Hoppa till huvudinnehåll
Av

Myten om den fria radion


Efter att kapitalisterna i SAF bedrivit kampanj i nästan tjugo år avskaffades det statliga radiomonopolet i början av nittiotalet. Konsekvensen har blivit att ett fåtal storföretag äger i stort sett alla reklamradiokanaler.
 
”Länge rådde ett absolut radio- och TV-monopol i Sverige” för att ”socialdemokraterna hade ett ideologiskt betingat motstånd mot fria medier. Det var först när Sverige äntligen hade fått en borgerlig regering 1976, som det statliga monopolet så smått började luckras upp.” Men ”kampen för fri radio och TV fortsatte sedan ända till dess den borgerliga regeringen 1991-94 införde den reklamfinansierade lokalradion, som den efterföljande socialdemokratiska regeringen visserligen har lyckats begränsa men inte avskaffa.”

Så är historien om hur fria medier infördes i Sverige enligt Moderata Ungdomsförbundets egen historieskrivning. En heroisk kamp mot monopolen utkämpad av frihetsälskande liberaler drivna av ädla ideal. Som så ofta är den verkliga historien något annorlunda. Bakom de stolta idealen döljer sig krassa kapitalistiska intressen. Låt oss se hur det gick till när reklamradion infördes i vårt avlånga land.

*
Under folkhemsperiodens glansdagar när klassamarbetet var ledstjärnan fanns inga starkare krafter för reklamfinansierad radio. Gunnar Strängs ord om att det som är bra för Volvo är bra för Sverige vittnar om en samsyn som gjorde egna radiokanaler onödiga ur kapitalisternas synpunkt. Visst fanns det krafter inom främst folkpartiet som från en rent liberal ideologisk ståndpunkt krävde en radio ”fri från staten”, men dessa vann inget större genomslag.

Men under 1970-talet, när folkhemmet sjöng på den sista versen och SAF lade grunden för det nyliberala systemskiftet, höjdes ”den fria radions röster”.

Efter det borgerliga maktskiftet i Sverige 1976 kom ett utspel från Fälldinregeringen som riktade sig till kapitalister och borgare på det lokala planet att utnyttja möjligheten med att sända närradio genom att starta radiosändningar. Man kallade det för ”eterns stencilapparater” som skulle agera megafon åt borgarnas påbörjade offensiv.

Definitionen av lokalt föreningsliv gjordes så pass vid att även självaste Svenska Arbetsgivareföreningen till slut accepterades som en lokal organisation (!). Så startade SAF Radio City 1986  med sändningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det ursprungliga namnet var SAF Radio. Men det var allt för uppenbart, så man valde efter några år det mer neutrala namnet Radio City.

SAF använde kanalerna till att sända opinionsbildande jinglar i. Syftet med det hela var dels det självklara att skaffa sig det propagandavapen som en radiostation innebär, men också det mer långsiktiga målet att införa reklamfinansierad radio i Sverige. Det hela sköttes med hjälp av pr-byrån JKL. Samma moderata pr-byrå som regisserat Göteborgs Hamns attacker på Hamnarbetarförbundet det senaste året och som stoltserar med storbonden Göran Persson som ordförande.

*
I takt med att det nyliberala segertåget drog fram genom Europa under 1970- och 80-talen avskaffades regleringarna för radio och tv i land efter land. Genom SAF:s och den nyliberala skrikhögerns förarbete hade grunden lagts för avregleringen även i Sverige. Så inför valet 1991 lovade följaktligen de borgerliga partierna att avreglera radion vid en seger. Då hade tv-monopolet i praktiken redan varit avskaffat sedan några år. Borgarna vann valet och reklamivrarna skålade i champagne.

Men exakt hur avregleringen av radion skulle ske var inte bestämt. Under hösten 1991 och våren 1992 diskuterades olika modeller för systemskiftet. Pengastinna reklamfinansiärer och mediakapitalister pressade på för ett snabbt beslut. Men det begränsade utrymmet i etern med ett visst antal frekvenser gjorde att man inte bara kunde släppa det helt fritt. Italien gjorde detta på 1970-talet med kaos som följd. Någon form av urvalsprocess var nödvändig.

För marknadsfundamentalisterna var valet självklart. Låt pengarna styra. Så auktionerades de nya frekvenserna ut till högstbjudande.

Riksdagen godkände den föreslagna lagstiftningen den 25 februari 1993 och den 1 april 1993 blev det enligt lokalradiolagen (1993:120) tillåtet att sända reklamfinansierade ljudradiosändningar i Sverige. Under det kommande året infördes successivt en ny ägande- och drivandeform för radio. Så avskaffades det statliga radiomonopolet efter 69 år genom en nästan 20 år lång kampanj.

*
Nu skulle den fria konkurrensen frälsa oss genom de reklamfinansierade radiovågorna. Den fria radion skulle öka bredden, höja kvaliteten och stärka demokratin genom att det förhatliga monopolet var krossat.

I debatten hördes kritiska röster som varnade för ägarkoncentration och ytterligare förstärkning av det mediamonopol som en handfull familjeföretag har i Sverige.

För att blidka denna kritik skrev man in i lagen att tidningsföretag inte tilläts ha ett ”avgörande inflytande” i de nya radiostationerna. Däremot stadgades inga ägarbegränsningar för till exempel bokförlag eller skivbolag. Tidningsägare med radioambitioner motsatte sig restriktionerna mot tidningsägande och menade att tidningar, som har journalistisk och publicistisk tradition och kompetens, istället skulle vara särskilt lämpliga.

Men lagens bokstav förbjöd, och förbjuder ännu, dessa tidningsägare från att äga radiokanaler.

Enligt radiolagen §4 får tillstånd inte ges till
1. någon som ger ut en dagstidning
2. någon som på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande över ett företag som ger ut en dagstidning

Men kapitalismen vore inte kapitalism om den inte födde fram monopol lika säkert som katoliker föder barn. Och giriga mediakapitalister skräms inte bort av några lagparagrafer. De hittar kryphålen.

De första åren präglades av konkurser för de små radiostationerna och tillväxt för de stora. Redan vid utgången av 1993, då cirka tre fjärdedelar av koncessionerna blivit utauktionerade, domineras den nya radion i huvudsak av fem mer eller mindre rikstäckande nätverk med olika andelar riksgemensamt innehåll.

*
Sedan dess har koncentrationen ökat. Idag ägs och kontrolleras direkt eller indirekt samtliga av de stora radiokanalerna av fyra mediaföretag. Bakom dessa mediaföretag står de stora mediakapitalisterna. Svensk Radioutveckling (SRU) ägs av familjen Hjörne. MTG Radio ägs av familjen Stenbeck och SBS Radio ägdes fram till juni i fjol av familjen Bonnier, men har nu sålts till det tyska ProSiebenSat.1. Till detta kommer också det franskägda NRJ.

I Radio- och TV-verkets Mediarapport 2003 granskas ägandeförhållandena inom reklamradion. 2002 hade verket godkänt 91 sändningstillstånd. Av dessa hade 79 gått till radiokanaler som ägs av någon av dessa storägare. Men även några av resterande 12 tillstånd har gått till kanaler som har ägarkopplingar till de fyra stora.  

Så visar sig ihåligheten i liberalernas skrik om konkurrens och mot monopol. Var hörs idag de liberaler som rasar mot mediamonopolen. Det är väl som Jan Stenbeck sa en gång ”Det är för jävligt med monopol – om man inte äger dem.”

ROBERT MATHIASSON
Proletären 34, 2008



Regeringen skyndar på utvecklingen
Högerregeringen skyndar på utvecklingen mot mer reklamradio. I ett utredningsdirektiv tillkännager regeringen att de vill öppna upp för en helt ny rikstäckande kommersiell radiokanal. I dag kan reklamradiokanaler bara ges sändningstillstånd för ett lokalt sändningsområde.

Regeringen har i samband med detta gett Post- och telestyrelsen (PTS) i uppdrag att se över vilka tekniska förutsättningar det finns att starta en rikstäckande reklamkanal. PTS konstaterar i sin utredning att frekvensutrymmet är mycket begränsat.

Men det stoppar inte kulturminister Adelsohn Liljeroth. Hon har antytt att det skulle uppstå frekvensplats om en av Sveriges Radios kanaler plockades bort. Därmed skulle alltså inte bara den kommersiella radion öka sin utbredning, utan den nya reklamradiokanalen skulle på politiskt initiativ tränga ut och ersätta public servicesändningar.