Kärnkraftsskandal i Tyskland

Hundratusentals tunnor med radioaktivt avfall lagras utan tillstånd i nedlagda saltgruvor i Tyskland. Vatten strömmar i gruvan och tunnorna rostar. Grundvattnet hotas av förgiftning. Det är en kärnavfallsskandal av stora mått som nu rullas upp i Tyskland.

En del av gruvan togs i bruk för forskning i mitten på 1960-talet. Meningen var att man skulle ta reda på om det var säkert att lagra avfall i saltgruvor. Men i praktiken blev det lager för stora mängder låg- och medelaktivt kärnavfall under åren 1967 till 1978.

Den gamla nedlagda saltgruvan ligger nära staden Wolfenbüttel i delstaten Niedersachsen i mellersta Tyskland. Lagret, kärn-kraftsavfallsanläggningen i gruvan, kallas för Asse 2. Där har det under de åren dumpats 126000 tunnor med radioaktivt avfall på 400 till 800 meters djup.

Tunnorna innehåller torium, strontium och uran. Många av tunnorna var trasiga redan när dem dumpades i saltgruvan.
Dessutom ska det också finnas elva kilo plutonium i tunnorna, ett ämne som är så radioaktivt att den mängd som ryms i en snusdosa skulle kunna döda hela Sveriges befolkning.

Dokumentationen är bristfällig och ingen vet exakt vad tunnorna innehåller. Gruvschaktet där tunnorna förvaras är numera instabilt, vatten strömmar in i gruvan, tunnorna rostar och på sikt hotas därtill grundvattnet att förgiftas av radioaktivt avfall.

Invånarna i området där gruvan ligger har länge oroat sig över tillståndet i avfallslagret. Nu ska myndigheterna undersöka om  det är möjligt att flytta tunnorna till ett annat säkert lager. Men att avlägsna avfallet kanske inte ens är tekniskt genomförbart.

De tyska myndigheterna har hela tiden känt till att kärnavfallet legat för slutförvaring i gruvan sedan tidigt 1970-tal, utan att göra något åt det. Frågan väcktes först på allvar sedan ortsbor börjat klaga.

Det är den statliga forsknings- institutionen Helmholtz-Zentrum i München som är huvudman för gruvan. Institutionen som är underställd det tyska forskningsdepartementet får i dag hård kritik för att den har saknat tillstånd att lagra kärnavfall och tagit sig friheten att dölja besvärande fakta om läget i avfallslagret för myndigheterna.

Riskerar rasa samman
Man påstod att gruvschaktet som användes som avfallsstation var torrlagt. Men berget håller inte tätt. Vatten läcker in, varje dag sipprar tolv kubikmeter vatten ner i gruvan.

Den avgörande faktorn för en säker hantering av avfallet höll dock institutet hemlig. Nu riskerar hela saltgruvan att rasa samman om några år.

Gruvan i Wolfenbüttel är en av flera saltgruvor som i dag används för att lagra kärnavfall i Tyskland. Även andra avfallsgruvor läcker in saltvatten, som exempelvis saltgruvan i Gorleben där slutförvaringen av tyskt kärnavfall skall ske i framtiden.

Forskarna har trott att saltavlagringar är den mest effektiva barriären för att förhindra vatten att tränga in, samt gaser och vätskor att tränga ut och på så sätt bli en möjlig förvaring av radioaktivt avfall. Men det fungerar inte som det är tänkt och därmed är frågan om slutförvaringen av kärnkrafts- avfallet i Tyskland olöst, precis som här i landet.
Tomma löften
I Sverige läggs det kärnavfall som produceras i mellanlager i väntan på en metod för slutförvaring. Även här finns det problem med lagrat kärnavfall. I ett av lagren började för några år sedan ett antal avfallstunnor läcka. Efter en kontroll fann man att vattnet var radioaktivt förorenat. 

Nu har läckande plåttunnor ersatts av rostfria. Enligt Anders Wiebert på Strålsäkerhets- myndigheten har därmed problemen eliminerats.

Men sådana försäkringar har många gånger visat sig vara tomma löften. Svensk kärnkraftshantering är inte mycket bättre är andra länders.

På senare år har flera allvarliga tillbud inträffat i svenska kärn- kraftsverk, bland annat drevs en av de tre reaktorerna i Forsmark under sju månader utan att kärn- kraftsverkets säkerhetsföreskrifter följdes.

I juli 2006 blev det kortslutning i ett ställverk i Forsmark, som medförde att strömmen försvann, samtidigt som två av verkets fyra reservgeneratorer inte fungerade. Hade även de två sista dieselgeneratorerna strejkat kunde en allvarlig olycka ha inträffat, en härdsmälta.

Elproduktion i kärnkraftsverk är riskabel på alla sätt och måste omgärdas av rigorösa föreskrifter, så att det som hände i Tjernobyl inte kan hända här.

När de svenska kärnkraftsreaktorerna konstruerades beräknades deras livslängd till 25 år. Men utan hänsyn till att de är uttjänta planerar ändå energibolagen för att förlänga reaktorernas driftstid, allt för att maximera vinsterna.
Givetvis bäddar det för att tillbud ska inträffa. Trots beslut om avveckling av kärnkraften produceras det i dag mer kärnkraftsel i Sverige än någonsin. Stängningen av två kärnreaktorer i Barsebäck har inte haft någon inverkan.

Saknas plan
Någon avvecklingsplan för kärn- kraften existerar inte och dessutom har den centrala frågan om slutförvaringen inte lösts.

Med en förlängd användning av reaktorer ökar slitaget och avfallet. Men än har ingen lyckats hitta en säker metod för att ta hand om det radio- aktiva avfallet från kärnkraftsindustrin. Tyskland är senaste exemplet på detta. Med tanke på de enorma tidsrymder det är frågan om kanske det överhuvudtaget inte går att lösa.

Snart har svenska kärnkraftverk producerat 8000 ton radioaktivt avfall. Hur ska detta hanteras utan att det skadar människor i dag och i evig tid? Vissa radioaktiva ämnen i avfallet fortsätter att vara ett hot mot mänskligheten i hundratusentals år.

För att få perspektiv på det hela kan det nämnas att det för bara 1000 år sedan var vikingatid i Sverige och för 5000 år sedan byggdes pyramiderna.

I Sverige har man fastnat för idén att kärnkraftsavfallet ska kapslas in i koppar och grävas ner i tunnlar 500 meter under jord för att sedan omges med bentonit som är en sorts lera som ska skydda behållarna mot rörelser i berget och förhindra att grundvattnet rör sig fritt.

Därefter ska tunnlarna fyllas igen och förslutas för alltid. Ingen bevakning skall ske, allt ska lämnas till urbergets egenskaper som kärnkraftsindustrins avfallsbolag, Svensk kärnbränslehantering SKB, litar på till hundra procent. Men vem kan veta något om vad som sker om bara 10 eller 100 år?

En återvändsgränd
Kärnkraften är och förblir en återvändsgränd för mänskligheten. Kärnkraft i händer på kapitalister är en produktion med profitmaximering som mål. Det äventyrar otvivelaktigt säkerheten.

Därför sade Kommunistiska Partiet nej till Wallenbergs kärn- kraftsamhälle redan i samband med folkomrörningen för 25 år sedan. Det finns ingen anledning att revidera den ståndpunkten.

KENT HALDEBO, Proletären 37, 2008