Jobbprogrammet: Vi måste säga stopp och belägg!

I denna artikel granskar Kommunistiska Partiets ordförande Anders Carlsson högerns systemskifte och vad som bör göras för att stoppa det.   

Det nyliberala systemskiftet i Sverige har pågått i drygt 20 år nu, oavsett politisk färg på regeringen.

Systemskiftet började med avregleringspolitiken på 1980-talet, anförd av den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt och hans sk kanslihushöger, och skiftet fick sedan fullt genomslag när det politiska etablissemanget i bred enighet beslutade att först anpassa och sedan ansluta Sverige till det marknadsliberala EU-projektet.

Redan här genomfördes det första stora systemskiftet vad gäller jobben, detta genom att full sysselsättning ströks som överordnat mål för den ekonomiska politiken. Till förmån för nyliberalismens – och monopolkapitalets – krav på prisstabilitet.

Ironiskt nog var det åter en socialdemokratisk finansminister som höll i yxan, denna gång i form av Allan Larsson, men skiftet genomfördes i bred enighet och det har gällt sedan dess. Numera är det inte full sysselsättning som gäller som ideal, utan sk jämviktsarbetslöshet, vilket betyder att arbetslöshet medvetet används för att hålla inflationen i schack.

Massarbetslöshet
Följderna av detta systemskifte blev dramatiska. På några få år rusade arbetslösheten i höjden för att under 1990-talets värsta krisår placera sig en bra bit över 10 procent.

På köpet har EU-medlemskapet inneburit fritt fram för utländska firmor att bedriva låglönekonkurrens på svensk arbetsmarknad, numera legaliserad genom EU-domstolens utslag i Vaxholmsmålet.

Mot denna bakgrund skulle man kunna tycka att systemskiftet redan är genomfört och att det inte finns mycket kvar för högern att uträtta. Den behöver bara förvalta ett systemskifte som redan är genomfört.

Men så är det inte. Högerns sk jobbpolitik innebär ytterligare ett dramatiskt steg i den nyliberala systemskiftet. Med målet att placera överbliven arbetskraft i en tjänstesektor som är så lågavlönad att den fyller samma funktion i kampen mot inflationen som öppen arbetslöshet.

Detta är kärnan i högerns systemskifte i arbetsmarknadspolitiken.

Sedan början av 1950-talet har svensk arbetsmarknadspolitik styrts av en mycket medveten strategi, formad inte minst av de båda socialdemokratiska ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner.

Vägs ände
Enligt Rehn/Meidner-modellen skulle arbetskraft medvetet styras över från lågproduktiva till högproduktiva sektorer i ekonomin, vilket i sin tur skulle ge ökad tillväxt och ökad välfärd. Medlet för att åstadkomma denna överföring var en jämn inkomstfördelning, i praktisk politik betecknad som solidarisk lönepolitik. Genom en hyggligt jämbördig löneutveckling, så skulle de högproduktiva sektorerna bli extra vinstrika (genom låga lönekostnader), medan arbetskraftsintensiva, lågproduktiva sektorer skulle gå i graven (genom för höga lönekostnader).

För att ta det klassiska exemplet: En medveten tanke med den solidariska lönepolitiken var att textilarbetarna skulle bli olönsamma för att så fort som möjligt om-skolas till mer lönsamma bilarbetare. Både investeringar och arbetskraft skulle styras till den högproduktiva industrin.

Följden blev att större delen av den svenska textilindustrin lades ner under 1960- och 70-talen, då också andra typer av lågproduktiva jobb i det stora hela försvann, typ hembiträden.

Många människor drabbades hårt av denna politik, men rent kapitalistiskt fungerande den väl. Kapitalismen var ännu expansiv, varför de som förlorade jobbet inte hade några större svårigheter att hitta ett nytt. Produktiviteten ökade och därmed tillväxten och möjligheterna att bygga ut välfärden. Vilket i sin tur gav den offentliga välfärdssektorns snabba expansion.

Det finns åtskilligt att invända mot Rehn/Meidner-modellen och mot det nationellt reglerade klassamarbete som var dess fundament, till fromma för kapitalismen. Men modellen gav förbättringar också för arbetarklassen.

Nu är det 2008 och situationen är en helt annan. Kapitalismen är inte längre reglerad och i den mån den är expansiv, så är den det i Asien, vilket gör att Rehn/Meidner modellen nått vägs ände. Fortfarande flyttas jobb till låglöneländer, som textiljobben på 60-talet. Men utan att ersättas av nya och mer produktiva, åtminstone i tillräcklig utsträckning. Vilket fått till följd att arbetskraftsbrist ersatts av arbetskraftsöverskott.

I den nuvarande högkonjunkturen har jobben som bekant ökat, något som högerregeringen försöker slå mynt av. Men fortfarande står över en miljon människor i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Varav de flesta både kan och vill arbeta – om de bara fick ett jobb som var anpassat efter deras förutsättningar.

Till och med i högkonjunkturen är massarbetslösheten ett faktum.

I denna situation biter sig sossarna fast vid sin traditionella politik, med dårars envishet. LO bejakar utflyttningen av jobb under devisen att ”lågproduktiva jobb är ingenting att ha”, som om de jobb som Volvo, Ericsson, SKF mfl nu flyttar utomlands inte skulle vara bättre än inga jobb alls, och Mona Sahlin & Co talar om utbildning som alltings lösning. Om vi bara utbildar oss ännu mer, så skall vi alla åter bli produktiva nog i det globala kapitalets ögon.

Det är att gå med röven in i framtiden, för att tala med en välkänd socialdemokrat.

Ökade löneskillnader
Högern har valt en annan väg. I en situation då kapitalismen inte längre har behov av all arbetskraft i högproduktiva sektorer, så vill högern göra tvärtom mot det som Rehn/Meidner-modellen föreskrev. Den överblivna arbetskraften skall inte föras till högproduktiva utan till lågproduktiva jobb. Vilket istället för löneutjämning kräver dramatiskt ökade löneskillnader. Det rika måste bli mycket rikare och de lågavlönade mycket mer lågavlönade på det är de förra skall kunna anställa de senare som tjänstefolk.

Den mer teoretiska högern säger klart och tydligt vad det är frågan om. Som den kapitalistiska lobbyorganisationen Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. Ett smakprov ur en SNS-artikel på DN-debatt 19/11 2007:

”Globaliseringen av världsekonomin gör framförallt fattiga och lågutbildade till förlorare. Men de kan inte skyddas av låglönesatsningar och höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Detta skulle nämligen underminera grunden för välfärdsstaten, som är beroende av höga skatteintäkter från generellt stigande inkomster. Att bli vinnare i den globala konkurrensen kan paradoxalt nog öka svårigheterna att få in lågproduktiva grupper på arbetsmarknaden utan att dessa tjänar så lite att de blir ett låglöneproletariat.”

Alltså. Enligt nyliberal dogm går det inte att förhindra uppkomsten av ett låglöneproletariat, varför uppkomsten av ett sådant istället bör uppmuntras. Vilket högerregeringen gör genom sin sk jobbpolitik.

Ersättningsnivåer och villkor i a-kassa sänks för att öka konkurrensen om de mest lågavlönade jobben, givetvis med baktanken att ökad konkurrens skall göra redan låga löner ännu lägre.

Skolan skall redan från början sortera bort de som är predestinerade att tillhöra låglöneproletariatet på det att inga onödiga utbildningskostnader skall offras på dem. Av samma skäl skrotas vuxenutbildningen.

Sverige öppnas för fri arbetskraftsimport, under förutsättning att de som lockas hit är beredda och ta de nya låglönejobben och inte ställer några orimliga krav (för om de förlorar jobbet åker de ut igen).

För att öka köpkraftig efterfrågan på låglöneproletärer sänks skatterna för de rika och överklassnära tjänster förses med skattesubvention och sänkta arbetsgivaravgifter.

Detta för att bara nämna några av delarna i systemskiftet.

Tjänstefolk
Det skall inte uteslutas att högerns sk jobbpolitik faktiskt ger ett och annat nytt jobb, åtminstone över tid. Förutsättningen är som sagt att klasskillnaderna blir så stora, att överklassen utan prut har råd att hålla sig med tjänstefolk, antingen på traditionellt manér eller genom att anlita några av de företag som numera bjuder ut denna typ av tjänster.

Föregångslandet är USA, där tiotals miljoner människor redan tillhör gruppen arbetande fattiga, människor som kan ha både ett och två heltidsjobb, men som ändå inte kan försörja sig på sin lön.

I USA ligger den lagstadgade minimilönen idag på 5,15 dollar per timme, vilket med dagens dollarkurs gör 32 kronor i timmen. Det lär ta tid innan den svenska högern och dess uppdragsgivare når ända dit. Men lönenivåer i denna storleksordning är högerns våta dröm.
 
Någon invänder genast att det finns papperslösa arbetare i Sverige som redan arbetar med så usla löner, vilket är sant. Men då handlar det om en illegal arbetsmarknad. Högerns systemskifte handlar om att man vill skapa en legal arbetsmarknad som är extremt lågavlönad, varvid Svenskt Näringsliv gärna ser att lagstiftade minimilöner ersätter de miniminivåer som idag finns inskrivna i kollektivavtalen. Men med Vaxholmsdomen i bagaget byter kapitalisterna kanske fot. Inom överskådlig tid lär det i vart fall vara politiskt svårt, för att inte säga omöjligt, att lagstifta om minimilöner som ligger under de nivåer som idag gäller i lettiska kollektivavtal.  

Ny låglönesektor
Också i USA finns som bekant en stor illegal arbetsmarknad. Med löner under den lagstadgade miniminivån. Det är så kapitalismen fungerar. Papperslösa arbetare tvingas alltid bjuda under den lägst betalde.

En ny låglönesektor är kärnan i högerns systemskifte. Det betyder i sin tur att det är de svagaste grupperna på arbetsmarknaden som drabbas primärt, de lågutbildade, invandrarna, de med nedsatt arbetsförmåga. Men målet för attacken är hela arbetarklassen, för i en situation då kapitalismen inte längre har behov av all arbetskraft, så sätter de lägsta lönerna press på alla arbetarlöner.

Till detta kommer att lågavlönad privat tjänstesektor sätter press också på den offentliga välfärden. En överklass som har råd att hålla sig med piga har inte behov av hemtjänst och lär därför inte vara överdrivet förtjust i att betala skatt för att finansiera en offentlig hemtjänst. För att nu bara ta ett tydligt exempel.

Allt hänger ihop. Ju större klassklyftorna blir, desto svårare blir det att få överklassen att ställa upp på gemensamma lösningar.

Sex timmars arbetsdag
Högerns systemskifte i arbetsmarknadspolitiken befinner sig i sin linda och lär ta lång tid innan den våta drömmen är uppfylld. Men för arbetarklassen är drömmen så förfärlig, att det redan initialt är nödvändigt att säga stopp och belägg. Genom att häva en alternativ möjlighet.

En sådan finns. Men alternativet utgörs inte av socialdemokratins krampaktiga fasthållande vid en kapitalistisk modell som tillhör det förgångna, utan av krav som utgår från arbetarklassens intressen i den situation som är.

Grundfrågan är att kapitalismen inte längre har behov av oss alla i produktiv och samhällsnyttig verksamhet. Gott! säger vi kommunister. Låt oss då dela på jobben. Genom att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Det påstås att en generell arbetstidsförkortning är omöjligt, att det blir för dyrt och att arbetskraften inte kommer att räcka i framtiden. Det är nonsens. Exakt samma argument anfördes på sin tid mot kravet på åtta timmars arbetsdag. Som arbetarrörelsen drev i närmare 30 år och som drevs igenom i svallvågorna efter revolutionsåret 1917.

Året var 1920. Sedan dess har de förflutit 88 år och normalarbetsdagen är fortfarande åtta timmar (även om normalarbetstiden minskat genom lagstadgad semester och lediga lördagar). På dessa 88 år har Sverige blivit åtta gånger rikare. Per capita. I genomsnitt producerar vi helt enkelt åtta gånger mer på våra åtta timmar jämfört med vad vi gjorde 1920. Varvid alla de som inte arbetar räknas in i genomsnittet (pensionärer, barn, arbetslösa). 

Hur kan då någon ens komma på tanken att påstå att det skulle vara omöjligt att sänka normalarbetstiden till sex timmar?
Detta för det första: Låt oss dela på jobben. Genom att införa sex timmars arbetsdag för alla. En sådan reform ger åtminstone överklassen tid att städa sina egna toaletter.

För det andra vill vi säga följande: Inget ont i tjänstejobb! Men varför skall tjänstejobb betalas till svältlöner och varför skall de rika ha företräde till de tjänster som tjänstesektorn producerar? Vi har ett mycket bättre förslag. Skrota hela idén om en skattesubventionerad och extremt lågavlönad privat tjänstesektor, avsedd för överklassen. Nyanställ istället i den offentliga välfärden och se till att ge de anställda i skola, vård och omsorg ordentligt betalt och rimliga arbetsvillkor. Och inte minst: Fördela välfärdstjänsterna efter behov, inte efter plånbokens tjocklek.

Det påstås att 200.000 nya jobb i offentlig sektor är orealistiskt. Men hur kan i så fall en politik för ännu fler nya jobb i den privata tjänstesektorn vara realistiskt? Pengarna finns ju. Det är bara fråga om hur de används, till privat överklasskonsumtion eller till offentlig behovskonsumtion.

Det gäller att tänka bortom högerns dogmer.

Det är tragiskt att såväl Kommunal som Socialdemokratiska kvinnoförbundet övergivit kravet på sex timmars arbetsdag i en situation då det är viktigare och mer aktuellt än någonsin. Men vi som ser framåt och står fast får ta det som en utmaning. När andra sviker så får vi driva kravet på sex timmars arbetsdag så mycket hårdare.

ANDERS CARLSSON
Proletären 10, 2008