Postens samgående; ett dåligt aprilskämt
Svenska och danska Posten gör gemensam sak med ett riskkapitalbolag. För att vi ska förstå att detta inte är ett aprilskämt har vår välkammade vd Erik Olsson tagit hjälp av självaste Maud Olofsson för att presentera det hela på en presskonferens. Vi får höra det på radio och vet inte vad vi ska tro.
Något slags skämt är det nog ändå men ingen på jobbet verkar känna för att skratta. Lustigt blir det sedan ändå när Maud i TV ska motivera fusionen. Hon säger att Sverige är ett litet land med endast nio miljoner invånare och nu när globaliseringen sett till att folk beställer saker från utlandet så kan inte ett Sverige ha ett eget nationellt postväsende längre. Vi måste ut i vida världen, alltså går vi samman med danskarna och på köpet ger vi riskkapitalisterna i CVC ett ord med i leken.
Den rekordstora vinsten vi gjort det senaste året delas ut till Anders Borg att trixa med i nästa budget. Det är inte utan att man känner sig lite bortfintad. Mindre länder än Sverige har ju genom historien utan problem kunnat unna sig ett nationellt postväsende och så vitt jag vet har man alltid kunnat skicka saker globalt, även utan riskkapitalets representanter i styrelserummen.
Någonstans går resonemanget inte ihop. Ändå följer det en logik.
*
Vår vd Erik Olsson har de senaste åren förberett oss anställda på denna typ av nyheter genom en serie skolande monologer som underfundigt nog fick namnet ”Interna dialogen”.
Där har ett antal nyliberala dogmer på ett metodiskt sätt hamrats in för att få oss att förstå att allt är mycket komplicerat men ändå ganska enkelt om vi bara överlåter det åt dom som bestämmer. Vi har av någon invecklad orsak inte längre råd att ha en massa anställda men det finns en enkel lösning och den heter affärsmässighet.
I sista delen av spektaklet ljöd till och med den store ledarens röst i högtalarna i fikarummet när hans förkunnelse spelades upp för oss på band. Erik Olsson tyckte att detta var ett utmärkt sätt att kommunicera med sina anställda.
I praktiken har detta inneburit att Posten AB på alla nivåer ”styr på kostnaderna”. Detta innebär konkret att hur mycket pengar vi än drar in måste ett stort kontor som vårt ändå göra sig av med ungefär två heltider om året. När inga riktiga rationaliseringar kan göras får det i stället gå ut över våra ryggar och knän.
I TV förklarar nu Erik Olsson att endast efterfrågan kan bestämma hur många anställda Posten ska ha i framtiden.
Vår vd Erik Olsson har de senaste åren förberett oss anställda på denna typ av nyheter genom en serie skolande monologer som underfundigt nog fick namnet ”Interna dialogen”.
Där har ett antal nyliberala dogmer på ett metodiskt sätt hamrats in för att få oss att förstå att allt är mycket komplicerat men ändå ganska enkelt om vi bara överlåter det åt dom som bestämmer. Vi har av någon invecklad orsak inte längre råd att ha en massa anställda men det finns en enkel lösning och den heter affärsmässighet.
I sista delen av spektaklet ljöd till och med den store ledarens röst i högtalarna i fikarummet när hans förkunnelse spelades upp för oss på band. Erik Olsson tyckte att detta var ett utmärkt sätt att kommunicera med sina anställda.
I praktiken har detta inneburit att Posten AB på alla nivåer ”styr på kostnaderna”. Detta innebär konkret att hur mycket pengar vi än drar in måste ett stort kontor som vårt ändå göra sig av med ungefär två heltider om året. När inga riktiga rationaliseringar kan göras får det i stället gå ut över våra ryggar och knän.
I TV förklarar nu Erik Olsson att endast efterfrågan kan bestämma hur många anställda Posten ska ha i framtiden.
*
Dogmerna känns igen i pressutskicket. Globaliseringen, avregleringen och teknikutvecklingen har gjort det omodernt och omöjligt för Erik Olsson att inte sälja vårt postväsende på börsen. En marknadsfundamentalist har talat och kapitalismens logik säger; ät upp eller bli uppäten. Det sorgliga i sammanhanget är Sekos undfallenhet.
Från centralt håll applåderar man affären och tycker till och med att det är bra att vi anställda nu får chansen att precis som danskarna köpa aktier i vårt eget företag. Det företag som vi ju faktiskt redan äger och genom åren har betalat gemensamt.
Några sneglar kanske på de något högre danska brevbärarlönerna och hoppas att de nu ska komma till oss på köpet. Det troligaste är nog istället att danskarna nu också får höra marknadsfundamentalistiska dogmer ljuda från högtalarna i fikarummet.
ERIK DE VAHL
brevbärare
Proletären 15, 2008
Dogmerna känns igen i pressutskicket. Globaliseringen, avregleringen och teknikutvecklingen har gjort det omodernt och omöjligt för Erik Olsson att inte sälja vårt postväsende på börsen. En marknadsfundamentalist har talat och kapitalismens logik säger; ät upp eller bli uppäten. Det sorgliga i sammanhanget är Sekos undfallenhet.
Från centralt håll applåderar man affären och tycker till och med att det är bra att vi anställda nu får chansen att precis som danskarna köpa aktier i vårt eget företag. Det företag som vi ju faktiskt redan äger och genom åren har betalat gemensamt.
Några sneglar kanske på de något högre danska brevbärarlönerna och hoppas att de nu ska komma till oss på köpet. Det troligaste är nog istället att danskarna nu också får höra marknadsfundamentalistiska dogmer ljuda från högtalarna i fikarummet.
ERIK DE VAHL
brevbärare
Proletären 15, 2008