Pensionsbluffen

Fredrik Reinfeldts utspel om att vi i framtiden måste jobba tills vi stupar har med rätta mötts av upprörda protester. Vad är samhällsutvecklingen värd om den betyder att vi skall få det sämre?

Men Reinfeldt är en bluffgubbe. Den spelade ansvarslösheten är bara en mask som döljer högerns hångrin mot arbetare och andra med slitsamma jobb. Arbetare skall straffas med fattigpensioner på det att överklassen skall kunna lägga beslag på en ännu större del av produktionsöverskottet i samhället.

Här skall vi avslöja Reinfeldts bluff punkt för punkt.

1. Dröm och verklighet
Reinfeldt vill att vi skall jobba tills vi fyller 75 år. I en drömvärld formad av Täbys överklasskvarter rusar pigga åldringar till jobbet fulla av arbetslust. Men givetvis bara om de vill. För i Reinfeldts kvarter har de rika människorna frihet att sluta jobba när de vill, som Reinfeldt själv. Högerns valfrihet är och har alltid varit en fråga om pengar.

I verklighetens Sverige, utanför överklassens reservat, är situationen en helt annan. Ett allt tyngre och stressigare arbetsliv gör att alltfler kroppar och själar säger ifrån i förtid. Så anger Pensionsmyndigheten den faktiska pensionsåldern i Sverige till 63,1 år, trots att alla idag har rätt och ekonomiskt motiv att jobba till 67.

Den faktiska pensionsåldern är ett genomsnitt som inkluderar också direktörerna i Reinfeldts dröm. I det Sverige som befolkas av undersköterskor, metallarbetare, städare, byggnadsarbetare och alla andra som sliter ont för brödfödan är det många som inte ens orkar arbeta till fyllda 60 år.

Det skall sägas att snittet på 63,1 år inte är lågt i jämförelse med andra länder. I Europa är det tvärtom bara islänningarna som jobbar längre upp i åldern än svenskarna. Det är helt enkelt så att den kapitalistiska ekonomins organisation för maximalt utnyttjande av arbetskraften sätter rent fysiologiska gränser för hur länge arbetare kan arbeta.

Givetvis kan ett reformerat arbetsliv förändra denna situation till det bättre.

6 timmars arbetsdag vore till exempel en utmärkt hälsoreform. Men att tala om höjd pensionsålder med det arbetsliv vi har är att lämna verkligheten eller att helt strunta i den.

2. Valfrihet som hån av arbetare
Ställd inför upprörda protester bedyrade Reinfeldt genast att han alls inte är ute efter att tvinga någon att jobba till 75 år, allra minst de som inte har minsta möjlighet att klara jobbet. Reinfeldts uppdragsgivare vill inte ha några rollatorer på verkstadsgolven.

”Jag är inte ute efter att behandla alla lika”, förklarade Reinfeldt sockersött och med extra blinkning åt dem som avskyr jämlikhet.

Detta är klassinnehållet i Reinfeldts utspel. Som pensionärer skall vi behandlas olika utifrån position i samhället. Utslitna arbetare får hålla till godo med det nya pensionssystemets fattigpensioner, medan de övre samhällsskikten i valfrihetens namn ges möjlighet att förbättra pensionen genom att hasa sig fram på jobbet några år extra.

Möjligheten bjuds redan i det nuvarande systemet genom rätten jobba till 67 år. Men då skall det påpekas att de som jobbar till 67 inte bidrar till systemet med en enda krona.

Eftersom någon pensionsavgift inte betalas efter 65 år. De överåriga fixar bara sin egen pension.

I Reinfeldts pott ligger att den nuvarande pensionsavgiftsgränsen vid 65 år måste höjas, kanske till 70 år, vilket ökar klassorättvisorna ytterligare. Utslitna arbetare kommer inte att kunna jobba längre för att gränsen höjs, vilket ger färre arbetade år i förhållande till systemets förväntningar och därmed ännu lägre pensioner.

Se där högerns politik i dess öppna arbetarförakt. I ett pensionssystem som politikerna satt på svältkur skall arbetarklassen få en mindre del av kakan och överklassen en större. Reinfeldts väljare skall inte drabbas av den politiskt framkallade anorexian.

3. Totalarbete och arbetslöshet
Vi måste arbeta mer för att klara pensionerna, säger Reinfeldt och med honom hela det politiska systemet. Det är en halvsanning, vilket vi skall återkomma till. Men givet av den nuvarande resursfördelningen mellan arbete och kapital, som dessa systemets fångar vare sig ser anledning eller möjlighet att förändra, är det sant.

Pensionerna betalas via de pensionsavgifter som de som arbetar betalar in, för närvarande 18,5 procent av lönen, en avgift som bara till liten del fonderas. Med fler pensionärer krävs därför fler som arbetar för att pengarna skall räcka, allt annat lika.

Av detta drar Reinfeldt & Co slutsatsen att vi måste jobba längre upp i åldrarna, vilket är befängt. Med en öppen arbetslöshet som snabbt närmar sig 8 procent, med en ungdomsarbetslöshet på 20 procent och med en sysselsättningsgrad på usla 65 procent – hela 35 procent av arbetskraften sätts inte i arbete – är det helt andra åtgärder som krävs.

Varför skall unga, friska människor gå arbetslösa för att gamla, slita människor skall hasa sig kvar på jobbet? Det är en avgörande fråga. Som det nu är blockeras de unga inträde på arbetsmarknaden genom att de äldre tvingas hanka sig kvar, något som kapitalisterna genast utnyttjar genom krav på sänkta ungdomslöner, uppluckring av Las och allehanda skatterabatter.

Allt hänger ihop. Det självklara kravet på att ge ungdomen chansen, genom sänkt pensionsålder, blockeras av arbetsköparnas strävan att få till stånd en arbetsmarknad helt på deras villkor, ett spel som Reinfeldt & Co är lydiga delar av.

Huruvida totalarbetet i Sverige verkligen behöver öka kan man diskutera, vi producerar redan väldigt mycket här i landet och livet har ju så mycket mer att erbjuda än lönearbete.

Men under alla omständigheter är det befängt att hävda att mängden arbete måste öka genom att vi skall tvingas arbeta tills vi dör eller åtminstone så länge rollatorn bär.

Innan massarbetslösheten är avskaffad och innan de som kan och vill arbeta också får det, även de med nedsatt arbetsförmåga, är talet om höjd pensionsålder ett rent bedrägeri.

4. Medellivslängd och produktivitet
Huvudargumentet för höjd pensionsålder är att vi blir äldre och äldre och vår tid som pensionärer därmed längre och längre. Den ekvationen går inte ihop när räknenissarna skall balansera kredit och debet i ett pensionssystem som inte får kosta mer.

Återigen gäller det att titta bakom masken. För bakom det allmänt objektiva, att medellivslängden stiger, döljer sig en cynisk klasspolitik.

1913 införde Sverige som första land i världen ett allmänt pensionssystem. Pensionsåldern sattes till 67 år, vilket innebar att den stora majoriteten arbetare aldrig fick någon pension.

Eftersom de inte levde så länge.

Först genom ATP-systemet på 1960-talet och sänkningen av pensionsåldern till 65 år fick arbetare både en pension möjlig att leva på och möjlig att utnyttja, även om många fortfarande inte levde till pension.

Idag uppgår medellivslängden i Sverige till 79,1 år för män och 83,2 år för kvinnor, vilket gör att de allra flesta lever till pension. Men som allt i samhället är livslängden en klassfråga. I Göteborg skiljer det till exempel nio år i livslängd för män mellan rika Älvsborg och fattiga Bergsjön. I genomsnitt blir en man i Älvsborg 83 år medan en man i Bergsjön bara blir 74 år.

Den genomsnittlige mannen i Bergsjön skulle alltså inte få någon pension, om pensionsåldern höjs till 75 år.

Även prognosmässigt skiljer sig livs-längden utifrån klass. Så har Statistiska Centralbyrån, SCB, räknat ut att en nu 30-årig kvinna med enbart förgymnasial utbildning lever tills hon blir 81,2 år, medan en kvinna med eftergymnasial utbildning blir 85,5 år. Motsvarande siffror för män är 76,9 respektive 81,8 år.

Det klassmässiga sakförhållandet måste understrykas, då varje höjning av pensionsåldern, oavsett om den framställs som frivillig, slår klassorättvist. Höjd pensionsålder innebär att arbetare som grupp får en mindre del av de pengar som betalas in till pensionssystemet.

Vi anklagar Fredrik Reinfeldt att ha just detta för ögonen. Han vill höja pensionsåldern till den exkluderande gräns som gällde förr i tiden. Arbetare skall helst dö innan de går i pension.

Utöver det klassmässiga hävdar vi att talet om åldersexplosionen är en dimridå. Sant är att vi blir äldre, men det är falskt att våra längre liv kräver en höjd pensionsålder.

Låt oss först titta på det enkla. År 1960 uppgick gruppen 65+ till 12 procent av befolkningen i Sverige. Idag uppgår andelen till 19 procent, en ökning med knappt 50 procent, och fram till år 2050 beräknas den öka till 23,6 procent.

Vet då att Sveriges bruttonationalprodukt, BNP, tredubblats sedan 1960. I fast penningvärde. BNP är ett vanskligt begrepp, men i grova drag kan man ändå säga att Sverige blivit tre gånger så rikt under dessa dryga 50 år. Varför skulle det då vara ett problem att antalet pensionärer blivit 50 procent fler?

I den nationella bokföringen finns något som kallas försörjningskvot. Den delar rent matematiskt antal personer i arbetsför ålder med antalet barn (under 19 år) och antalet äldre (över 65 år) och anger utifrån detta den sk försörjningsbördan. Prognosen fram till 2050 säger att bördan kommer att öka från dagens kvot på 0,72 till 0,84. I människor av kött och blod innebär kvoten att 2,6 yrkesaktiva idag försörjer en pensionär. 2050 blir ”bördan” lite tyngre genom att endast 2,3 aktiva får bära den.

Det låter väl inte så förfärligt, men är ändå värre än vad det är. För matematiken utelämnar det faktum att varje yrkesaktiv producerar mer idag än 1960 och kommer att producera mer 2050 än idag. Det är det som kallas produktivitetsökning.

Till pjäsen hör då att självaste Pensionsutredningen räknade med en ökning av produktiviteten med i genomsnitt 1,6 procent per år fram till 2050, något som helt utelämnas i beräkningarna av försörjningsbördan. Men läggs produktivitetsökningen till minskar försörjningsbördan istället för att öka. År 2050 bärs pensionären av hela 4,7 mer produktiva yrkesaktiva.

Vi hoppas läsaren förstår poängen. Åldersexplosionens rena matematik är falsk för att den inte tar hänsyn till ökad produktivitet och ökad rikedom i samhället som helhet. Vilket för oss till slutpoängen: Pensioner och pensionsålder handlar inte om matematik, utan om fördelning.

5. Solidaritet eller egennytta
Som land är Sverige rikare än någonsin, trots den kris kapitalismen för närvarande pinar oss och världen med. Efter måttet BNP per capita i fast penningvärde, som är det mått som finns, är Sverige idag tre gånger rikare än 1950 och 50 procent rikare än 1980, allt enligt Statistiska Centralbyrån.

Men landets rikedom är som bekant inte allas rikedom, för det krävs denna jämlika fördelning som inte finns.

Förhållandet är tydligt var gäller pensionerna. Sedan 1988 har antalet personer 65+ i Sverige ökat från 1504449 till 1736800 personer. Men samhällets kostnader för ”Ekonomisk trygghet vid ålderdom”, som till sin huvudpart består av pensioner, har mellan 1988 och 2010 minskat från 11,54 till 8,43 procent av BNP.

I reda pengar motsvarar skillnaden 96 miljarder kronor.

Ett allt rikare Sverige anser sig alltså har råd att satsa en allt mindre del av rikedomen på en trygg ålderdom för de äldre, och får Reinfeldt & Co som de vill kommer andelen att minska ännu mer. För det är poängen med Reinfeldts utspel. Det allmänna pensionssystemet får inte kosta; skall helst kosta mindre, trots att pensionärerna blir fler.

Denna anorektiska politik lanseras som valfrihet, men är bara valfrihet för samhällets överskikt, som har råd att köpa privata pensionsförsäkringar och som därtill har ork förbättra pensionen genom att sakta mak jobba några år extra, om det har lust med det.

Men för arbetare och de allra flesta vanliga löntagare är politiken ett dråpslag.

Vi hävdar att Sverige har råd med bra pensioner åt alla, utan höjd pensionsålder. I massarbetslöshetens Sverige anser vi tvärtom att pensionsåldern bör sänkas för att ge ungdomen chans på arbetsmarknaden.

Finansieringen är inget problem. Allt som krävs är att en något större del av samhällets samlade produktionsöverskott fördelas till pensioner och övrig omsorg åt de äldre.

Vi ser inte som vår uppgift att presentera ett fixt och färdigt pensionssystem som alternativ till det nuvarande. Men vi anser att det tidigare ATP-systemet var i huvudsak bra och att det med korrigeringar kan stå modell för ett nytt.

Mer omedelbart kräver vi att bromsen i det nya pensionssystemet avskaffas och att garantipensionen kraftigt höjs. Bromsen har gett sänkta pensioner två år i rad och kommer enligt Pensionsmyndigheten att ge sänkta pensioner under tre av de kommande fem åren.

Bromsen är en automatisk pensionssänkare och garantipensionen, som flertalet kvinnor och alltfler arbetare får hålla till godo med, tackar livslångt arbete med existensminimum. Det är skamligt i ett land som Sverige.

Åtgärderna är enkla att finansiera. Allt som krävs är en höjning av pensionsdelen i arbetsgivaravgiften, en höjning som vinststinna företag utan vidare kan betala.

Men i grunden handlar pensionen om vilket samhälle vi vill ha. Reinfeldts utspel och dagens anorektiska pensionssystem är uttryck för ett kapitalistiskt system, som i sin giriga egennytta sätter de äldre på undantag, som improduktiva, utan respekt för vad de uträttat under långa strävsamma liv. När profiten betyder allt betyder de äldre inget.

I det längre perspektivet förordar vi därför en fullständig omvandling av samhället, där profitsystemet avskaffas och ersätts av ett system som sätter människors behov som överordnat mål för ekonomi och politik. Med socialism, helt enkelt.

Visst kan socialismen synas fjärran, men tänk efter. Vad skall vi göra om kapitalismen inte ens kan och vill uppfylla ett så basalt mänskligt krav som rätt till bra pension och trygg ålderdom?