Atomenergi dödar

– Det handlar inte om någon olycka. Fukushima är ett atombombangrepp! Den späda läkaren Katsumi Furitsu grät inför hundratals kollegor från hela världen och det tog en lång stund innan hon kunde fortsätta, men salen var dödstyst.

Furitsu blev genetiker för att kunna hjälpa atombombsoffren och hon har behandlat överlevande från Hiroshima, liksom barn och vuxna från Tjernobyl förutom kampanjarbetet med Läkare mot
kärnvapen i Japan.

Hon kom direkt från Fukushima till kongressen.

Effekterna från Tjernobyl har påverkat hela Europa, ca sex hundra miljoner människor. Cancer, genetiska skador och andra sjukdomar har ökat och fortsätter att öka. De ärftliga skadorna kommer att märkas tydligare från tredje generationen och framåt (instabiliteten i genomet ökar), medan andra sjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes typ I knappast ens uppmärksammats.

En svårbedömd faktor är de aborter som vidtogs i förebyggande syfte, för att slippa få ett barn med funktionsnedsättning. Det är möjligt att ända upp till 100 eller till och med 200 foster fördrevs, eftersom deras föräldrar var oroliga. De kommer då inte in i ett handikappregister.

I Norge, Finland och Sverige beräknas 1200 spädbarn ha dött före tre månaders ålder.

Å andra sidan finns det en förskjutning av proportionen mellan nyfödda pojkar och nyfödda flickor, på så sätt att färre pojkar föds än flickor, vilket är omvänt mot det normala. Ett liknande fenomen har uppmärksammats i Falluja efter USA:s bombningar där.

Det finns inget tröskelvärde under vilket strålning är oskadlig. Även den minsta dosen är farlig, men tecknen dröjer längre jämfört med höga doser.

Efter Tjernobyl arbetade en miljon brandmän och soldater med släcknings- och reparationsarbetet (de kallades likvidatorer) under flera år. Medan WHO talar om några tiotals döda uppger oavhängiga källor att långt över 100000 har dött och ca 750000 blivit invalidiserade.

Tjernobyl har öppnat våra ögon för atomteknologins faror. Atomenergi dödar. Inte bara vid en olycka utan i varenda länk i atomkedjan.

Redan innan en enda KWh ström utvinns dör människor, eftersom uranbrytningen förstör hela folks hälsa och livsförutsättningar. Även vid ”normaldrift” föreligger en förhöjd risk: leukemier är mycket vanligare i närområdet kring atomkraftverk. Makthavare förringar säkerhetsbristerna, eller så tar de dem med i kalkylen som att de får accepteras. Naturkatastrofer eller terroristattacker finns det inget skydd för. Atomavfallet smittar vårt grundvatten. Till kommande generationer lämnar vi en höggradigt radioaktiv kvarlåtenskap.

Kärnkraften sätter dessutom freden i fara. Den teknologi som används för kärn-kraft är också en förutsättning för att utveckla kärnvapen. På så sätt ökar risken för spridning och av samma anledning ökar antalet kärnvapenstater.

För att förhindra krig är det nödvändigt att avveckla kärnkraften och att ersätta den med ett decentraliserat system med förnyelsebar energi.

Hittills har skadeverkningarna från Fukushima bara varit en tiondel av Tjernobyl, men katastrofen är inte alls slut utan den pågår, och dess följder kan komma att vida överstiga Tjernobyls.

Det måste hållas i åtanke att medan området kring Tjernobyl är glesbefolkat är Japan tättbefolkat.
Den pågående katastrofen angav tonen och bekräftade rubriken för kongressen som den tyska avdelningen av IPPNW, Läkare mot kärnvapen (International Physicians for the Prevention of Nuclear War) anordnade i Berlin 8-10 april.

”Kärnkraften är en tidsinställd bomb – Avveckla nu!” var rubriken.

IPPNW har tiotusentals medlemmar i sextio länder och den blev tilldelad Nobels fredspris 1985. Sambandet mellan sk fredlig kärnkraft och kärnvapen togs upp åtskilliga gånger under kongressen, och alla verkade överens. Den tyska organisationen var mycket tydlig om sambandet mellan sk fredlig kärnkraft och kärnvapen och hela kedjan uranbrytning-kärnkraftkärnvapenavfall och i kravet att stoppa användning av uranvapen.

Ett återkommande tema var Världshälsoorganisationen, WHO:s systematiska nedtonande och förnekande av farorna med kärnkraft.

Grundorsaken är överenskommelsen med IAEA (Internationella atomenergiorganet) från 1957 att WHO inte får företa något som kan förhindra den ”civila kärn-kraftens utbyggnad”.

Överenskommelsen hindrar WHO från att publicera något om uranbrytning eller om ammunition. Frånvaron av studier och, ännu mera, av ett ställningstagande rörande rest-uranvapen har med detta att göra.

Winfred Eisenberg, pediatriker, specialiserad på lågdosstrålningens effekt på barn, redogjorde för 96 vetenskapliga artiklar om rest-uran från åren 2002-2009. Alla pekar i samma riktning: ammunitionen förorsakar cancer, missbildningar och andra sjukdomar.

Tyvärr finns inga epidemiologiska studier för det går inte att få anslag för sådan forskning, och det som skrivits i Irak tas inte in i vetenskapliga tidskrifter.

Boforstillverkade vapen har bevisligen använts till beskjutningar med rest-uran (DU). Ett minimum av anständighet skulle kräva att Bofors medverkar till att ”städa upp efter sig” dvs skaffa bort det farliga materialet att behandla de drabbade.

Keith Baverstock ledde strålskyddsprogrammet inom Världshälsoorganisationen 1991-2003 och fick uppdraget att studera effekterna av rest-uranvapen. När han emellertid kom fram till att deras skadeverkningar var enorma både utanför själva krigsområdena och långt efter de krig de använts i, då fick han inte fortsätta och hans rapport beslagtogs. Detta har han berättat om på ARK:s (Aktionsgruppen mot radioaktiv krigföring) vetenskapliga konferenser i Stockholm. Baverstock tyckte att det var meningslöst att försöka få WHO till att göra någon undersökning eller att uttala sig mot de vapnen.

Trots svårigheterna att få forska om vapnen ansåg både Eisenberg och Baverstock att det redan finns tillräckliga kunskaper om och bevis för riskerna med DU för att stoppa dess användning. Därför behöver man inte längre motivera ett stopp med försiktighetsprincipen. Tyska IPPNW kräver uttryckligen att dessa vapen förbjuds och faktum är att organisationen redan 2004 fördömde ”användningen av DU-vapen och krävde att de skulle förbjudas”.

I Tyskland är debatten om kärnkraft mycket mera högljudd än i Sverige och motståndarna i uttalad majoritet. Demonstrationerna avlöser varandra. Alla partier utom liberalerna FDP förespråkar mer eller mindre omedelbar avveckling. De gröna är enhälligt för att stoppa kärnkraften, och de har stora framgångar i väljarundersökningarna. I Baden-Würtenberg kommer de i regeringsställning och sannolikt i Berlins stadsfullmäktige också.

Der Spiegel nr. 14/4 bar omslagstiteln ”KÄRNFRÅGAN: Hur Tyskland kan fungera utan atomkraft” och en bild på ett skrotupplag med kärnkraftverk på hög. Inne i tidningen en bild på antikärnkrafts-aktivister och texten ”Drömmen om en snabb avveckling: Energikoncernerna gör fortfarande motstånd, men de tyska atomkraftverkens öde är beseglad.”

Vad beträffar media rapporterade de inte mycket om kongressen, och rapporterna ”balanserades” med motsatta uppfattningar eller skevades. Ändå var det mera än vad som de svenska ”kollegorna” skulle återgivit. Två gröna aktivister, den ena på väg att bli stadsfullmäktigeledamot i Berlin, blev förvånade att höra om kontrollen/censuren i Sverige. De hade trott att media var betydligt friare och mera oberoende än i Tyskland, men nu fick de intrycket att det var tvärtom.

Många av kongressdeltagarna var med på en demonstration utanför kristdemokraternas, CDU, högkvarter. Det var en sk lie in, varvid fyra hundra människor lade sig ned på torget som döda och reste sig sedan efter en minut för den alternativa energin.

Berliner Morgenpost skrev om att energibolagen stoppat inbetalningarna till en fond för undersökning av alternativa energikällor. Detta ingick i en överenskommelse med regeringen, men energibolagen ansåg att regeringen brutit sin del genom att överväga en avveckling av kärnkraften.

Tidningen fortsatte artikeln med demonstrationen och en bild men lät partiordföranden i FDP avsluta och han ”krävde en mera seriös debatt: ’En politik som leds av känslor och rädsla kan inte leda(!) samhället’”.

Kanske vore det en aning förmätet att ifrågasätta kunskaperna hos sådana som professorn i kvantfysik Hans-Peter Dürr, som var student hos atombombens fader Edward Teller och senare medarbetare till Werner Heisenberg.

Enligt honom skulle de hållbara energikällorna kunna ersätta kärnkraften redan nu, och som ett exempel hur det skulle kunna göras har fysikern Hans Grassman utvecklat ett system av ”linjära speglar” som effektivt fångar solljuset och omvandlar till värme. Speglarna tillverkas redan industriellt. Vid kongressens avslutning tilldelades han priset The Nuclear free Future Award.

Läkaren Katsumi Furitsu, som benämnde Fukushima som ett atomangrepp, slutade med frågan: ”Hur ska vi kunna stoppa den gemensamma fienden, de som bygger
kärnkraftverk och tillverkar kärnvapen?”. Sedan gick hon långsamt ned från podiet med ansiktet vänt mot väggen. Publiken stod upp och de rungande applåderna höll på länge, länge. Man ville ingjuta styrka och hopp i den lilla läkaren och alla offren, de som lever med skador och sjukdomar.

Gabor Tiroler