OS i Peking 2008: Liberalt hyckleri och svenska medaljchanser
På fredag inleds officiellt de 29:e Olympiska sommarspelen i Peking. De kommande veckorna kommer en stor del av världens blickar riktas mot den växande stormakten Kina. Exempelvis gör SVT som sitter på alla tv-rättigheter en storsatsning och sänder mer än 700 timmar från OS.
Det stora diskussionsämnet innan OS har dock varit valet av Kina som arrangörsland. På ytan har kritiken framförallt handlat om Kinas inställning till de feodala munkarna i Tibet, konflikten i Darfur, demokratifrågor samt miljöförstöring i samband med massiva infrastruktursatsningar. Varav det sistnämnda är en inbyggd konsekvens av att vara arrangör som alltjämt sedan spelen i Los Angeles 1984 fungerat som en lockfågel för att få lokala kommersiella krafters stöd till en OS-ansökan.
Gemensamt i kritiken är att den mynnar ut i en allmän oro för att OS i Peking skall utnyttjas politiskt och bli en pr-framgång för den kinesiska regimen. Politiskt har denna kritik bland annat yttrat sig i att EU-parlamentet antagit en resolution om att EU:s medlemsländer bör bojkotta invigningsceremonin i OS.
Samtidigt har Liberala ungdomsförbundet (LUF) haft en kampanj kring kravet att Sverige inte skall skicka någon olympiskt trupp till Peking, däremot skall handelsutbytet och vinsterna till svenska företag få fortsätta ostört. Ett liberalt hyckleri som får en att tänka på den kinesiske kommunisten Chou En-lais ord om det riktiga i skyltarna på franska järnvägsstationer som varnade för att ”ett tåg kan dölja ett annat”.
På ett område får dock Kina godkänt av alla liberaler i västvärlden, nämligen de ekonomiska reformer som landet genomfört sedan 1980. I den minst sagt endimensionella bild som ges av utvecklingen i Kina har alla kineser tjänat på kapitalismens återinträde i landet. Inte många ord hörs om fattigdomen på landsbygden, den kinesiske bondens och arbetarens livssituation eller de nästan hundratusen protester mot denna utveckling som förekommer i det kinesiska samhället varje år.
*
Dessutom kan man undra när OS inte var en pr-mässig framgång för arrangörslandet. Att OS var ett slagträ mellan väst och öst under kalla kriget är odiskutabelt, minns bara västs bojkott av Moskva 1980 och östs dito av Los Angeles 1984.
På senare år minns man framförallt O-invigningen i Salt Lake City 2002 där ceremonins klimax var när en amerikansk flagga från 11 september bars fram. I tid skedde alltså detta kort efter att USA anfallit Afghanistan och Bushadministrationen genomfört betydande inskränkningar i de amerikanska medborgerliga fri- och rättigheterna. Symptomatisk skedde det amerikanska flaggviftandet utan några som helst protester från alla de som nu högljutt kritiserar OS i Peking.
Därtill var en fet plånbok det tyngsta skälet när både Atlanta 1996 och Sydney 2000 fick sommar-OS. Detta inträffade på den självklara kandidaten Atens bekostnad som således fick vänta ända tills 2004 innan spelen återvände till sin antika hemvist. Och nu fyra år senare kommer de olympiska spelen alltså för första gången utkämpas i Kina, världens folkrikaste nation och den enda av de antika civilisationerna som i någon kulturell mening kan sägas finnas kvar.
Felet är dock att det knappast är därför som de olympiska spelen hålls i Kina. Snarare är det så att flertalet av makthavarna inom och runt den Internationella olympiska kommittén resonerar som den nigerianske presidenten Olusegun Obasanjo. Till sin kinesiske dito, Hu Jintao, sa Obasanjo efter att deras länder slutit ett energiavtal att: ”Det här är århundradet då Kina leder världen, och när ni leder världen vill vi vara väldigt nära er.”
Dessutom kan man undra när OS inte var en pr-mässig framgång för arrangörslandet. Att OS var ett slagträ mellan väst och öst under kalla kriget är odiskutabelt, minns bara västs bojkott av Moskva 1980 och östs dito av Los Angeles 1984.
På senare år minns man framförallt O-invigningen i Salt Lake City 2002 där ceremonins klimax var när en amerikansk flagga från 11 september bars fram. I tid skedde alltså detta kort efter att USA anfallit Afghanistan och Bushadministrationen genomfört betydande inskränkningar i de amerikanska medborgerliga fri- och rättigheterna. Symptomatisk skedde det amerikanska flaggviftandet utan några som helst protester från alla de som nu högljutt kritiserar OS i Peking.
Därtill var en fet plånbok det tyngsta skälet när både Atlanta 1996 och Sydney 2000 fick sommar-OS. Detta inträffade på den självklara kandidaten Atens bekostnad som således fick vänta ända tills 2004 innan spelen återvände till sin antika hemvist. Och nu fyra år senare kommer de olympiska spelen alltså för första gången utkämpas i Kina, världens folkrikaste nation och den enda av de antika civilisationerna som i någon kulturell mening kan sägas finnas kvar.
Felet är dock att det knappast är därför som de olympiska spelen hålls i Kina. Snarare är det så att flertalet av makthavarna inom och runt den Internationella olympiska kommittén resonerar som den nigerianske presidenten Olusegun Obasanjo. Till sin kinesiske dito, Hu Jintao, sa Obasanjo efter att deras länder slutit ett energiavtal att: ”Det här är århundradet då Kina leder världen, och när ni leder världen vill vi vara väldigt nära er.”
*
Nåväl, det är med dessa motsägelsefulla tankar i huvudet jag väljer att tippa att Sverige tar ett guld i OS. Med skador på givna guldkandidater som Christian Olsson och en Carolina Klüft som tröttnat på att vara bäst i sjukamp tror jag det blir svårt att upprepa de fyra gulden från Aten-OS.
Utöver detta enstaka guld tror jag att den totala medaljskörden sannolikt kompletteras med några enstaka silver- och bronsmedaljer. De enda svenska olympier jag ger en guldchans är skytten Håkan Dahlby, kanotisten Sofia Paldanius och höjdhopparen Stefan Holm. Dessutom finns klar medaljchans både på dam- och herrsidan i simning, brottning samt cykling. Givetvis har även en frisk Sanna Kallur en medaljchans, frågan är dock om hon hinner tillfriskna.
Allra helst vill jag dock att Mustafa Mohamad skall vinna på 3000 meter hinder eftersom han ger ett så helskönt intryck. Dock tror jag att hans dåliga spurt-egenskaper kommer ligga honom i fatet och att det blir en hedersam placering utanför pallen. På honom liksom resten av friidrottarna får man emellertid vänta ytterliggare en vecka innan deras del av spelen börjar.
Nåväl, det är med dessa motsägelsefulla tankar i huvudet jag väljer att tippa att Sverige tar ett guld i OS. Med skador på givna guldkandidater som Christian Olsson och en Carolina Klüft som tröttnat på att vara bäst i sjukamp tror jag det blir svårt att upprepa de fyra gulden från Aten-OS.
Utöver detta enstaka guld tror jag att den totala medaljskörden sannolikt kompletteras med några enstaka silver- och bronsmedaljer. De enda svenska olympier jag ger en guldchans är skytten Håkan Dahlby, kanotisten Sofia Paldanius och höjdhopparen Stefan Holm. Dessutom finns klar medaljchans både på dam- och herrsidan i simning, brottning samt cykling. Givetvis har även en frisk Sanna Kallur en medaljchans, frågan är dock om hon hinner tillfriskna.
Allra helst vill jag dock att Mustafa Mohamad skall vinna på 3000 meter hinder eftersom han ger ett så helskönt intryck. Dock tror jag att hans dåliga spurt-egenskaper kommer ligga honom i fatet och att det blir en hedersam placering utanför pallen. På honom liksom resten av friidrottarna får man emellertid vänta ytterliggare en vecka innan deras del av spelen börjar.
*
I väntan på detta ser jag främst fram emot att följa både damernas och herrarnas fotbolls- respektive handbollsturnering. Samtidigt ligger en stor del av charmen med ett OS i att spontant slå på tv:n och sedan ryckas med av någon tidigare okänd idrottares prestation…
Så åt helvete med alla OS-sponsorer, låt spelen börja och må bästa atlet segra!
JOHAN ULFF
Proletären nr 32, 2008
I väntan på detta ser jag främst fram emot att följa både damernas och herrarnas fotbolls- respektive handbollsturnering. Samtidigt ligger en stor del av charmen med ett OS i att spontant slå på tv:n och sedan ryckas med av någon tidigare okänd idrottares prestation…
Så åt helvete med alla OS-sponsorer, låt spelen börja och må bästa atlet segra!
JOHAN ULFF
Proletären nr 32, 2008