Jan Myrdal om krisen: Var inte dum min vän!

Frågan är enkel och svaren vet du ju. Skälet till den så kallade finanskrisen är att Förenta staternas världsvälde inte vilar på egen produktion och egna resurser utan på kredit. Både dess inhemska konsumtion (kreditkortsfinansierad) och hela dess världsvälde med alla sina krig – i Irak och Afghanistan och allt det som kallas krig mot terrorism – förs med upplånade pengar.

Att Japan, Kina, Saudi Arabien och även EU (med små bihangsstater som Sverige) gått med på denna finansiering har inte skett frivilligt (pratet om västliga värden kan vi lämna därhän – läs historia om föregående världsväldens prat om ideal!).

Förenta staterna har lyckats med denna vigilians så som vanliga svenska storbankruttörer. Får länge låna mer och mer under självmordshot. Om Förenta staterna inte ges mer kredit sägs hela systemet drabbas av härdsmälta.

Inte egna pengar
Nu tycks vi dock vara där. Förenta staternas underskott har blivit astronomiskt. När dess president och kongress beslutar om att satsa 700 miljarder dollar är det inte egna pengar (det egna folkets skattepengar) det rör sig om utan pengar som Japan och Kina skall stå för. Men där har de ledande bankmännen nu börjat bromsa. De vill inte längre vara med om att betala.

Även Förenta staternas självmordshot tycks vara utan verkan. Kanske hellre en ända med förskräckelse än en förskräckelse utan ände börjar man säga i finansmaktens korridorer där i Beijing och Tokyo (och även Riyadh).

Men det finns också en annan väg Förenta staterna kan försöka. Vilken var dess väg ut ur trettiotalskrisen fram till nytt välstånd? Det stora kriget! Nå, allt är dubbelt. Att Roosevelt provocerade fram ett av honom i förväg väl känt japanskt anfall mot Pearl Harbour är sedan länge belagt – även om det av taktiska skäl knappast sägs åt skolelever. Endast så kunde han övervinna ett folkligt motstånd mot det krig mot Japan och Tyskland han av allmänna skäl fann behövligt.

Vi – i Europa och Kina – kan vara överens om att detta hans krig mot det kejserliga Japan och Hitlers Tyskland var oss till nytta.
Blodsoffren för detta krig var enorma. 20 000 000 enbart i dåtida Sovjetunionen – men i Förenta staterna skapade kriget välstånd. Dess krigsoffer var mord- och trafikdödsförsumbara trots allt Hollywood visar fram.

Eller Koreakriget. Oavsett hur det inleddes kom den MacArthurs offensiv mot Yalu vilken ledde till att det kriget blev ett medelstort krig med miljonoffer – de flesta asiater – skapa ett västligt ekonomiskt uppsving även i utkantsländer som Sverige.

Risk för krig
Risken finns nu att Förenta staternas ledning liksom inför Andra världskriget och i Koreakriget väljer krig. Märk att både den så kallat liberale Obama och den officiellt konservative McCain talar om krig, fler trupper, den ene i Afghanistan (och Pakistan) och den andre i Irak. Detta omskrutna val är för världsfreden valet mellan vit kask och kask vit.

För att undvika en hotande härdsmälta genom att utvidga Afghanistankriget till Pakistan kan Obama nu sabotera Storbritanniens och Saudi Arabiens pågående försök till en för dem ekonomiskt och militärt lämplig politisk lösning i Afghanistan.

Endera av de två kandidaterna kan välja att släppa loss Israel att atombomba Iran. Vilket skulle leda till ett mycket stort krig. Blodigare än Koreakriget. De kan även – som Bush nu tycks förbereda – välja en stor – dock inte atombombsstor (ty den blir garanterad ömsesidig förintelse) – väpnad konflikt med Ryssland. Politiken med framskjutna baser och i NATO med Georgien och Ukraina tyder på det. Men utgången blir oviss. Dock för en liten randstat som Sverige kan det medföra att vi upphör.

Vi kan påverka
Men om vi – du som jag – inte är dumma utan väljer vara medvetna, tänker själva och förstår vad som händer kan vi ta vårt ansvar, bidra till att påverka utgången. Då, på femtiotal och sextiotal, lyckades vi genom stora folkliga aktioner (minns Stockholmsappellen!) trots all mediapropaganda och trots vad våra politiker sade förhindra ett förberett Tredje världskrig. Vi lyckades också – trots politikerna våra (även Palme!) – stoppa arbetet på en svensk atombomb.

Men jag vet inte om vi vågar vara förnuftiga. Än mindre om vi blir många nog som vågar. Kanske det enda vi kan hoppas på är att man i Beijing, Tokyo och Riyadh säger:

– Det är nog bättre att dra i snöret, stänga krediterna och låta också detta världsvälde åka ner i kloaken till alla de forna; det romerska imperiet som det spanska världsväldet, det brittiska imperiet som Bresjnevs östblock.

JAN MYRDAL
Proletären 42, 2008