Kunde finanskrisen undvikits?

De som är överraskade och förvånade söker naturligt nog hitta en förklaring. De som hyllar den kapitalistiska, gärna nyliberala, marknadsekonomin, ser inte krisen som ett systemfel. I stället anklagas giriga bankdirektörer för att ha torpederat finanssystemet.

Men kapitalismen bygger på girighet. Redan Adam Smith, den borgerliga nationalekonomins fader, skriver i den kända passagen om ”den osynliga handen” att även om slaktaren och bagaren och så vidare gör något för samhället nyttigt, så är det inte deras avsikt, utan han eftersträvar endast egen vinning, och han leds, som i så många andra fall, av en ”osynlig hand” att gynna ett mål som inte varit någon del av hans syfte.
Smith framhöll att det är bagarens egennytta vi har att tacka för att vi har bröd på bordet, inte hans människokärlek.

Systemfel
Ett lustigt resonemang kring detta hade en krönikör, Timbro-anställd, i måndagens Svenska Dagbladet. Han är nu orolig för kritiken som riktas mot kapitalisten, och han vill sortera bort ordet ”girig”: ”Demagogerna till vänster förväxlar helt enkelt girighet (en ond sak) med viljan att bli förmögen (en god sak).” (SvD 20 oktober).

Girighet eller vilja att bli förmögen, ja se det var en skillnad! Men det är varken vissa individers girighet eller ”vilja att bli förmögen” som krisen beror på.

Det kapitalistiska systemet, som förvisso kan stampa otroliga produktivkrafter ur marken, bygger på att enskilda kapitalister eller företag utifrån sig själva, avskilda från och i konkurrens med andra kapitalister planerar sin produktion.

Ständig överproduktion
Alla strävar de efter att förmera sitt kapital genom att var och en producerar så mycket som möjligt för försäljning med så hög vinst som möjligt. Då de inte kan sätta sin produktion i ett samhälleligt perspektiv kommer de ofelbart att producera mer än vad en tillräckligt köpstark marknad kan svälja. Överproduktions- krisen är kapitalismens ständiga följeslagare.

När kapitalisterna märker att det går alltmer trögt med den lönsamma försäljningen, avtar intresset att investera i utökad produktion.

Det betyder att de får pengar över, pengar som på något sätt skall förräntas, så att kapitalet kan förmeras. Här kommer spekulation och kreditgivning in i bilden. Den marknad som inte är tillräckligt köpstark får nu hjälp på traven med alla möjliga slag av krediter – avbetalningsköp, banklån, betalkort med kredit, SMS-lån osv. Så slås två flugor i en smäll: marknaden blir köp- stark med krediter, och kapitalisten finner lönsam placering för sina pengar. För att det här skall fortgå måste kreditbeloppen bli allt högre – tills det spricker och de skuldsatta inte kan betala tillbaka vad de lånat.

För att återvända till rubrikens fråga: hade finanskrisen kunnat undvikas?

Om de som nu inte har kunnat betala sina bostadslån, inte hade fått låna några pengar, vad hade hänt då? Då hade överproduktionskrisen slagit till mycket tidigare. Skuldfinansieringen av bostäder och konsumtion har varit en förutsättning för att produktionen av bostäder och konsumtionsvaror och tjänster har funnit en avsättning ända fram till nu.

Detta är den kapitalistiska marknadsekonomins ständiga dilemma. Det motsäger som sagt inte, att kapitalismen periodvis skapar stora materiella rikedomar, men det är ett bygge på lösan sand. Den innevarande krisen jämförs dagligen med den stora 30-talsdepressíonen. Då är att märka att den krisen, som drabbade hela världen – utom det socialistiska Sovjetunionen – löstes först genom militära rustningar och ett förödande världskrig. Det måste läggas i vågskålen när fördelar och nackdelar med det kapitalistiska systemet skall vägas.

BERTIL KILNER
Proletären 44, 2008