Jämställdhetskrönikan: Makten över kroppen
Läkaren och före detta psykiatrisamordnaren Anders Milton har på uppdrag av regeringen utrett möjligheterna att minska antalet aborter i Sverige. Uppgiften kan tyckas oskyldig och lovvärd. Det är klart att samhället så långt det är möjligt ska hjälpa kvinnor att förhindra oönskade graviditeter. Sexualrådgivning och billiga preventivmedel måste vara självklara delar av folkhälsoarbetet.
Anders Milton konstaterar i sin rapport till regeringen att det i Sverige utförs fler aborter än i något annat västeuropeiskt land. Detta tolkar han automatiskt som ett problem som måste lösas, men att omedelbart och utan analys betrakta en relativt hög abortfrekvens som ett problem är en farlig väg att gå.
Det större antalet aborter i Sverige kan lika gärna tolkas som att sjukvården på detta område är välfungerande. Kvinnor i Sverige har rätt till fri abort längre in i graviditeten än i de flesta andra länder, och aborten är fri även i ekonomiskt och moraliskt hänseende. En kvinna som vill avbryta en graviditet behöver inte motivera sitt beslut för sjukhuspersonal eller myndigheter och vårdavgiften är tillräckligt låg för att alla ska ha råd att söka hjälp.
Statistiken som jämför olika länders abortfrekvens säger ingenting om hur många kvinnor som av olika skäl ändå fullföljer en oönskad graviditet. Detta skulle vara ett bättre och sannare mått på kvinnohälsa.
En fullgången graviditet är, oönskad eller ej, en betydligt större utmaning för kvinnokroppen än en abort. Många talar om kvinnors psykiska hälsa efter en abort, men få talar om hur många som faktiskt drabbas av nedstämdhet, depressioner och allvarliga psykiska sjukdomar i samband med graviditet och förlossning.
Föreställningen om aborten som en kris i en kvinnas liv verkar för övrigt inte ha någon förankring i verkligheten. När forskare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå intervjuade kvinnor som kom till sjukhuset för en abort visade det sig att de allra flesta upplevde en känsla av lättnad och befrielse inför ingreppet. Ett år efter aborten uppgav en majoritet att de inte hade haft några känslomässiga problem och många berättade att de hade mått bättre än vad de hade förväntat sig. Bara en kvinna av 60 ångrade sitt beslut.
*
Så varför är det då så viktigt för regeringen att försöka minska antalet aborter? Är det för att spara pengar i sjukvården, eller för att förhindra kvinnors sexuella utsvävningar? Eller kanske för att avbrutna graviditeter för vissa medlemmar i regeringen är ett etiskt dilemma?
Vi får inte glömma att Kristdemokraterna så sent som inför valet 1991 hävdade att abort var ”onaturligt och visar att människor har blivit vilseledda”. Den högerregering som bildades efter denna valrörelse utredde en samvetsklausul som skulle ge blivande läkare och sjuksköterskor rätten att vägra undervisning om abort.
Under nuvarande högerregering har Socialdepartementet lagt ett lagförslag som ska skydda ofödda barn till kvinnor med missbruk. Genom en ändring i lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska det bli lättare att omhänderta kvinnor i missbruk om de är gravida.
Organisationer som Ja till livet jublar. I och med lagförslaget vinner abortmotståndarna en viktig symbolisk seger för sin uppfattning att ett foster har egna mänskliga rättigheter som kan ställas mot kvinnans rättigheter.
Diskussionen handlar inte egentligen om de barn som föds med skador till följd av gravida kvinnors missbruk. Dessa barn utnyttjas enbart på det mest skamliga sätt för att inskränka hela den kvinnliga befolkningens rätt till sin kropp och sexualitet.
Så varför är det då så viktigt för regeringen att försöka minska antalet aborter? Är det för att spara pengar i sjukvården, eller för att förhindra kvinnors sexuella utsvävningar? Eller kanske för att avbrutna graviditeter för vissa medlemmar i regeringen är ett etiskt dilemma?
Vi får inte glömma att Kristdemokraterna så sent som inför valet 1991 hävdade att abort var ”onaturligt och visar att människor har blivit vilseledda”. Den högerregering som bildades efter denna valrörelse utredde en samvetsklausul som skulle ge blivande läkare och sjuksköterskor rätten att vägra undervisning om abort.
Under nuvarande högerregering har Socialdepartementet lagt ett lagförslag som ska skydda ofödda barn till kvinnor med missbruk. Genom en ändring i lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska det bli lättare att omhänderta kvinnor i missbruk om de är gravida.
Organisationer som Ja till livet jublar. I och med lagförslaget vinner abortmotståndarna en viktig symbolisk seger för sin uppfattning att ett foster har egna mänskliga rättigheter som kan ställas mot kvinnans rättigheter.
Diskussionen handlar inte egentligen om de barn som föds med skador till följd av gravida kvinnors missbruk. Dessa barn utnyttjas enbart på det mest skamliga sätt för att inskränka hela den kvinnliga befolkningens rätt till sin kropp och sexualitet.
*
I debatten om aborter finns också en moralisk upprördhet över människors (läs kvinnors) ovilja att förhindra oönskade graviditeter. Som om det står i vår makt att till hundra procent skydda oss mot livets villkor.
I Sverige görs 0,6 aborter per kvinna och livstid, vilket förenklat innebär att drygt varannan kvinna någon gång under alla sina reproduktiva år genomgår en abort. Det är knappast hissnande siffror, och snarare ett tecken på att vi är mycket noga med att undvika oönskade graviditeter.
Om vi dessutom för en gångs skull riktade uppmärksamheten mot männens sexualitet och vågade se hur vanligt det är att män på olika sätt tvingar till sig sex av kvinnor, skulle vi inse att en kvinna långt ifrån alltid har makten att själv bestämma när hon ska bli gravid.
I abortmotståndarnas drömvärld måste kvinnan ta ansvar både för sin egen och mannens sexualitet och sedan även ta konsekvenserna när något går snett.
I debatten om aborter finns också en moralisk upprördhet över människors (läs kvinnors) ovilja att förhindra oönskade graviditeter. Som om det står i vår makt att till hundra procent skydda oss mot livets villkor.
I Sverige görs 0,6 aborter per kvinna och livstid, vilket förenklat innebär att drygt varannan kvinna någon gång under alla sina reproduktiva år genomgår en abort. Det är knappast hissnande siffror, och snarare ett tecken på att vi är mycket noga med att undvika oönskade graviditeter.
Om vi dessutom för en gångs skull riktade uppmärksamheten mot männens sexualitet och vågade se hur vanligt det är att män på olika sätt tvingar till sig sex av kvinnor, skulle vi inse att en kvinna långt ifrån alltid har makten att själv bestämma när hon ska bli gravid.
I abortmotståndarnas drömvärld måste kvinnan ta ansvar både för sin egen och mannens sexualitet och sedan även ta konsekvenserna när något går snett.
*
I förra veckan presenterade Anders Milton sina förslag för socialminister Göran Hägglund. Ökade subventioner för p-piller till unga, bättre sexualundervisning, kondomer och dagenefterpiller till skolelever. Inga konstigheter där.
Desto mer uppseendeväckande är förslaget att inrätta ett nationellt abortregister under Socialstyrelsen. Syftet är att samla uppgifter om de kvinnor som genomgår abort, för att på så sätt genom forskning kunna rikta de abortförebyggande insatserna till rätt grupper i samhället.
Bland annat ska socioekonomiska och kulturella skillnader i abortförekomst kartläggas, vilket rimligtvis innebär att kvinnan måste lämna ut uppgifter om inkomst, sysselsättning och etnicitet när hon kommer till sjukhuset. Därmed går vi miste om en viktig del av den fria aborten, nämligen rätten att inte behöva svara på några frågor.
Anders Milton hävdar att ingen vet om aborter är vanligare i vissa socioekonomiska eller kulturella grupper. Men självklart finns det andra sätt att forska kring aborter än att registrera kvinnor i ett nationellt register.
I ovan nämnda undersökning vid Norrlands universitetssjukhus levde de flesta kvinnor som gjorde abort i fungerande parrelationer, hälften hade barn sedan tidigare och var fjärde hade en avslutad högskoleutbildning. Dessa kvinnor lever knappast upp till bilden av kvinnan på abortkliniken som ung, invandrad, okunnig och ansvarslös.
Självklart skulle forskningen bli mer exakt och tillförlitlig om forskarna hade ett register att tillgå, men priset är skyhögt jämfört med vinsten. All samhällsforskning skulle underlättas om vi förde omfattande register över samtliga medborgare, men de flesta inser vilket mardrömssamhälle vi då skulle leva i.
I förra veckan presenterade Anders Milton sina förslag för socialminister Göran Hägglund. Ökade subventioner för p-piller till unga, bättre sexualundervisning, kondomer och dagenefterpiller till skolelever. Inga konstigheter där.
Desto mer uppseendeväckande är förslaget att inrätta ett nationellt abortregister under Socialstyrelsen. Syftet är att samla uppgifter om de kvinnor som genomgår abort, för att på så sätt genom forskning kunna rikta de abortförebyggande insatserna till rätt grupper i samhället.
Bland annat ska socioekonomiska och kulturella skillnader i abortförekomst kartläggas, vilket rimligtvis innebär att kvinnan måste lämna ut uppgifter om inkomst, sysselsättning och etnicitet när hon kommer till sjukhuset. Därmed går vi miste om en viktig del av den fria aborten, nämligen rätten att inte behöva svara på några frågor.
Anders Milton hävdar att ingen vet om aborter är vanligare i vissa socioekonomiska eller kulturella grupper. Men självklart finns det andra sätt att forska kring aborter än att registrera kvinnor i ett nationellt register.
I ovan nämnda undersökning vid Norrlands universitetssjukhus levde de flesta kvinnor som gjorde abort i fungerande parrelationer, hälften hade barn sedan tidigare och var fjärde hade en avslutad högskoleutbildning. Dessa kvinnor lever knappast upp till bilden av kvinnan på abortkliniken som ung, invandrad, okunnig och ansvarslös.
Självklart skulle forskningen bli mer exakt och tillförlitlig om forskarna hade ett register att tillgå, men priset är skyhögt jämfört med vinsten. All samhällsforskning skulle underlättas om vi förde omfattande register över samtliga medborgare, men de flesta inser vilket mardrömssamhälle vi då skulle leva i.
*
Historiskt har läkare och forskare ofta tagit sig rätten att kränka kvinnokroppen i vetenskapens namn. Kvinnokroppen är den mörka kontinenten som måste kontrolleras och utforskas till varje pris. Ett register över kvinnor som väljer att avbryta sina graviditeter är en grov kränkning och ett allvarligt hot mot aborträtten. Risken är uppenbar att oönskat gravida kvinnor i stället söker sig till en svart marknad, med allt vad det innebär av hälsorisker och traumatiska ingrepp. Inte på trettiofem år har svenska kvinnor behövt smyga på bakgator eller åka utomlands för att få hjälp i en trängd situation. Låt oss slippa det även i fortsättningen.
JENNY TEDJEZA
Proletären nr 29, 2009
Historiskt har läkare och forskare ofta tagit sig rätten att kränka kvinnokroppen i vetenskapens namn. Kvinnokroppen är den mörka kontinenten som måste kontrolleras och utforskas till varje pris. Ett register över kvinnor som väljer att avbryta sina graviditeter är en grov kränkning och ett allvarligt hot mot aborträtten. Risken är uppenbar att oönskat gravida kvinnor i stället söker sig till en svart marknad, med allt vad det innebär av hälsorisker och traumatiska ingrepp. Inte på trettiofem år har svenska kvinnor behövt smyga på bakgator eller åka utomlands för att få hjälp i en trängd situation. Låt oss slippa det även i fortsättningen.
JENNY TEDJEZA
Proletären nr 29, 2009