbetsgivarens skyldighet att hjälpa till att få den sjukskrivne åter i
arbete, fungerar det inte i praktiken. Om du inte längre klarar lyft
och andra tunga arbetsuppgifter, finns inga jobb inom kommunen eller
landstinget längre.



Visserligen skulle du kanske klara av att sitta och prata med de gamla
(så att de inte behöver så mycket lugnande medicin) eller ta en
promenad med den gamla (så att de slapp sömnmedicin), men sådana
jobb/tjänster finns inte längre. Och när du inte kan omplaceras av din
arbetsgivare på grund av att det inte finns något jobb som du skulle
kunna klara trots värken, har de numera rätt att säga upp dig.



Beslutar sedan försäkringskassans läkare att du visserligen inte längre
klarar ditt tidigare jobb, men att du trots dina medicinska problem
skulle kunna klara ”något på arbetsmarknaden förekommande arbete”, som
motiveringen brukar vara, kan sjukersättningen dras in och plötsligt är
du arbetslös istället. Att du inte kan söka som informatör på
fiskeriverket eller som enhetschef på grund av att du saknar utbildning
och erfarenhet, spelar ingen roll. Men hur stor är chansen att en
50-årig kvinna utan utbildning men med värkande nacke och rygg någonsin
hittar arbete igen?



Och inte ökar det sysselsättningen i Sverige att du förs från ena
statistikkolumnen till den andra. En miljon människor står fortfarande
utanför arbetsmarknaden. De höga sjuktalen och den höga arbetslösheten
försvinner inte med byråkratiska åtgärder. Statistiska centralbyråns
egna undersökning ger svaret. När de frågade ett stort antal svenskar
vad som måste till för att de skulle orka arbeta fram till pensionen
var svaret samstämmigt – både från kvinnor och från män: Kortare
arbetstid, lägre arbetstakt och bättre psykosocial arbetsmiljö.



Å ena sidan en halv miljon människor som inte har fast jobb. Å andra
sidan en halv miljon människor som i förtid slagits ut från
arbetsmarknaden, oftast på grund av dålig arbetsmiljö som går att
förebygga. Men det är en ekvation som går att lösa!



Sverige är rikare än någonsin – företagens vinster är rekordstora och
EU-medlemskapet slukar miljarder. Pengar finns – och vi har inte råd
att fortsätta misshushålla med landets viktigaste tillgång – människan!

• Sätt heltid till 30 timmar per vecka med en lön som går att leva på!

• Dela på jobben – minska på arbetstakten!

• Sänk pensionsåldern till 60 år!



HJÖRDIS FOHRMAN, distriktsläkare, Göteborg

PROLETÄREN 1-2, 2006