Hoppa till huvudinnehåll
Av

OS i Peking 2008: Kina en självklar värdnation

Det finns inget att invända mot att sommar-OS 2008 arrangeras i Peking. Det är på tiden att världens folkrikaste land får vara värd för denna idrottstävlingarnas idrottstävling och det är på tiden att världens folkrikaste kontinent åter får spelen. Asien har bara varit värd två gånger tidigare (Tokyo 1964 och Seoul 1988).



Av de övriga sommarspel som hittills arrangerats har sexton varit förlagda till Europa, fem till Nordamerika, två till Oceanien, ett till Latinamerika och inte ett enda till Afrika. Snedfördelningen har naturligtvis historiska orsaker, men den motsvarar inte längre de idrottsliga styrkeförhållandena i världen. Eller ens de ekonomiska. I det perspektivet är Kina en självklar OS-värd.

Det finns åtskilligt att invända mot utvecklingen i Kina; mot den brutala råkapitalismen, som hänsynslöst exploaterar både människor och natur; mot en politik som producerar fattigdom mitt i rikedomen; mot ett auktoritärt politiskt system, som i nykapitalismens tidevarv tillåter en självutnämnd partielit att berika sig själva och sina barn. Vi kommunister har inget till övers för denna utveckling. Den är kontrarevolutionär. Kina är ingen kommunistisk diktatur, som det heter i den liberala propagandan, utan en kapitalistisk.

Men det är inte Kina som terroriserar övriga världen med folkrättsvidriga krig och hot om folkrättsvidriga krig. Det är inte Kina som trotsar FN:s stadgar och resolutioner. I motsats till länder som USA, Storbritannien och Israel lever Kina upp till det fredsbudskap som den olympiska rörelsen säger sig värna.

*

Bara några dagar före OS är det tämligen onödigt att polemisera mot de spridda röster i västvärlden och i Sverige som i falsett uppmanat till bojkott av OS i Peking och nu på slutet åtminstone till protest mot OS-arrangören under spelen.

Ungliberaler som Frida Johansson Metso är mest patetiska, de rasar och ställer krav på enskilda idrottsutövare, som Stefan Holm, men de säger inte ett knyst om det ekonomiska och politiska etablissemang som för de goda vinsternas skull upprätthåller de allra bästa förbindelser med det Kina som Johansson Metso utropat till ”världens största diktatur”.

Menade Johansson Metso allvar med sitt Kina-engagemang, så skulle hon lämna Liberala ungdomsförbundet i protest mot att Lars Leijonborg tillåts vara medlem i folkpartiet, den Leijonborg som för bara några år sedan talade lyriskt om Kinas ”flitiga arbetare och hungriga ingenjörer”, men som inte sa ett ord i protest mot det politiska system som ungliberalerna rasar mot. I smyg lär Leijonborg tycka som Göran Persson, att den politiska stabiliteten är bra eftersom den är bra för affärerna. Djupare än så sitter inte den liberala demokratismen.

Men om Leijonborg säger Johansson Metso inte ett knyst. Eller om Carl Bildt, som tjänat miljoner på oljeaffärer i det Sudan som Kina anklagas för att stödja. Sådana hycklare går det inte att ta på allvar.

Det blev ingen bojkott av OS i Peking. Av ytterligt krassa skäl. Inte bara västvärldens storföretag är beroende av den expansiva utvecklingen i Kina, utan hela den kapitalistiska världen och då inte minst USA, som utan ekonomisk draghjälp från Kina skulle sjunka ner i en kris djupare än depressionen på 1930-talet. Inte undra på att självaste George W Bush är på väg till Peking. Hunden biter inte den hand som föder den.

Likväl är det bra att det inte blev någon bojkott. För att det inte finns någon grund för en bojkott, för att allt internationellt idrottsutbyte skulle bli omöjligt om olika länders politiska regimer skulle utgöra skäl för bojkott.

*

Att idrott och politik hör ihop är så självklart att det numera blivit en klyscha. Visst finns det skäl till politiska protester under OS. Varför inte mot krigsförbrytarnationerna USA och Storbritannien, som genom krigen mot Irak och Afghanistan bryter mot allt det den olympiska rörelsen säger sig stå för.

Minns Mexico City 1968, då Tommy Smith och John Carlos höjde sina behandskade nävar mot skyn i protest mot rasdiskrimineringen i USA. Det var en protest som gav genljud över hela världen.

Eller varför inte mot Israel, som bryter mot den olympiska rörelsens allra viktigaste princip, den om att all diskriminering på grund av ras eller religion är oförenlig med deltagande i OS. På sin tid blev Sydafrika uteslutet ur IOK och utestängt från OS på grund av brott mot denna princip, men Israel, som bryter mot den lika flagrant, tillåts delta. Det om något borde leda till protest och bojkott. Mot och av Israel.

*

Alla idrottsälskare ser givetvis fram mot OS. Det lär bli många timmar framför TV:n för de flesta av oss. Men det finns smolk i glädjebägaren. Blir tävlingarna rättvisa? OS-upptakten ackompanjeras av en rysk dopningskandal, i nivå med den som avslöjades i USA för några år sedan.

Sportkrönikörer med tunnelseende gör vad de kan för att reducera skandalen till just en rysk företeelse, naturligtvis med rötter i sovjetsystemet, som om dopning inte existerar i USA och i andra västländer. Eller i Sverige. Det är mer än lovligt blint. Man behöver inte vara kommunist för att inse att dopningens grundorsak är en alltmer penningstinn, kapitalistisk elitidrott, som lockar idrottare att spränga alla gränser, inklusive sina egna kroppar, för hoppet om att erövra miljonerna.

Den som oftast kloke Stefan Holm noterade att de nu dopningavstängda ryskorna använde sig av en ytterst primitiv metod. Vilket säger det mesta om fenomenets ”ryska” karaktär. Det är de klantiga som åker dit. De som får hjälp av expertis klarar sig för det mesta. Om än inte alltid, som tur är.

Detta ger smolken. Är det bäste man eller kvinna som vinner? Eller är det den som varit skickligast på att dölja sitt dopningfusk? De lär bli svårt att undvika de frågorna framför TV:n.

*

Men låt oss inte vara glädjedödare. Låt oss hoppas på fina och någotsånär rättvisa tävlingar och låt oss hoppas att någon atlet har modet att protestera mot kriget i Irak eller mot förtrycket av palestinierna. Spelen kan börja!     

Ledarsidan
Proletären 32, 2008