Låt inte marknaden ta över

171000 färre jobb inom den offentliga välfärden under samma tidsperiod som vi blivit 750000 fler i befolkningen. Det är konsekvensen av tjugo års högerpolitik, enligt en sammanställning som tidningen Kommunalarbetaren har gjort.

Men samtidigt som den offentliga sektorn bantas till svältgränsen så blir de privata vård-, skol- och omsorgsföretagen allt fetare. Här har 110000 jobb tillkommit under samma tidsperiod.
Med andra ord är det en massiv omfördelning från offentlig sektor till privat som ägt rum.

Denna omfördelning består inte bara i en förflyttning av jobb, utan det handlar också om stora summor skattepengar som numer hamnar i enskilda kapitalisters djupa fickor.

2008 gjorde de fyra största skolkoncernerna en sammanlagd vinst på drygt 250 miljoner kronor, skriver tidningen Ordfront. Samma år gjorde sex vårdjättar i Sverige en vinst på 1,2 miljarder kronor.
Sedan dess har såväl skol- som vårdföretagen fortsatt att växa och berika sig, och inte minst har de riskkapitalbolag som står bakom majoriteten av företagen i branschen expanderat.

– Vi brukar skoja och säga att ”vi är inte här för de äldre, utan för aktieägarna”.
Det berättar Anita Salvén. Hon är aktiv i Kommunistiska Partiet i Stockholm och arbetar som undersköterska på Rosengårdens äldreboende som ägs av Attendo Care. Hon har arbetat där i sju år. Innan dess arbetade Anita Salvén i den offentliga äldreomsorgen.

– Jag jobbade på ett jättefint äldreboende som byggdes på 1980-talet. Det var stora breda korridorer så vi kunde gå med två rullstolar i bredd. Men i och med alla privatiseringar fick vi färre boende och politikerna lade ner äldreboendet, berättar Anita Salvén.

Idag tror hon inte att de som arbetar i den offentliga sektorn har bättre villkor än personalen i privat omsorg.

– Politikerna styr verksamheten på samma sätt som inom det privata. Men den offentliga sektorn skulle kunna förbättras med enkla medel, menar hon.

Fast då krävs det att politikerna vill satsa på välfärden. Den viljan saknas helt i Stockholm, där offentligägt snarare blivit ett skällsord i maktens korridorer.

– Allt privatiseras, berättar Anita Salvén.

Privatiseringshysterin genomsyrar inte bara vår blåa huvudstad. Högerregeringen driver samma politik, och även socialdemokratin har fallit för den nyliberala ideologin.

Visst gnäller enskilda socialdemokrater ibland om de privata vårdbolagens eller friskolornas stora vinster. Men själva systemet med fritt vårdval eller skolpeng ifrågasätts inte. I det linjetal som Håkan Juholt höll efter att han valts till ordförande slog han tvärtom fast att ”vi socialdemokrater inte motsätter oss olika driftsformer i välfärden”.

Det var i början av 1990-talet som privatiseringarna tog fart på allvar i Sverige. Den nyliberala politiken med utförsäljningar och nedskärningar har sedan dess präglat det politiska landskapet.

Tidningen Kommunalarbetaren har med hjälp av Statistiska Centralbyrån tagit fram siffror som visar att runt 180000 jobb skars bort inom skola, vård och omsorg under 1990-talskrisen. Det motsvarar ungefär hälften av den växande totala arbetslösheten under den här perioden.

Under början av 2000-talet började ekonomin återigen att växa. Storföretagen gjorde rekordvinster och aktieägarna badade i pengar. Samtidigt blev vi svenskar allt fler.

Men KA:s granskning visar att jobben inom offentlig sektor inte alls hängde med i expansionen. Visserligen skapades det 160000 jobb i skola, vård och omsorg. Men vi kom inte upp i nivån som rådde före 1990-talskrisen. Dessutom var hälften av de nya jobben i det privata.

2008 slog krisen till på nytt, och den försiktiga tillväxten av jobb byttes i sin motsats. I ett rasande tempo försvann 43000 jobb i kommuner och landsting. Samtidigt tillkom 23000 jobb i det privata.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Jobbförlusten i den offentliga välfärden har varit massiv, samtidigt som den privata vård- och omsorgssektorn har byggts ut.

Denna genomgripande privatisering hade inte varit möjlig utan en politisk kursändring åt höger. Den ekonomiska krisen som slog igenom vid 1990-talets början användes medvetet som en slags chockterapi, så att nyliberalismen blev politiskt möjlig att driva igenom. Nedskärningarna beskrevs som nödvändiga och privatiseringarna som oundvikliga.

På samma sätt har den rådande krisen använts som argument för ytterligare nedskärningar och privatiseringar.

– Återhållsamhet och försiktighet är en bra hållning i ett svårt ekonomiskt läge, sade exempelvis finansminister Anders Borg när han motiverade regeringens passivitet krisåret 2010.

Vad ”återhållsamhet” innebär vet vi allt för väl. Under ett par år försvann 4000 jobb inom äldreomsorgen. Samtidigt växte barngrupperna i förskolorna och personaltätheten minskade.

Dessa försämringar har sedan motiverat ytterligare privatiseringar – med argument om att det skulle vara avsaknad av konkurrens som ligger bakom bristerna i verksamheten. På så vis blir nedskärningarna ett led i privatiseringspolitiken.

De genomförda privatiseringarna riskerar dessutom i sin tur att resultera i nya nedskärningar, eftersom resurser tas från det offentliga. Så kan snöbollen fortsätta att rulla.

Även om ekonomiska kriser skyndat på privatiseringar i kommuner och landsting så är det inte resursbrist i sig som ligger bakom förändringarna. Tvärtom är det en medveten politik som förs. Skolpeng, vårdval, fri etableringsrätt, utmaningsrätt och nu senast Lag om valfrihetssystem, LOV, utgör förutsättningen för marknadens intrång i den offentliga sektorn.

Den senaste privatiseringslagen, LOV, drevs igenom av regeringen Reinfeldt och trädde i kraft 2009.

Lagen innebär att alla landsting och regioner måste ha vårdval, det vill säga privata alternativ i primärvården. Dessutom uppmuntras kommuner och landsting att även privatisera andra vård-, service- och omsorgs-tjänster i enlighet med LOV.

Hittills har 153 av Sveriges kommuner infört eller beslutat om att införa LOV. 35 kommuner har inte fattat något beslut och 24 har sagt nej.

Lysekil är en av kommunerna som sagt nej till LOV. Att Kommunistiska Partiet är representerat med tre mandat i kommunfullmäktige har haft betydelse för beslutet.

– Vi är motståndare till all privatisering, säger Stig Berlin som är medlem i Kommunistiska Partiet i Lysekil.

– LOV kallas för en lag om valfrihet, men det är en bluff. LOV handlar bara om vilket företag som ska komma hem till de gamla, inte om vad som ska utföras, förklarar han.

Stig Berlin arbetar själv i hemtjänsten, så han vet vad han talar om. Han berättar om hur verksamheten skulle kunna förbättras på riktigt, på ett sätt som både personalen och vårdtagarna skulle gynnas av.

– Hemtjänsten skulle kunna organiseras så att de gamla har inflytande över vem som kommer, och så att samma person kommer varje gång. Offentlig drift ger förutsättningarna för att planera efter behov.

Idag går utvecklingen åt motsatt håll. En fungerande struktur i den offentliga omsorgen har slagits sönder, och ständiga besparingar sätter tydliga spår. Men privatiseringar som kräver mer byråkrati som tar resurser från omsorgen är inte lösningen, poängterar Stig Berlin.

– Höj lönerna och förbättra villkoren för kommunens vårdanställda. Och öka lyhördheten för brukarens önskemål, uppmanar han istället.

Lysekil, som är en liten kommun, är relativt skonat från privatiseringar. Stig Berlin berättar leende att de brukar skryta med att kommunen är en ”friskolefri zon”.

På andra håll i Sverige lämnar privatiseringarna betydligt djupare spår. Inte minst i Stockholm, som blivit något av högerns experimentverkstad.

Stockholms stad är en av Sveriges största arbetsgivare. Men de senaste decenniernas skenande högerpolitik lämnar avtryck. Sedan 2006 har antalet månadsanställda minskat med 9 procent.

– Minskningen beror till stor del på av-knoppningar och upphandlingar, säger Ingalill Forck, analytiker på personalstrategiska avdelningen i Stockholms stad, till SvD.

Även om Stockholm går i täten kan samma utveckling skönjas över hela Sverige. Under fjärde kvartalet 2010 ökade antalet anställda i Sverige något. Men ökningen har bara skett i privata företag. Kommuner och landsting har tvärtom fortsatt att skära ned på personal.

Trots att privata företag inom skola, vård och omsorg fortsätter att expandera så innebär det minskande antalet jobb inom offentlig sektor att antalet arbeten totalt sätt blir färre.

Med andra ord är nedskärningar i den offentliga sektorn ett effektivt sätt att öka arbetslösheten. Sedan 1990 har arbetslösheten i Sverige femdubblats. De beräkningar Kommunalarbetaren gjort visar att en tredjedel av jobbtappet beror på allt färre arbeten i skola, vård och omsorg.

Samtidigt som det talas som aldrig förr om arbetslinjen, så har alltså politikerna medvetet valt att sabotera jobbtillfällen på den arbetsmarknad som de har direkt makt att påverka.

En utbyggd offentlig sektor innebär alltså fler jobb. Men kampen för det offentliga är också ideologisk. I grunden visar den offentliga sektorn på ett annat sätt att organisera produktionen i samhället. Här produceras nämligen efter behov, och inte efter profit som i privata företag. Detta är den grundläggande skillnaden mellan offentlig och privat sektor, och detta är också den grundläggande skillnaden mellan socialism och kapitalism.

Offentlig produktion ägs inte privat, utan finansieras med skattepengar. Det som produceras, exempelvis vård, utbildning eller omsorgstjänster, bjuds inte ut på en marknad till den som har råd att betala. Oavsett om du är arbetslös eller stenrik så ska du ha rätt att få ett ben gipsat om du brutit det. Det innebär att det också finns ett grundläggande drag av kommunistisk fördelningsprincip i det offentliga.

Nu vet vi alla att det inte är så enkelt. Den reella tillgången till exempelvis sjukvård och utbildning är knutet till klass, och undersökningar visar att den som är högutbildad har större sannolikhet att överleva en hjärtinfarkt. Sådana skillnader kommer alltid – i högre eller lägre utsträckning – att finnas i ett klassamhälle.

Dessutom kan den som är rik köpa olika tilläggstjänster. Skolans utbildning kan kompletteras med köpt läxläsningshjälp, hemtjänsten kan kompletteras med köpt fönsterputsning, och så vidare.
Efterfrågan på olika privata tilläggstjänster ökar dessutom när det offentligas ansvar snävas in, så att äldre nekas hemtjänst och vårdköerna växer. På så vis undergrävs själva den offentliga sektorn när politikerna driver igenom försämringar och nedskärningar.

Men offentlig sektor attackeras också inifrån. Det vittnar inte minst de anställda om när de berättar hur offentligt driven vård ska organiseras efter marknadsprinciper. Exempelvis breder olika köp- och säljsystem ut sig i kommuner och landsting, och överallt ska det räknas pinnar.

– Även om jag jobbar på en offentlig vårdcentral märker jag av privatiseringarna, säger Anna-Nora Zell som är distriktssköterska på Lärjedalens vårdcentral i Göteborg.

– Efter att vårdvalet infördes får vi resurser efter vad vi gör. Det talas hela tiden om att vi måste ”hämta hem pengarna”. Allt måste dokumenteras med olika koder. Inte för att det förbättrar kvaliteten, utan bara för att vi ska få en viss mängd pengar.

På så vis har privatiseringarna inneburit mer byråkrati och administrativt arbete. Samtidigt upplever Anna-Nora Zell att det viktiga samarbetet mellan olika yrkesgrupper i primärvården försvagas.

Många privata vårdcentraler har till exempel inte egna kuratorer eller psykologer anställda. Istället sluter de avtal med externa aktörer, som de sedan i stor utsträckning undviker att remittera patienter till för att spara pengar.

– Mycket av det arbete vi gör, som går ut på att förbättra folkhälsan, ger inga snabba resultat. Därför är inte de privata intresserade av det, de vill ha snabba vinster, säger Anna-Nora Zell.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn är ett resultat av att kapitalismens utveckling födde behov som den själv inte kunde eller ville lösa, samtidigt som arbetarklassen växte sig starkare och ställde krav.

Idag är det högern och kapitalisterna som driver klasskamp mot en arbetarklass på reträtt, vilket privatiseringarna är ett uttryck för.

Men attackerna mot den offentliga sektorn har också en ekonomisk sida. Kapitalisterna har länge dreglat över den produktion som stått fri från deras vinstjakt. Det som skapats i den offentliga sektorn har betraktats som sociala rättigheter, och inte som varor som kan köpas och säljas på en marknad.

Detta vill kapitalisterna ändra på. För dem är ett brutet ben en potentiell källa till vinst, och inget annat. Avregleringar och privatiseringar kan förkläs i ord om valfrihet, men i själva verket är det politiska beslut som öppnar upp för nya möjligheter att tjäna pengar.

För trettio år sedan trodde nog få svenskar att de skulle leva i ett Sverige med privata skolor, apotek och vårdcentraler runt knuten. Idag är det verklighet. Till och med bibliotek privatiseras.

Ägare till riskkapitalbolag förklarar entusiastiskt att vård-, och omsorgsbranschen är en guldgruva för säkra investeringar. Inte minst eftersom vi tenderar att bli sjuka och gamla, oavsett konjunktur.

I deras ögon är vi bara varor på en marknad. Att bota cancer, laga söndriga ben eller lära barn att läsa är bara intressant för dem om det kan resultera i ”avkastning på satsat kapital”.

Den offentliga sektorn låter oss vara människor. Vi kan mötas som medborgare, och inte konsumenter. Den offentliga sektorn rymmer på så vis frön till ett verkligt humant samhälle, ett samhälle där behov och inte profit får styra.