Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kamp för solidaritet


 En gömd kvinna med tom blick på flykt undan krigets Afghanistan. Uttalanden från en leende, blek migrationsminister: ”Acceptera och bli accepterad!”. Svarta rubriker i tidningarna: ”Sverigedemokraterna går framåt”.

I fyra artiklar har Proletären granskat främlingsfientligheten och flyktingpolitiken, framförallt i Sverige men också i Europa.

Vi har sett hur regeringen stärker motsättningarna i samhället, både genom en aggressiv högerpolitik som ställer arbetare mot arbetare, men också med hjälp av retorik som utmålar invandrare som suspekta, lata och annorlunda.

Vi har också fått en inblick i hur gömda flyktingar i dagens Sverige kämpar för att få trygghet och ett värdigt liv. Allt färre får uppehållstillstånd, och tusentals skickas årligen tillbaka till bomber, gevärseld och kidnappningar.

Samma mönster återkommer i Europa, där dessutom högerextrema partier går framåt på flera håll.
Det är en inhuman politik som förs.

*
Att politiken är omänsklig är ett sant konstaterande, men det leder oss inte vidare.

Det räcker inte att sätta upp en spegel och konstatera hur illa det är ställt. I alla fall inte om vi vill förändra sakernas tillstånd.
Det finns nämligen en logik bakom högerns politik. Det finns ett samband mellan den åtstramade flyktingpolitiken och uttalanden om att det krävs ”strängare krav” och mindre ”omhändertagande”.

– Det är klart att borgarklassen tjänar på att människor tror att det är muslimernas fel att saker är fel i samhället. Det är ofarligt för den verkliga makten att människor ser den muslimska minoriteten som roten till osäkerhet och otrygghet i tillvaron. När någon utnämns till syndabock för ett större problem så fjärmas vi från roten till problemet.

Så sade författaren Andreas Malm i andra delen i artikelserien som behandlade islamofobin.

Muslimerna utpekas som potentiella terrorister för att det fyller ett syfte. Samma syfte uppnås när invandrare utmålas som orsaken till problemen i samhället.

Högern vinner på att arbetarklassen är splittrad. När många vänder ilskan mot sina arbetskamrater eller grannar istället för mot makthavarna försvåras kampen för våra gemensamma intressen.

*
Samtidigt finns det inga enkla orsakssamband. Högerextrema krafter kan vinna mark under högkonjunktur såväl som under lågkonjunktur, i orter med stor invandrad befolkning såväl som i städer helt utan invandrare.

Det innebär inte att det är omöjligt att se samband överhuvudtaget. Vi kan se hur vissa omständigheter tenderar att stärka strömningar som kan leda till främlingsfientlighet.

När många människor ställs utan arbete, när de upplever att de förlorar allt mer inflytande över sin egen livssituation och när samhällets välfärdssystem monteras ned skapas en otrygghet. När ett företag i ena stunden varslar en stor del av sin arbetsstyrka, för att i nästa stund anlita polska arbetare genom ett bemanningsföretag skapas frustration och ilska.

Otryggheten och frustrationen kan utnyttjas av såväl sverigedemokrater som folkpartister som målar upp falska motsättningar och döljer de verkliga orsakerna till problemen.

*
Därför måste vi som motsätter oss främlingsfientlighet och den förda flyktingpolitiken angripa högerpolitiken i stort, samtidigt som vi protesterar mot rasistiska utspel och lagförslag som försvårar flyktingarnas situation.

Vi kan fylla humanismen med ett innehåll. För när politiker talar om ”allas lika värde” i en värld där gömda flyktingar dör för att de vägras vård och där hundratusentals ställs utanför arbetsmarknaden samtidigt som aktieägarna kammar hem miljarder och företag importerar arbetare som jobbar för usla löner blir sådana fraser tomma.

Ett solidariskt samhälle byggs av en solidarisk politik. En solidarisk politik kräver kamp. Det kan tyckas vara ett långt steg mellan protesterna mot att en förskola läggs ned och kampen för en generös flyktingpolitik. Men i grunden gäller det samma sak.

– Det handlar om rättvisa, sade Patricia Rydhult i den första delen av den här artikelserien, och det kan nog inte uttryckas enklare än så.
Arbete åt alla. Upprustning av förorterna som på många håll har tillåtits förfalla. Resurser som gör det möjligt att ge alla barn en bra och likvärdig skolgång. Fler fritidsgårdar. En generös flyktingpolitik. Höjda löner och trygghet på arbetsmarknaden.

Detta är nödvändiga krav att ställa, och många fler skulle kunna läggas till listan. Men vi måste ställa dem gemensamt. Annars blir också kraven tomma ord. Om vi ska åstadkomma förändring och bygga ett annat samhälle krävs hela vår gemensamma styrka.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 27, 2009